Vilken egendomlig familj vi är”, skrev Klaus Mann, Thomas Manns äldste son, i sin dagbok 1936. ”Man kommer senare att skriva böcker om oss – inte bara om enskilda familjemedlemmar utan om oss som familj”. Han skulle få rätt. Nu har en bok kommit ut som ger en helhetsbild av den berömda familjen: Die Manns – Geschichte einer Familie (S.Fischer 2015, 478 s) av Tilmann Lahme. Författaren är kulturvetare och har en professur vid universitetet i Lüneburg. Han har sysslat mycket med familjen Mann och bland annat skrivit en lovordad biografi om sonen Golo Mann. I sin nya bok har han utvärderat tusentals hittills obeaktade brev och dokument som nyligen hittats i Thomas-Mann-arkivet i Zürich.
Det finn en uppsjö av böcker om nobelpristagaren Thomas Mann (1875-1955) och hans verk. Men Lahmes verk är annorlunda därför att det uppmärksammar alla åtta familjemedlemmarna. Thomas Mann porträtteras inte som berömd författare utan som familjefader och han får inte mer utrymme än sin hustru Katia (1883-1980) eller sina sex barn: Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Lahme belyser familjemedlemmarnas öden kronologiskt fram till deras död. Hans familjekrönika börjar år 1922, när de äldsta barnen började framträda offentligt, och slutar med dottern Elisabeths död år 2002. För varje tidsskede låter han dem alla passera revy mot den historiska bakgrunden. På så sätt kan läsaren, som ju har facit i hand, betrakta den politiska utvecklingen ur samtidens perspektiv.
Lahmes bok kastar ett delvis helt nytt sken över familjen Mann och deras relationer sinsemellan. Den gör också upp med en rad myter. Dit räknar Lahme den gängse bilden av Thomas Mann som egocentrisk tyrann och kärlekslös far som krävde arbetsro till varje pris och inte hade något intresse för sina barn – ”Trollkarlen” (Der Zauberer) kallade de honom. Det är en myt som barnen själva har skapat och de utnyttjade sina föräldrar hämningslöst, framhåller Lahme. Förutom Golo, som höll distans till familjen, levde de högt på faderns berömdhet och rikedom. De hade höga anspråk och tyckte det var självklart att föräldrarna skulle betala för deras krav på lyx, äventyr och förstklassig musikutbildning. Thomas Mann var medveten om att hans berömdhet var ett tungt arv för barnen. När han i sin roman ”Lotte in Weimar” (1939) skildrar de problem Goethes son August beredde sin far (vilket Thomas Manns söner, som kände igen sig, tog illa upp för), låter han Goethe citera ett kinesiskt ordspråk som säger att en berömd man är en olycka.
Lahmes bok vederlägger visserligen föreställningen att Thomas Mann inte brydde sig om sina barn, men den visar också att han var mycket partisk. Han gjorde inget försök att dölja sin förkärlek för döttrarna Erika och Elisabeth medan han behandlade sönerna med kylig distans. Varken han eller Katia var goda psykologer i umgänget med sin avkomma. De var kritiska och hade ingen förståelse för de barn som inte motsvarade deras höga krav. Det fick framför allt mellanbarnen känna av. ”Vilken eländig barndom vi hade”, skulle Golo Mann som vuxen konstatera.
När Lahmes startar sin familjekrönika 1922 var Thomas Mann, då 47 år gammal, en berömd författare, sedan 1905 gift med Katia, född Pringsheim, enda dottern i en mycket rik och ansedd tysk-judisk familj i München. Paret bodde i en stor villa i München med sina sex barn. Thomas Mann hade tagit avstånd från sin tysk-nationalistiska hållning som han propagerat för i ”En opolitisk mans betraktelser” (1918) och blivit en övertygad förkämpe för demokrati. Då Katia var navet i det snurrande familjehjulet spelar hon en central roll i Lahmes bok. Hon slog värn om Thomas Manns arbetsro och tillät ingen att störa honom när han satt i sitt arbetsrum på förmiddagarna. Då hon såg det som sin uppgift att skydda sin man från allt som kunde rubba hans kreativitet undvek hon att belasta honom med alla de problem barnen förorsakade.
Thomas Mann var stolt över Erika och Klaus, som var mångsidigt begåvade och spirituella. Klaus beredde dock sin mor sömnlösa nätter. Han ville bli en berömd författare som sin far och struntade i skolan. Katia skickade honom på internat men han provocerade lärarna med sin överlägsenhet och avbröt sin skolgång. Under ”det glada 20-talet” experimenterade de äldsta barnen Mann hämningslöst med droger och sex: Erika var bisexuell, Klaus homosexuell. De satte upp en egen teater och utlöste rungande skandaler med provokativa pjäser som Klaus Mann skrivit. Erika, som var en övertygad antifascist, hade dock stora framgångar med sin satiriska kabaré ”Pfeffermühle”.
Föräldrarna föraktade sina mellanbarn: De tyckte Golo var ful och klumpig, och Monika, kallad ”Mönle”, obegåvad och lat. Deras yngsta dotter Elisabeth, kallad ”Medi”, var från första stund faderns älskling medan han mot sin yngsta son Michael, kallad ”Bibi”, hade en stark antipati.
