Trots att det i dagarna gått mer än 150 år sedan Arnold Schönberg föddes framstår hans verk, och då framförallt hans tolvtonsteknik, kanske som själva sinnebilden för modern konstmusik, trots att tonsättare efter honom i stor utsträckning återgått till mer tonal musik. Att hans musik ändå spelar roll och bör lyssnas på menar i alla fall Harvey Sachs i boken Schoenberg: Why He Matters, som diskuteras här med många musikexempel.
Arnold Schönbergs musik är speciell. Trots att den följer en viss logik i den västerländska konstmusikens historia och kan beskrivas som en produkt av en bestämd tid och plats, står den samtidigt utanför tiden. Den mesta musik, som en gång varit ny och experimentell för sin tid, blir till slut införlivad i en musikalisk kanon. Trösklarna blir lägre för varje år. Men ifråga om Schönberg och hans musik har samma process inte ägt rum.
Det har i dagarna gått mer än 150 år sedan Schönberg föddes i september 1874, och nästan 75 år sedan han dog 1951, men hans musik ter sig fortfarande lika kontroversiell. Efter hans död vilade hans ande över den västerländska konstmusiken i flera decennier. Under 70-talet började så hans arv upplevas som en återvändsgränd och många unga modernister, likt John Adams och Arvo Pärt, gick igenom konstnärliga kriser i sökandet efter nya vägar i en annan – mer tonal – riktning.
Schönbergs tid verkar sedan dess vara över. Men att hans musik trots det spelar roll är den tes som Harvey Sachs driver i Schoenberg: Why He Matters från 2023 – åtminstone om man utgår från titeln. Om Sachs kan sägas komma fram till varför Schönberg fortfarande har betydelse, gör han det i alla fall inte på ett entydigt sätt. Han skriver att han anser att alla som är intresserade av den västerländska konstmusikens dåtid, nutid eller framtid måste möta Schönberg – men berättar inte varför eller på vilket sätt. Däremot visar han med en ovanlig öppenhet att det inte alltid är så lätt.
Boken följer Schönberg kronologiskt och biografiskt med en del beskrivningar av hans verk – men aldrig riktigt med en förklaring till varför hans musik har en sådan laddning.
Schönberg började som en tonsättare i senromantisk stil. Hur långt han verkligen gick då, visar sig tydligt om man lyssnar på Notturno från 1895 och jämför med egentligen vad som helst som skrevs efter hans Verklärte Nacht.
Själv betraktade sig Schönberg som en tonsättare i en lång tradition av — framför allt — tysk musik från Bach, Mozart och Beethoven via Wagner och Mahler. Han konstaterade 1947 att hans angelägenhet varit tonalitetens kris — något som borde ha varit även hans samtidas angelägenhet. Dock var han (enligt egen mening) ensam om att på riktigt ta steget ur den.
Det vi kallar tonalitet är ett system av relationer och funktioner som toner och ackord ordnas efter. Den stod mer eller mindre färdigutvecklat vid 1700-talets första hälft och utgår från tonarter i dur eller moll. En tonart har ett centrum som ger ackord och toner vissa inbördes roller. Centrum är huvudackordet – tonikan – som ger tonarten dess namn (C i C-dur, osv).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I 1700-talets musik kan det ibland kännas som att tonsättaren vill försäkra sig om att ingen ska kunna missa vilken tonart vi befinner oss i. Under 1800-talet ska denna centrering sedan mer och mer lösas upp. Man sökte nya sätt att med tvetydiga klanger och tonartsförändringar skapa en musik där tonikan spelade mindre roll och där det inte var lika enkelt att orientera sig. En form av tonmåleri kanske man kan säga.
Ett försök att ta sig ur tonaliteten var den heltonsskala som Debussy och Ravel tyckte så mycket om. Den består av en helt symmetrisk skala, där alla toner är lika värda, utan start- eller slut, utan dur eller moll. Lyssna exempelvis på början av ”Voiles” av Debussy.
Schönbergs tolvtonsteknik är ytterligare ett steg längs samma väg. Den bygger på serier där den kromatiska skalans alla 12 toner ska förekomma en i taget. Tolvtonsskalan konstruerar, liksom heltonsskalan, en jämlikhet mellan toner, som Leonard Bernstein berättar om och demonstrerar i denna video:
Schönbergs vision att följa utvecklingen in i framtiden, och lägga grunden för en ny värld av musik, kunde ackompanjeras av en viss arrogans. Han var högst medveten om det omvälvande i hans musik. Han har hävdat att konstnären aldrig har ett förhållande med världen, utan alltid mot den. Konstnären vänder ryggen mot världen och önskar kunna utropa ”Elemia, Elem-ia”. De sista ordet består av bokstäverna L-M-I-A, vilka ska uttolkas som ”Leck mir im Arsch” – ”slicka mig i ändan”.
När han var i 16-årsåldern dog hans far och han började arbeta på bank för att försörja familjen. Han genomgick aldrig en formell musikalisk utbildning. Hans känslighet, oförmåga att hantera kritik och tendens att hävda sin genialitet och originalitet i tid och otid har kopplats ihop med denna omständighet. Men även hans talang för att uppfinna nya angreppssätt.
Hans musikaliska träning inhämtade han istället från tonsättaren och dirigenten Alexander von Zemlinskij. Inledningsvis förde han en lite kringflackande tillvaro. Han arbetade med att orkestrera andras musik, samtidigt som han komponerade, exempelvis stråksextetten Verklärte Nacht (1899), hans första betydande verk. Musiken är senromantisk, inspirerad av Brahms och Wagner, men med vissa schönbergska element som pekar framåt mot vad som komma skulle.
