Wittgenstein undrade en gång om rosen är röd i mörkret. Där, reducerad till siluett, enkel att förväxla med ett garnnystan eller en gärdsmyg, kan den verkligen vara ..? I vanlig ordning svarade han själv: blommans färg är tänkbar men inte säkert värdefull. Vad är det om inte en spegling av diktaren. En diktare måste tvunget fråga: vad finns – egentligen? Inte baserat på det han förnimmer eller förstår, på det ögat uppfattar eller drömmen dopar, utan på det som fattas, försvinner, aldrig erfarits. Det som bestämt existerar måste strängt materialiseras genom det otänkbara och ogörliga.
I det fältet, i den overkliga kvällens morgon, i röken utan cigarett och havet utan horisont, skrev den norske poeten Olav H. Hauge sin poesi. Biografiskt levde Hauge mellan 1908 och 1994, men stammar, såvitt jag kan utröna, från ett fordom då styliter i grottor och öknar satt med förstummande ehuru serent talträngd sten på tungan. Det kärvade i starten. Barndomen i flera innebörder fattig, sjuklig, illitterat. Syskon dog.
En släktning sände emellertid böcker och brände in en varm väg mot Vilhelm Ekelund. Han var, tyckte Hauge, den störste i Norden. Någon konkurrent till hospitalgästen och meste tolkare av sufiska texter Eric Hermelins standard stod för all del inte heller att skönja. Böckerna skyddade, Hauge tog bokstavligen rygg på dem, inte som murar, men som fredande passager, lika motståndskraftiga som utlösande, som för Walt Whitman i mötet med Ralph Waldo Emersons idétrakter: ”I was simmering, simmering simmering, Emerson brought me to boil”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Debuten blev således sen och helt i tid. Glør i oska kom 1946, uppmärksamhet i större skala dröjde till samlingen Dropar i austavind 1966. Bister centrallyrik ersattes med tiden, lantlighet och vardag fick vingar, kronblad, och sedan dess är han en jätte av sten och vind, av allt tungt vävt till fåglars sångflykt. En förgrundsgestalt men inte riktigt en varelse på jorden:
Og eg var sorg
Og eg var sorg og heldt til i ei hole.
Og eg var ovmod og bygde attum stjernone.
No byggjer eg i næraste treet,
og um morgonen når eg vaknar,
trær fura gull på nåli.
Och jag var sorg
Och jag var sorg och dold i min håla.
Och jag var högmod och byggde bortom
stjärnorna.
Nu bygger jag i närmaste träd
och på morgonen när jag vaknar
trär tallen guld på nålen.(Denna och övriga översättningar nedan av Simon Sorgenfrei)
I Under skaren (2025) står religionsvetaren Simon Sorgenfrei för översättning och Carl-Göran Ekerwalds för ett förord hämtat ur helfiguren Det stora självporträttet (2011). I det sägs att Hauge ”föddes gammal”. Är inte människa. Om någonstans fanns i distansen till arten nåd. Tystnad. Som att lämna en främmande stad i ett främmande land när alla ännu sover. Ta sig till stationen. Påbörja en resa. Han ”ville bli vanlig”. Kom han för nära sin ”psykopulsgenerators” sensorer – konstnären Lars Fredriksons uppfinning där elektricitet stör teveapparatens bildrör och ger upphov till märkvärdiga visuella flöden – kunde han i ett slag sugas upp, som av en förbrännande stöt, en hallucinatorisk attack, och bli borta.
Hauge höll på sitt. Liksom rosen inte vet om sin färg vet författaren inget om sina böcker och där finns det sakrosankta och grova. Vansinne utan diagnos och prognos. Utan galenskap. Perioden, tre stora år, på mentalsjukhus återgav han i efterhand som lycklig. Det faller sig nog gärna så, för den som ärver mark och tvingas odla äpplen trots att han ”egentligen inte tycker om trädgårdsarbete”, kallar sig ”ogräshackare”. Frukten såldes till uppköpare, tusen och åter tusen kilo. Varför slutade han inte? Kanske för att somliga först i vad andra, omgivningen, upplever som farligt fjärran finner sig milt tillgänglig för ett eget jag.
Arme skugge
Arme skugge, du som har
mannsens skap, men ikkje liv!
Rørande det er å sjå
kor du prøver på å vera
lik meg, prøver gjera
so som eg gjer:
hallar hovudet i handi,
sit og gruvlar,
grip til pennen din og skriv –
reiser deg frå bordet,
gjeng og driv –
stoggar tankefull, stend der
støytt i stein.
Lyddest rop i hjarta,
såg du tankens venger
eldkvast skein?Arme skugge! bry deg ikkje
um eg smiler åt deg,
eg er sjølv ein skugge
av ein annan ein.
Arma skugga
Arma skugga, du som har
människans skepnad, men inget liv!
Rörande är att se
hur du försöker vara
mig lik, försöker göra
allt vad jag gör:
lutar huvudet i handen,
sitter och grubblar,
tar din penna och skriver –
reser dig från bordet,
vankar av och an –
stannar i en tanke, står
stenstöpt.
Hörde du hjärtats rop,
såg du tankens vingar
blixtra mot natthimlen?Arma skugga!
bry dig inte om mitt flin.
Jag är själv en skugga
av en annan.
I alla år var Olav H. Hauge, bondsonen, inkilad i Hardangerfjordens Ulvik. Ensam fram till 70-talet. Patafysikmästaren Clas Hylinger besökte honom och skrev om mötet i Färdaminnen (1973), likaså kom den yngre kollegan Jan Erik Vold förbi, hyllande ”tingdikterna”, de antisymbolistiska. Något svenskt genombrott har ännu inte kommit. Enligt Sorgenfrei har det med nynorskan att göra, bökig och bräcklig som den är, medger få och små friheter. Den talar i termer av ”hon” och ”han” i stället för ”den” och ”det”. Bjuder inget utrymme. Var ska språk ta sig in utan glipor?
