Viola Di Grado tänjer på litteraturens gränser

Viola Di Grado är en ung författare som med sina två romaner Sessanta acrilico trenta lana (70% akryl 30% ylle) från 2011 och Cuore Cavo (Urgröpt hjärta) från 2013 har låtit tala om sig, främst i Italien, men även i andra länder. Med debutromanen Sessanta acrilico trenta lana , som utkom när Viola Di Grado var 23 år, blev hon den yngsta vinnaren av debutantpriset Premio Campiello och även den yngsta finalisten till Premio Strega, Italiens båda viktigaste litterära utmärkelser. 2012 blev den engelska översättningen av Sessanta acrilico trenta lana en av de tio mest sålda romanerna i USA.

Viola Di Grado har redan en helt egen, karakteristisk och karismatisk stil som utlovar ett fortsatt intressant författarskap. Ingen av romanerna är någon tegelsten (187 respektive 168 sidor) men är i gengäld tätt, för att inte säga klaustrofobiskt, skrivna. Som läsare fångas man i och kommer inte ur vare sig hennes språkliga frenesi eller de aningen groteska berättelserna.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Hon har tagit examen i både japanska och kinesiska och har även studerat asiatisk filosofi. Intresset för det språkliga och filosofiskt-andliga avspeglar sig i båda böckerna. Det språkliga allra mest i den första. Den utspelar sig i Leeds (där hon själv har studerat) och handlar om en ung kvinna, Camelia, som studerar kinesiska och blir kär i en ung kines som ger henne privatlektioner i kinesiska. De kinesiska tecknen, deras ursprung, sammansättning och fysiska uttryck och betydelse löper genom hela berättelsen. De blir som en egen värld dit Camelia flyr och som hon använder sig av för att bryta sig ur den symbiotiska relation hon fått med modern, dit hon flyttat sedan hennes pappa dött. Modern har förstummats av sorg och de två sammanlever i ett språklöst, deprimerat universum när också Camelia drabbas av stumhet. Ingen förstår hennes engelska och modern vill inte tala med henne. Så snart Camelia försöker prata kräks hon upp orden – som en språkets bulimiker.

I Cuore Cavo tar Dorotea, en deprimerad biologistudent, redan i bokens inledning sitt liv. I resten av boken berättas om upprinnelsen till detta val och Dorotea får själv berätta om sin tillvaro efter döden, där hon fortsätter att ”leva” och ”uppleva” nästan så som de levande gör. Boken är i sig ett utforskande av föreställningen om livet efter döden. Framför allt kretsar den kring det katolska uppståndelsebegreppet och hur det hänger ihop med en kropp som förgås och om själens efterlevande bland de fysiskt levande – om spökenas vara eller inte vara. Dorotea är ohjälpligt fästad vid sina tidigare omgivningar, hon jobbar till och med kvar i samma pappershandel. Butiksinnehavaren kan nämligen, till skillnad från alla andra, både se och höra henne och till en början låtsas han inte om att hon är död. Han blir en länk till de levandes värld. Att Dorotea dog genom självmord har också betydelse för hennes tillvaro som död. Där finns hierarkier precis som här.

I denna roman ställs också frågor om språket, om kommunikation och kontaktlöshet. Efter sin död kan Dorotea inte längre läsa, bara skriva. Samtidigt som hennes döda persona resignerat inser att hon inte kan förmedla sina känslor eller tankar till någon, fortsätter hon ihärdigt att resonera, fabulera och skriva om allt hon ”upplever.” Inte minst kretsar hennes tankar kring hennes döda kropp, kring förruttnelsens alla stadier och alla djur och organismer som tar plats däri. För att få ett fäste i sin eviga tillvaro börjar hon föra dagbok över sin kropps sönderfall. För Viola Di Grado är språket fundamentalt. Hon är en språkekvilibrist ut i fingertopparna och leker med ord och metaforer och driver med språket. Trots att hon berövar sina romangestalter deras språk lyckas hon ändå med att låta dem kommunicera.

