Tillbringade just några stimulerande dagar i Chicago. Chicago är väl värd ett besök, även om staden under dessa dagar gjorde skäl för namnet The Windy City, belägen som den är vid stranden av Lake Michigan.
Européer är bekanta med New York, en del rentav med San Francisco och New Orleans, men medvetandet om Chicago, USA:s tredje stad i storleksordningen, är mera begränsat. Chicago är kanske den mest amerikanska av de här städerna, både genom sitt läge mitt i landet och genom sin historia, en blandning av dynamisk tillväxt och korruption, rikedom och elände, högkultur och kulturlöshet.
Stadskärnan, The Loop, är ljus och luftig, och lätt att behärska till fots. Den erbjuder en snabblektion i 1900-talets arkitekturhistora, från Chicago Tribunes nygotiska skyskrapa från 1929 till Willis Tower (tidigare Sears Tower) från 1973, högre än World Trade Center-tornen i New York.
Inflyttningen från Österuropa har varit kraftig, men likaså från Sverige: Chicago sägs en gång ha haft flera svensktalande än Göteborg. Idag är mindre än 40 % av befolkningen vit, ungefär samma andel är svart. De svarta flyttade norrut från sydstaterna längs Mississippifloden. Under en tid var Chicago jazzens världsmetropol.
Chicagos South Side har omfattande slumområden, med en gängkultur och sociala problem. Tidningarna skrev om en tonåring som hade blivit ihjälslagen med en stång – någon hade filmat mordet och lagt ut videon på Youtube. Några dagar senare blev en ung trebarnasmamma nerskjuten på en busshållplats.
*
Många, misstänker jag, associerar i första hand Chicago med Al Capone och massakern på Alla hjärtans dag 1929 (odödliggjord i Bill Wilders film Some Like it Hot). Och korruption och brottslighet har länge kastat sin skugga över Chicago. Inte minst gäller det skandalen med baseballaget White Sox, vars spelare 1919 gick med på att förlora i World Series-finalen mot betalning. Spelarnas löner på den tiden var eländiga, medan lagens ägare skodde sig. Läget förändrades efter skandalen, men laget har aldrig riktigt hämtat sig – det ansåg i varje fall en taxichaufför.
Två olika taxichaufförer hävdade f.ö. att hela projektet med att försöka få Olympiska spelen 2016 till Chicago i grund och botten var ett försök av borgmästaren att fylla sina egna och sina vänners fickor. Den nuvarande borgmästaren, Richard M. Daley, är son till den legendariskt-ökände Richard J. Daley, som var borgmästare under det kravallartade demokratiska partikonventet 1968. Det sägs också att pappa Daley ska ha hjälpt till att fixa John F. Kennedys knappa valseger över Richard Nixon 1960. (Tydligen en gammal illinoistradition: Lincoln sägs också ha vunnit något val med hjälp av valfusk. Ibland kan skumma metoder ha goda resultat.)
*
Mitt i South Side ligger stadsdelen Hyde Park med sina lönnkantade gator, Barack Obamas hemort. Namnet med dess brittiska associationer lär ha varit ett sätt att locka till sig välsituerade invånare. Det finns ingen Hyde Park i stadsdelen, däremot den fina parken vid sjön och den tröstlösa Washington Park (som skulle ha omvandlats till stadion ifall OS hade blivit verklighet).
Hyde Park får sin prägel av det privata University of Chicago, ingalunda det enda universitetet i Chicago, och inte heller det största, men ett av USA:s mest ansedda universitet. (Här finns mycket mera än Chicagoskolans ekonomer som går i Milton Friedmans fotspår – inte minst en strålande filosofiinstitution.) Universitetet är ovanligt genom sin tonvikt på doktorandutbildning: det har dubbelt flera doktorander än collegestudenter.
Jag hade en längre pratstund med en hemlös Hyde Park-bo, som berättade om sina relationer till studenterna och till den lokala polisen, och problemen med att hitta en varm plats att sova på nu när kölden hade slagit till.
Han tyckte att universitetet kunde göra mera för det omgivande samhället. Han har säkert rätt.