När Hitler kom till makten 1933, lämnade Erika och Klaus genast Tyskland. Thomas Mann var på föreläsningsturné i Schweiz tillsammans med Katia och återvände inte hem. Då han egentligen inte ville lämna sitt hemland och heller inte förlora kontakten med sina tyska läsare tvekade han dock länge att fördöma naziregimen. Först när Erika hotade med att bryta med honom tog han steget 1936. Nazisterna svarade genast med att dra in hans medborgarskap och lägga beslag på villan i München. Sonen Golo lyckades smuggla ut hans dagböcker som absolut inte fick falla i nazisternas händer eftersom han där uppenbarat sin homosexuella läggning.
De första exilåren tillbringade familjen Mann i Schweiz och i Sydfrankrike. 1938 emigrerade de till USA, först till Princeton, där Thomas Mann hade en professur, och 1941 vidare till Kalifornien. I motsats till de flesta emigranter hade de inga ekonomiska problem eftersom en stor del av förmögenheten (även nobelpriset som Thomas Mann tilldelats 1929) hade investerats i Schweiz. I USA fick de också starkt stöd av Thomas Manns amerikanska beundrarinna Agnes Meyer, hustru till en känd bankir och tidningsmagnat. Hon förskaffade honom lukrativa uppdrag, skrev hymniska recensioner om hans verk och finansierade den storslagna villan som byggdes för familjen i Santa Monica vid Los Angeles.
Katia såg överallt till att hennes man kunde arbeta ostört och att hans rutiner inte rubbades. Hon skötte korrespondensen med barnen som nu visserligen var vuxna men inte kunde lösgöra sig från föräldrarna. Erika reste runt i USA och höll antifascistiska föredrag men slog sig snart ner hos föräldrarna och övertog rollen som faderns assistent och stöd. Klaus, som i Amsterdam hade gett ut en betydande exiltidskrift (”Die Sammlung”), förlorade fotfästet i USA. Han tog droger och gav sig in i en rad homosexuella äventyr och behövde ständigt pengar. Då Katia hade hand om familjens finanser var det hon som fick ta hand om barnens tiggarbrev. De flesta kom från Michael. Han drog på sig skulder som han utgick ifrån att Katia skulle betala. Han gifte sig tidigt och fick två söner (den äldsta Frido var Thomas Manns älskling) men hade ingen lust att försörja sin familj som orkestermusiker utan föredrog att leva på föräldrarnas bekostnad. Katia klarade inte av att säga nej – hon klagade och grälade men betalade alltid.
Även de yngre döttrarna beredde problem. Elisabeth ville gifta sig med den 36 år äldre Giuseppe Antonio Borgese, litteraturprofessor och antifascistisk författare, som emigrerat från Italien. Föräldrarna varnade förgäves. Monika hade till familjens förvåning gift sig med den ansedde ungersk-judiske konsthistorikern Jenö Lányi men blev snart änka. Hennes man drunknade på väg till USA när den båt de befann sig på torpederades och sjönk. Monika överlevde i en räddningsbåt och slog sig ner i sitt föräldrahem där hon gick alla på nerverna. Monika ville bli författare men ingen i familjen tog hennes ambitioner på allvar. Särskilt giftig var Erika som var överens med Katia om att ”Mönle” var lat, hypokondrisk och neurotisk.
Förutom Michael, som stannade i Kalifornien, återvände alla familjemedlemmarna till Europa efter krigsslutet. Thomas Mann tvekade länge och när han ombads av sina författarkolleger som stannat i Tyskland (”inre emigranter”) att komma hem och stödja sitt folk, vägrade han. Men när kommunistjakten eskalerade efter det kalla krigets utbrott trivdes han inte längre i USA. År 1952 flyttade han och Katia tillbaka till Europa och bosatte sig i Kilchberg vid Zürich. Där dog Thomas Mann 1955.
Katia överlevde sin man i 25 år. Även i Schweiz var hennes hem en magnet för barnen. Erika levde där till sin död och förvaltade sin fars verk. Elisabeth, som blev änka 1952, bodde där periodvis med sina två döttrar. Golo, nu en välkänd historiker och författare, arbetade från 1965 i Kilchberg som frilanskribent. Monika levde i över 20 år tillsammans med en fiskare på Capri men återvände efter hans död 1985 till föräldrahemmet. Då det ledde till spänningar med Golo flyttade hon dock snart. Hon dog i Tyskland 1992.
Lahmes bok är lättläst och spännande. Då han utvärderat hittills okända brev innehåller hans bok en hel del ny information. Han analyserar inte utan låter de utvalda breven och texterna tala för sig själva. De visar tydligt hur komplicerad familjen Mann var. Två söner tog livet av sig: Klaus 1949 i Frankrike, Michael 1977 i Kalifornien. Erika blev bitter och dog som följd av tablettmissbruk. Golo, även han homosexuell, vann med tiden sin fars aktning men led av depressioner. Monika förblev en outsider i familjen. Som författare hade hon dock en viss framgång trots att hon skrev helt annorlunda än sin far – eller kanske just därför: Hennes självbiografi, som kom ut 1956, lovordades som rättfram och ärlig.
Elisabeth, som stått båda föräldrarna nära, var den i barnaskaran som tycks ha klarat sitt liv bäst. Hon var en internationellt respekterad havsforskare och fackboksförfattare. När den tyske regissören Heinrich Breloer 2001 gjorde ett tv-epos om familjen Mann bad han henne, den sista i klanen som då var i livet, att kommentera händelserna ur sitt perspektiv. Filmen blev en internationell succé. Året därpå dog Elisabeth Mann Borgese.