Eduard Limonov – Gamlingen på resa

Den ryske författaren, punkaren, politikern och provokatören Eduard Limonov gick ur tiden i mars i år. Jakob Sandberg har läst hans sista bok ”Gamlingen på resa” (Starik putesjestvujet) och skriver här om ett livs- och författarvärv som inte riktigt passar in den västeuropeiska mallen med sitt politiska engagemang ömsom till vänster och ömsom till höger. Limonov var i sin politiska gärning länge Putins värsta mardröm och blev för många i Väst känd genom Emmanuel Carrères fiktiva biografi ”Limonov”.

  

Den 13 mars i år skrev den ryske författaren Eduard Limonov på sin Facebooksida:

”Jag har skrivit kontrakt om att ge ut en ny bok. Den heter ’Gamlingen på resa’ (Starik putesjestvujet). Boken är redan skriven. Avtal skrevs igår. Ungefär så.”

Fyra dagar senare avled Limonov i sviterna av en canceroperation, och med honom försvann en av den samtida ryska litteraturens starkaste röster och enfant terrible. 

Eduard Limonovs liv och verk är en prisma över andra halvan av nittonhundratalet, i Ryssland och globalt. Han var poet och småtjuv i uppväxtens Charkov (idag Charkiv); punkare, journalist, lastare och hembiträde i New York. Efter flytten till Frankrike under åttiotalet kom han att bli en relativt uppburen rysk emigréförfattare. Under Jugoslavienkrigen deltog han på serbernas sida, och en ökänd video påstås visa honom när han vid den sedermera dömde krigsförbrytaren Radovan Karadžić sida skjuter med kulspruta ner mot Sarajevo, något han själv menar är en klippbordskonstruktion. Väl tillbaka i perestrojkans Sovjet som snart blir Ryssland startar han det notoriska Nationalbolsjevikiska partiet, som under många år var en av få verkligt oppositionella krafter mot Putin, något som ledde till flera fängelsevistelser. 

Omslaget till Emmanuel Carrère – Limonov. Källa: Pequod

Limonovs liv blev ämnet för Emmanuel Carrères bok Limonov som kom ut på franska 2011 (en svensk översättning kom 2013 på Pequod Press) och vann flera litterära utmärkelser, och märkligt nog blev bokens huvudperson mer känd i Europa för denna bok än för sina egna verk. Ty under alla år verkar han som skriftställare i bred mening, med en stor mängd dikter, romaner, artiklar, essäer, politiska texter och därtill filosofiska verk. I en samtida svensk kontext kan han möjligen liknas vid Jan Myrdal, men denne tillskriver sig själv i högre grad en position som intellektuell, och saknar det litterärt utmanande draget och den hårdföra politiska aktivismen hos Limonov. Kanske är det snarare August Strindberg, som med sin anarkistiska politiska ådra, sitt breda författarskap och sin närhet mellan det levda livet och det skrivna ordet som är den närmsta referenspunkt vi har, även om Limonov inte alls på samma sätt är en språklig förnyare och banbrytare, och han skulle knappast kunna bli lika uppburen i sin ryska kontext. 

Gamlingen på resa. Källa: Individuumbooks.ru

Gamlingen på resa, Limonovs sista bok, är en fragmentarisk kommentar till ett långt liv i litteratur och politik. Det är ingen roman, inte heller en essäsamling, snarare lösryckta bitar ur ett liv och en livsgärning som paradoxalt nog speglar hela världen genom det ryska sena nittonhundra- och tidiga tvåtusentalet. Några inledande fragment går tillbaka till Sovjetunionen och Limonovs uppväxt i Charkov/Charkiv i östra Ukraina, några andra är av vad som förefaller vara fiktiv karaktär, men det stora flertalet skildrar Limonovs liv och resor i det forna Sovjet och i Europa under de senaste åren. Själv kallar han fragmenten för ”skarpa gnistor ur medvetandet”, och i dessa gnistor framträder ögonblicksbilder av en författargärning som inte liknar någon annan. Här finns nycklar till delar av Limonovs eget politiska tankegods, liksom ledtrådar som går tillbaka till det rysksovjetiska politiska landskapet, vilket i sin hårdföra blandning av nationalism och kommunism har visat sig vara ytterst svårsmält i en europeisk och amerikansk politisk kontext, samtidigt som den har verklig och livskraftig jordmån i Ryssland. Men de politiska tendenserna speglar också de litterära, och gör det i en mening som går bortom det mer explicita ryska. 

Limonov inleder med mikroberättelser om människor han mött under sin uppväxt och vuxenår i Sovjet. Han beskriver hur han hoppar på godsvagnar i lönn när han som ungdom reser runt i det väldiga imperiet. Han återger de sånger som sjöngs i de halvkriminella miljöer han vistades i, och liksom i en bisats skjuter han in att han som tonåring ville bli den största banditen i hela Sovjetunionen. Han ger en kort exposé över poeterna som hörde till gruppen ”smogisterna”, och hur den ryska huvudstaden tog dem av daga en efter en. Han får med små berättelser om sin tid i New York när han arbetade på den då berömda ryska emigranttidningen Novoje Russkoje Slovo (Nya ryska ordet), och hans exfru tillika nemesis från hans första roman Eto ja – Editjka (min svenska översättning av debutromanen är i färd med att publiceras med den preliminära svenska titeln Detta är jag, Eddie) blixtrar förbi under ett föredrag han håller i Italien.