Daudt tre
Skjori har flutt,
ho byggjer ikkje i daudt tre.
Dött träd
Skatan har flyttat,
hon bygger inte i dött träd.
När Hauges änka, textilkonstnären Bodil Cappelen 2000 publicerade makens dagböcker i fem kolossala band var det som ett postumt kejsarsnitt i ett berg. I dess mage hade världen legat dold, sugit på himlens många navelsträngar:
”En diktare ska inte vända blicken mot sina läsare, utan mot ett okänt mål, han ska vara på väg bort, trots det kan jag tänka mig honom som kommande.”
Var det bävan inför litteraturens repetitioner som överväldigade? I ögonblicket läsaren möter verket tvingas gestalterna in i ordens bestämning. Självspillaren i Mrs Dalloway kastar sig ut en miljonte gång och åtminstone jag tänker: måtte han en dag få vila från sin död, ersättas av dubbelgångare, en fjäril, ett löv. Staffan Söderbloms utsträckta essä om Hauge, Och jag var länge död: läsningar av det ambivalenta (2006) blir i det avseendet en omisskännlig brunnshink för att få upp sinnesålarna som Under skaren behandlar.
Redan undertiteln visar i reducerat format den reciproka rationalitet som var Hauges dova klang och tvekande botten. Söderbloms analyser rör sig likt marknära fackelljus utmed en tjock, ojämn klippvägg. Vi som står på andra sidan, på obehörigt avstånd, tar allenast del av skenet, vet inte varifrån det kommer men att det inte får störas, inte beröras. Det är, som alltid i poesin, både sanning och lögn. Inget däremellan.
Eg ser på ein gamel spegel
Framsida spegel.
Baksida eit bilete av Edens hage.
Eit underleg påfunn
av den gamle glasmeisteren.
Jag ser på en gammal spegel
Framsida spegel.
Baksida målning av Edens lustgård.
Ett underligt påfund
av den gamle glasmästaren.
”Sanningen”, menade Kierkegaard, ”är alltid i minoritet, och jag vill tillhöra minoriteten.” På samma sätt uthärdade Hauge inte sitt eget medhåll. Men hos honom berodde det aldrig på vilja. Varje enskild strof i Under skaren genomfars av det, att hålla sig undan viljan, dess hot. För att bli botad av kristendomen gäller enligt Kierkegaard att först, och det är det svåra, bli tillräckligt sjuk. Hauge torde ha vetat något om det. Om viljan som Gud och Fan själv. En existensform eller ett avsteg från alla existenser och alla former? Att det är döden som bär oss, hindrar oss från att sjunka ned i vår inre myr och bli levande mosslik, ”göra sig till tiggare vid egen dörr”. Räddningen är också förlust. Man får inte arrangera sig för väl. ”En politisk stat”, fantiserade poeten W H Auden, ”som verkligen liknade en fin dikt skulle vara en skräckens mardröm. Befolkningsantalet skulle vara bestämt genom lagen; varje överflödig person skulle man vara tvungen att utrota, och de som tilläts att leva skulle vara förbjudna att byta arbete.”
Nej, Hauge trodde inte på Gud, men han trodde på tron, och nog kan man ana att han trodde att den trodde på honom. Den allestädes närvarande astmatiska ambivalensen var ett sätt att hålla balansen i ett ostadigt varande. Om det finns något som bekännande ateister var Hauge en sådan och hans poesi läser naturen som om den skapades för första gången men alltid har funnits, långt innan livet, långt innan myterna, språket, innan äppelträden, kärleken, långt innan själsvulkanens ständiga elduppkastningar mot himlen, en himmel som grävts ut och odlats med ord: ”tingen omkring honom betraktas med sådan uppmärksamhet att de börjar tala till honom”, skriver Ekerwald.
Det er den draumen
Det er den draumen me ber på
at noko vedunderleg skal skje,
at det må skje –
at tidi skal opna seg,
at hjarta skal opna seg,
at dører skal opna seg,
at berget skal opna seg,
at kjeldor skal springa –
at draumen skal opna seg,
at me ei morgonstund skal glida inn
på ein våg me ikkje har visst um.
Det är den drömmen
Det är den drömmen vi bär på
att något förunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden ska öppna sig
att hjärtat ska öppna sig
att dörrar ska öppna sig
att berget ska öppna sig
att källor ska springa fram –
att drömmen ska öppna sig,
att vi en morgon ska sköljas in
på en våg vi inte vetat om.
Wallace Stevens påtalar i Den nödvändiga ängeln (1951) att poesin meddelar sådant som inte kan vara tillstädes och gör det utan orden vi använder för att tala om det. Resonansen som uppstår är inte besvärjelse eller beredskap, det är ett slags tröghet i dörren till medvetandets analogier, till rummen som förklaras i Oscar Wildes omdöme om San Francisco: ett förträffligt ställe att mötas på, alla döda samlas där.
Vad finns till för en poet – egentligen? I fallet Olav H. Hauge besvaras frågan av att det inte finns några andra professionellt äppelodlande diktare. Jag vill inte jämföra honom med andra, inte med Werner Aspenström och inte med Robert Frost, yrkets kroppsarbete och strofernas kroppslöshet förmedlar ljuset läsaren behöver för att se: Visst är rosen röd i Hauges mörker. Men mörkret är likafullt ros i det röda.
- Olav H. Hauge om vad poesi är
- Olav H. Hauge läser själv fyra dikter