En brytpunkt ägde rum 1906 då Schönberg i sin första kammarsymfoni började komponera mer atonalt. Det var då han enligt Sachs på riktigt blev Arnold Schönberg och kastade av sig sitt senromantiska schwärmerei. Ett sätt att komma dit var att undvika de stora romantiska orkestrarna till förmån för mindre ensembler.
Hans kanske viktigaste verk från den här tiden är annars Pierrot lunaire från 1912. Det har pekats ut som ett av 1900-talets mest inflytelserika verk på grund av sin ovanliga instrumentering (sång, flöjt, klarinett, violin, cello och piano) och dess speciella sångstil, kallad Sprechstimme. Solisten ska framföra texten med rytm och tonhöjd, men på ett sätt som låter som tal.
Schönberg var aldrig utan motstånd, vare sig som människa i egenskap av jude eller som representant för den nya musiken. 1913, under vad som kommit att bli känt som en Skandalkonzert då Schönberg förutom sin Kammarsymfoni dirigerade musik av Webern, Zemlinskij, Berg och Mahler, uppstod rabalder och konserten slutade i slagsmål.
Året därpå skissade han första gången på ett tema till en symfoni som byggde på den kromatiska skalans tolv toner – dock fortfarande långt ifrån att ha det som utgångspunkt för ett helt verk. Först 1921 berättade han för några studenter att han kommit på vad som skulle säkra dominansen för tysk musik under det kommande århundradet – tolvtonstekniken. Tekniken innebar ett sätt att skapa stabilitet och ordning i den atonala musiken.
Under dessa år såg Schönberg samtidigt hur antisemitismen växte i Europa. 1933 utropades Hitler till rikskansler. Han funderade på att ge sig av. En rysk-amerikansk cellist frågade honom om han ville undervisa vid ett privat konservatorium i Boston och samma år lämnade Schönberg Europa för att där bli Schoenberg och aldrig mer återvända.
Det märkliga var att han i USA bemöttes med större intresse än i Europa. Han gav flera intervjuer vid sin ankomst och dirigerade konserter. Han fick erbjudande om att undervisa på Juilliard, men tackade av hälsoskäl nej och flyttade till Kalifornien. 1936 började han istället undervisa vid University of California i Los Angeles, bland andra John Cage och Lou Harrison. Här skrev han även några av sina främsta verk, bland andra violinkonserten, den fjärde stråkkvartetten och stråktrion.
Trots att Schönberg ibland kunde uttrycka sig överlägset var hans hållning kanske mer ambivalent än man kan tro. Å ena sidan ansåg han inte att konst skulle anpassa sig efter folk i allmänhet. Å andra sidan kunde han i ett brev till dirigenten Hans Rosbaud uttrycka att han ville betraktas som en lite bättre Tjajkovskij – att folk skulle känna till och vissla hans melodier. Hos Schönberg fanns en föreställning att det gick att programmera om människan – att den nya atonaliteten med tiden skulle kunna upplevas lika naturligt som den traditionella dur- och mollskalan.
Jag förstår inte alltid aversionen mot Schönberg. Verklärte Nacht är en självklar klassiker. Men även hans Kammarsymfoni, Pierrot lunaire, blåskvintetten och den fjärde stråkkvartetten är, tycker jag, elegant och vemodig musik med en stramhet som inte borde vara så svår att uppskatta. Det finns betydligt mer krävande musik.
Något som lätt förbises – och som kanske hamnade en aning i bakgrunder under 1960- och 1970-talet – var att Schönberg ville att man som åhörare inte skulle tänka på serier och tonrader. Han ville inte att man skulle fundera över hur musiken kommit till, utan lyssna på den för vad det var, på dess eget uttryck. Och är det något som kan stå i vägen för att ta till sig musik som Schönbergs är det kanske en önskan om att kunna ”förstå” den. För nej, Schönbergs musik är inget man lär sig att vissla. Det faller sig inte naturligt. Men för den som är lite öppen och nyfiken visar den nya sidor av vad musik kan vara – och vilka känslor musik kan väcka.
Musik som känns självklar kan ibland bli till ett fängelse. Att allt låter likadant, tilltalar en på samma vis. Det känns som att det inte finns någon väg ut. I sådana fall kan tolvtonstekniken hjälpa en att hitta nya vägar. Tonsättaren Karin Rehnqvist har sagt att det var just genom studier i tolvtonsteknik hon blev fri som tonsättare. En annan tonsättare som kunde skriva sångbar tolvtonsmusik (som man ibland inte ens märker är skriven på det sättet) är Sven-Eric Johanson.
Liksom i all musik är teknik bara ett medel och aldrig ett mål. Kanske blev även den atonala musiken till ett fängelse efter ett tag. Det slutade vara en uppfinning av en egensinnig tonsättare och utpekades istället som det enda riktiga sättet att skriva musik på. Kanske är det därför den i dag har möjlighet att faktiskt bli relevant igen – efter att en lång tid ha varit förvisad till garderoben: den fungerar bäst som motkultur.
- Klicka här för att läsa Carl Magnus Juliusson om de många skisser som Beethoven efterlämnade
- Klicka här för att läsa om Ravel
- Klicka här för att läsa om Konstmusiken efter 1989