DIXIKON

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Det är fashionabelt att klaga på snuttifieringen i vår tid. Alla meddelanden ska göras korta och koncisa, tidningsartiklar och föredrag ges inte det utrymme eller den tid de förtjänar.

I vissa fall är det här en legitim klagan, men om man vidgar perspektivet en aning så är det svårt att förneka att det snarare är det motsatta förhållandet som är och i alla tider har varit ett av mänsklighetens gissel.

Hur ofta går man hem från en tillställning och tänker att programmet gärna hade fått vara längre, festföredragen mera vittfamnande? Svenska ärkebiskopens tal vid kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings vigsel hade goda ansatser, men efter en stund började det mala tomgång – ändå fick man veta att han (till all tur för honom själv och alla andra) hade blivit tvungen att skära ner på talet.

Människor drar sig ofta för att klaga på längden. De vill inte framstå som otåliga eller ointresserade, kanske rentav som lata. Men de motiv som driver en talare eller föredragshållare att fortsätta i det oändliga är inte nödvändigtvis hedervärda. Ibland är man rädd för att om man inte går över den utmätta tiden så förefaller det som om man inte har tillräckligt att säga. Ibland är man så upptagen av sitt ärende att man glömmer att sätta sig in i lyssnarens situation.

Kan något motsvarande sägas också om skönlitteratur, om musikaliska verk osv? Julian Barnes citerar i Nothing to be Frightened of den franska författaren Jules Renard, som skrev ”Om nästan alla litterära verk kan det sägas att de är för långa”- anmärkningen finns på s. 400 i hans tusensidiga dagbok (som hade varit hälften längre om inte hans änka bränt upp de avsnitt hon inte ville att eftervärlden skulle ta del av).

Tolstoj skrev: ”Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk lika bra som strykningar” – ett råd han liksom Renard inte alltid själv följde. Tjechov – själv en av koncisionens mästare – var inne på ett närbesläktat ärende i sina råd till författare: läs igenom er text, och varje gång ni ser ett uttryck ni är särskilt förtjust i – stryk det! (Eller som William Faulkner uttryckte saken: ”Kill your darlings!”)

Platon och Aristoteles - i ordrik dialog

(Nej, ordet ”koncision” existerar inte i svenskan, det vet jag. Men det borde finnas. Det koncisa är något annat än det korta, det sammanpressade. Det är uttryck för koncentration – nära nog en moralisk kvalitet.)

Vem har inte gripits av känslan att flera av världslitteraturens klassiker skulle ha vunnit på att kortas ner en bit? Man kan uppleva det inför så vitt skilda verk som Platons dialoger (Sokrates nöjer sig inte alltid med ett argument ifall man kan hitta tre) – Aristoteles ska vi inte ens tala om – Shakespeares pjäser, Dostojevskijs romaner liksom George Eliots, Henry James och Thomas Manns, Wagners operor, t.o.m. Kafkas Slottet osv. Också Bibeln är känd för sina longörer.

Eller är det förmätet att sätta sig till doms över klassikerna? En arbetsprincip när det gäller betydande litteratur är att avsiktsdjupet är obegränsat: ingenting är där av en slump eller av misstag. När K. i Slottet i det oändliga pulsar av och an i snön ska det kanske just förmedla känslan av fåfänglighet. Och den utdragna handlingen i Manns Bergtagen ska uppenbarligen förmedla en upplevelse av lång tid.

Det handlar kanske om litterära grepp, men ibland frågar man sig: är greppet verkligen lyckat?