Den engelska utgåvan av Eto ja – Editjka. Källa: goodreads.com

Romantiseringen av och deltagande i krig är ett genomgående tema i Limonovs litterära produktion, och i boken finns flera nycklar till Limonovs förkärlek för stridens hetta. I det tidigare verket Smrt (serbiska för substantivet död, snarlikt ryskans Smert) skildrar han sin tid med de bosnienserbiska styrkorna under Balkankrigen, ett hårresande agerande givet de blodiga krigsbrott som hans meningsfränder sedermera begick, men som bottnar i det relativt stora stödet för serbernas sak i Ryssland. I Gamlingen på resa kommenterar han också kort anklagelsen för samröre med serbiska krigsförbrytare och bilderna när han skjuter mot Sarajevo:

”Jag är stolt över att ha stöttat den lidande parten. 27 länder gick emot Serbien, men jag var på Serbiens sida. Jag är stolt – och jag har skjutit mot Sarajevo, men inte vid det tillfället.” 

Han besöker i boken två utbrytarregioner i det forna Sovjet: Abchazien, som internationellt sett anses tillhöra Georgien men som står under rysk protektion, och Nagorno Karabach som anses tillhöra Azerbajdzjan, men som under Limonovs besök stod (och till stor del fortfarande står) under armenisk kontroll. Limonovs armeniska värdar klär kriget i etniskt rättfärdigande termer, att området alltid har bebotts av armenier, varpå Limonov genmäler: ”Jorden och bergen tillhör dem som har intagit dem, och därmed behövde de dem mer än de som övergav dem”. Hos Limonov är det själva aggressionsakten, det offensiva elementet som ytterst rättfärdigar kriget, och denna hållning återfinns genom hela hans författarskap även i en mening som ligger bortom just själva kriget. Limonov har låtit sitt liv och sin person bli skådeplats för en typ av ”framryckning” också litterärt, något som inte minst den stormiga debatt i emigrantkretsar som följde på publiceringen av hans skandalomsusade debutroman Eto ja – Editjka år 1979 vittnar om. 

Denna hållning följer Limonov även i hans besök i Europa. I Frankrike, hans andra hemland, tillbringar han mycket tid med proteströrelsen gula västarna, vars politiska anknytning har vållat stort bryderi bland politiska analytiker och opinionsbildare. Skildringar från demonstrationerna blandas med hågkomster från personliga möten han haft i Frankrike genom åren. Han håller föredrag inför en spänd publik i Italien, där han halvt ironiskt halvt på allvar anmärker: ”Lita inte på någon! Lita inte heller på oss ryssar. Vi har förmågan att rycka åt oss vad som ligger illa till. Det är förresten till er lycka att ni inte delar gräns med oss.”

Den person som framträder i denna sena Limonovtext är en åldrad enstöring med krämpor, där tidigare sociala relationer avvisas lika mycket som de bejakas. Han deklarerar att han föredrar att tillbringa sin tid för sig själv. 

Folk är rätt tråkiga, jag har sedan länge slutat intressera mig för dem, därför besöker jag aldrig folk längre, hör mig inte för om något längre, om någon frågar svarar jag kort, men inte mer än så. […] Jag står inte ut med mina besökare mer än en timme, då följer jag dem ut. Och jag försjunker gärna i ensamheten.

När hans före detta hustru Jelena, vilken som sagt även får spela rollen som nemesis i debutromanen, hör att han ska besöka Rom och föreslår att de ska ses, skriver han utan omsvep: ”Jag gav över huvud taget inget artigt svar, men jag är också en oartig person: ’jag vill inte träffa folk ur det förflutna’”.

Det finns en påtaglig narcissism hos berättarjaget i Limonovs prosa, och den förefaller ha förstärkts med åren. Men dess tydligare osympatiska sida bör kanske snarare ses som det manifesta uttrycket för berättelsens inre driv, och den står aldrig i vägen för en förmåga att se och skildra både omvärlden och de människor som befolkar den. Det är också ett jag som rymmer många av de motsättningar som återfinns i samtiden, vilket kan förklara varför Limonovs person och litterära projekt är så tilldragande för många. Svårigheterna i att placera honom politisk ger han uttryck för i en pregnant formulering medan han vandrar med gula västarna i Paris: 

Jag är vänster med insprängda element av höger i mig. Eller höger med insprängda element av vänster. Groparna längs med vägen har lyckats fyllas med vatten, och emellanåt har än vänsterkängor, än högerkängor trampat i dessa vattenfyllda gropar.

Limonov var en spegelbild av ett Ryssland och en värld som många helst hade velat se försvinna, men som man samtidigt inte kunnat låta bli att söka efter och fascineras av, och det är en värld som Limonov själv under sin levnad kom att prägla. Det sista fragmentet i boken skildrar hans inträde i väntrummet inför en förestående canceroperation. ”Så hade jag kunnat sitta timma ut och timma in i detta dödens dämpade förmak, utan att skynda någonstans, och bläddra i dödsdömda nummer av Forbes, Ogonjok, och andra tidningar som ingen behöver, men så kommer huvudexekutorn ut, operationsläkare Valentina: ’Jag ber er komma med’”. Och i den bleka, bländande sjukhusbelysningen under de matta lysrören flimrar en av den ryska samtida litteraturens mest resliga gestalter till och försvinner, ur livet och de levandes författarskara in i litteraturens Pantheon. 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).