Även om de båda berättelserna har olika yttre ramar känns mycket igen; i Cuore Cavo befinner vi oss i hettan i Catania på Sicilien och i Settanta acrilico trenta lana i ett grått och slitet Leeds i England; Dorotea befinner sig av eget val i dödsriket medan Camelia gör allt för att överleva i sin miserabla tillvaro. I centrum i båda böckerna står relationen mellan en känslomässigt frånvarande moder och en dotter som försöker nå fram till henne – och till hennes kärlek. När maken förolyckas, efter att ha glidit ner med bilen i ett hål tillsammans med sin älskarinna, sluter sig Camelias mor i sig själv. Camelia är fångad i både sin egen och moderns sorg, hon är den aktiva, som får ta hand om modern, som slits mellan lojaliteten till henne och rätten till sitt eget liv, men som aldrig får någon respons av modern. Mellan raderna kan man förstå att modern varit både självupptagen och upptagen av sin kärlek till maken före hans död och att Camelia fått bara små ransoner av faderns kärlek.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Dorotea i Cuore Cavo lever ensam med sin dysfunktionella och känslomässigt frånvarande mor vars historia innefattar också en syster som tagit sitt liv. Doroteas far är någon som försvann innan hon föddes men som även efter Doroteas död fortsätter att vara föremål för hennes längtan. Bindningen till modern är också här den starkaste drivkraften, till hennes självmord och till att hon som död fortsätter att äta lunch och middag hemma hos modern och att krypa ihop bredvid henne om natten. I båda böckerna är det också just förhållandet mellan mor och dotter som styr och villkorar berättelsernas upplösning.

Viola Di Grado är inte en författare som stryker läsaren medhårs. För att läsa henne måste man acceptera hennes många gånger ironiska och ibland självironiska tilltal, berättelsernas groteska anstrykningar och leken med det realistiskt-logiska samt de abstrakta utsvävningar som tillhör såväl huvudpersonerna som hennes berättarstil. Speciellt i Cuore Cavo finns partier där Dorotea svävar högt i abstraktionsnivå när hon talar om själens expansion och uppgående i geografin efter döden. Men Di Grado är även en mycket konkret gestaltare av miljöer, människor och händelser och hon har en förkärlek för detaljer som t.ex. kläder, blommor och föremål, saker som i sig får symbolisk betydelse i båda böckerna. Titeln Sessanta acrilico trenta lana har sitt ursprung i att Camelia syr om sina kläder, rättare sagt hon stympar och förvränger dem, klipper upp hål här och var, flyttar om ärmarna etc. Hon hittar sedan kläder som sytts om på liknande vis och som visar sig komma från en klädbutik som förestås av den kinesiske man hon förälskar sig i. Kläderna får bli ett uttryck för de trasiga känslor Camelia upplever men också en länk till kärleken.

Jag ser i Viola Di Grados berättelser både lekfullt och fantasifullt konstruerade historier (vad sägs t.ex. om en konsert i dödsriket med Amy Winehouse på scenen?) som inte sviker läsaren, även om de då och då kan brista i logiskt samband. (Den döda Dorotea kan t.ex. läsa bussreklam och almanackor trots att hon inte kan läsa och jag lyckas inte förstå hur Camelia faktiskt kan använda de märkliga plagg hon förfärdigar). Författaren är rolig och skarp i sitt berättande. Att hon berättar ur ett jag-perspektiv ger henne möjlighet att ta ut svängarna både språkligt och intellektuellt. Allt och alla ses genom huvudpersonens lika klara som skoningslösa blick. Berättelserna är spännande och suggestiva och snärjer läsaren i sammanhang man inte kan stå likgiltig inför. Det är uppfriskande, ja en fröjd, att läsa berättelser som rör sig på så många plan på så liten yta och ändå lyckas upprätthålla en litterär spänst och spänning intill slutet.

Viola Di Grado är redan översatt till franska, tyska, engelska, spanska, holländska och portugisiska, och jag önskar att ett svenskt förlag tar sig an henne – nu!

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).