21 ballonger – och några till

Köp boken här

Köp boken här

Av IVO HOLMQVIST

En sexåring från trakterna kring Denver i Colorado rapporterades häromdagen försvunnen i en heliumballong som slitit sig och farit iväg nio mil, tills den rådige hemvärnsmannen Erik Nilsson – svensk eller svenskättling? – sköt ner den. Mystiken tätnade när ingen gosse återfanns ombord. Han hittades senare gömd på vinden ovan familjens garage, och nu spekuleras det i om det hela var en bluff redan från början.

Det får mig att plocka fram en bok som jag inte läst på drygt femtio år men som en gång hörde till mina favoriter, ”21 ballonger” av William Pène du Bois. Den kom på Gebers förlag 1951, som nummer 18 av deras Favoritböcker (en annan var Terje Rakkes ”Etta till Lindesnes”, om en kappsegling längs Norges sydkust, en tredje Åke Holmbergs ”Ett äventyr i Stockholm”). Den hade skrivits fyra år tidigare och belönades med en Newbury Medal. Den säljer fortfarande bra i USA.

Historien är i korthet denna: den nyss pensionerade matematikprofessorn William Waterman Sherman ger sig iväg i augusti 1883 från San Francisco ut över Stilla Havet i en ballong, inställd på en maklig världsomsegling. Tre veckor senare fiskas han upp i Atlanten, från en stor flotte med resterna av tjugoen ballonger. Hårdnackat vägrar han avslöja vad som hänt förrän han kommit till Västra Amerikas Upptäcksresandes klubb i hemstaden (”Jorden runt på åttio dagar” finns förstås i bakgrunden, även om Phileas Fogg och Passepartout kuskade runt per tåg, båt och elefant, inte ballong – det gör man i stället i Jules Vernes ”Fem veckor i ballong”). Tidningarna haussar upp saken, presidenten ställer sitt tåg till förfogande för att ta professorn från östra till västra Amerika, och väl på plats blir han vältalig.

En fiskmås på jakt efter resterna efter en rökt kalkon dyker ner på ovansidan av ballongen, sätter klorna i sidenet, gasen pyser ut, ballongen sjunker, Sherman får kasta allt överbord.

Han lyckas med nöd rädda sig undan hajstinna vatten och landar på en strand på Krakatoa, ön mellan Sumatra och Java. Där tas han vänligt emot av en elegant man, och förs in i ett utopiskt idealsamhälle inte olikt Shangri-La i James Hiltons ”Lost Horizons”, isolerat från omvärlden.

Krakatoa på ett foto från 1883

Krakatoa på ett foto från 1883

På Krakatoa får man visserligen inte som i den undangömda dalen i Himalaya evig ungdom, men man sitter på enorma diamantfyndigheter. De tjugo familjer som inrättat sitt kollektiva leverne mycket rationellt säljer av någon diamant emellanåt, men sparsamt för att inte dumpa världsmarknaden. De tekniska beskrivningarna av diverse fiffigheter är många, ingående och påhittade, men det som får alla att i största hast lämna ön på flotten med tjugoen ballonger är en naturkatastrof som var verklig nog, den som Simon Winchester ingående skildrat i en bok från 2003, ”Krakatoa, The Day the World Exploded, August 27, 1883”, världens värsta vulkanutbrott (han har gått vidare i samma seismiska genre med sin ”A Crack in the Edge of the World, the Great American Earthquake of 1906”, 2005).

De tjugo familjerna räddar sig med fallskärm innan plattformen störtar i vattnet, medan professorn som ingen har klamrar sig fast vid vrakspillrorna och alltså fiskas upp. Ett bra slut på en rafflande bok, tyckte jag som sjuåring.

Den håller för en omläsning, men det finns mera sofistikerade skildringar av ballongkatastrofer, inte bara Per Olof Sundmans ”Ingenjör Andrées luftfärd” och den efterföljande dokumentationen av den storstilade upptäcktsresan som slutade snöpligt vid Vitön, ”Ingen frukan, intet hopp”. Om den väldiga litteraturen om den olycksaliga expeditionen för Andrée, Fraenkel och Strindberg har Per Rydén för övrigt skrivit en monumental bok, ”Den svenske Ikaros”.

Köp boken här

Köp boken här

Gossen i Colorado, om han nu alls fanns ombord på heliumballongen, har en fiktiv motsvarighet i inledningskapitlet till Ian McEwans ”Enduring Love” (1997) som har Odilon Redons mardrömsaktigt ögonförsedda ballong på omslaget. I det förbyts idyll i katastrof, ett älskande pars picknick i pastorala omgivningar förvandlas till en mardröm när en ballong sliter sig.

Ombord finns en tioåring. Den oerfarne ballongföraren försöker från marken hindra ballongen från att lyfta och får hjälp av män som rusar till: berättaren, några lantarbetare, en vältränad läkare. En plötslig kastvind släpar ballongen mot ett stup. En efter en släpper de taget om repet, utom just läkaren som dras iväg upp i luften:

”He fell as he had hung, a stiff little black stick. I´ve never seen such a terrible thing as that falling man” (detta skrivet före World Trade Centers kollaps).

Det är en bländande skicklig öppning på en också fortsättningsvis briljant roman. Jag ser att jag lagt in en artikel ur The Telegraph från juni 2003 i boken, om en femårig flicka på ballonguppvisning i Rheindahlen som trasslat in sig i repen till en ballong som går till väders, under kraftiga kastvindar: ”I saw someone dangling from the balloon. It looked like a doll”. Hon omkom, liksom den engelsman som figurerar i en länk till en annan nyhetsnotis på samma sida: ”27 February 2003: Briton killed in 300 ft plunge from balloon.”

Det var nog tur för Denver-gossen att han höll sig till familjens garage…

Ivo Holmqvist

___________

  • Enduring love har filmats av Roger Michell med bl.a. Daniel Craig
  •  

    Kommentera: