Jore udde, lördag den 25 juli 2009. – Från höjden av mitt svenska berg, medan jag ser solen studsa vid horisonten strax sydväst om Väderöbod, kommer Bertol Brechts ord om hjältar för mig. Ungefär så här sa han: lyckligt det land som inte har behov av hjältar (om nu minnet inte sviker).
Anledningen att just den tanken slår mig nu är att jag just lagt Umberto Ambrosolis bok Qualsiasi cosa succeda (Vad som än må hända) åt sidan efter några intensiva läsdagar.
Kort bakgrund: Hans far, Giorgio Ambrosoli, var en ung advokat i Milano som utsågs till konkursförvaltare i den väldiga härva den sicilianske bankiren Michele Sindona skapat under något knappt decennium på världens finansmarknader. Med stöd från mäktiga politiker som kristdemokraten Giulio Andreotti hade han lyckats försnilla gigantiska summor i storleksordningen en miljard dollar i dåtidens penningvärde. En bankkrasch väl i klass med dagens stormar.
Efter över fem års mödor i att försöka reda ut hur svinderierna gått till, hade Ambrosoli gjort klart att han inte tänkte gå i de kriminellas band. Han gjorde kort sagt sitt jobb, att försöka förstå vilka av alla fordringar och utfästelser, som var korrekta och vilka som utgjorde klara lagbrott, och vilka tillgångar som var reella och vilka som bara var tomma ord och värdelösa papper.
I enlighet med italiensk tradition användes två välkända taktiker mot hans utredning: Ambrosoli isolerades, förvägrades beskydd och livvakter samtidigt som påtryckningar från politikernomenklaturan och rena maffiakretsar intensifierades. Och så spreds naturligtvis illvilliga påståenden om hur han utlovats miljonbelopp, att han hade ett persoligt intresse att förstöra det finansiella imperium Sindona byggt upp.
För detta bestämde Sindona att Ambrosoli skulle dö. Han lejde en italo-amerikansk professionell killer som sköt Ambrosoli en kväll i Milano, noga räknat natten mellan 11 och 12 juli 1979.
Om detta har nu sonen Umberto Ambrosoli skrivit en bok som naturligtvis i många avseenden påminner om Mario Calabreses bok om sin far, Spingendo la notte più in là (som jag tidigare i år anmälde här på Dixikon).
Calabrese mördades av vänsterterrorister under detta ”blyets decennium” som Italiens 1970-tal ofta kallats. Åren då hundratals människor dödades av vänstergrupper som Röda Brigaderna, Potere Operaia eller Prima Linea. Eller av de fascistliknande organisationerna på yttersta högersidan.
Man kanske kan säga att Mario Calabreses bok är den mera välskrivna av dem, ur journalistisk och skönlitterär synvinkel. Han är ju en beprövad journalist med många år som korrespondent för La Repubblica i New York och nyligen utsedd till Turintidningen La Stampas nye chefredaktör.
Umberto Ambrosoli är också han advokat och har kanske inte en lika elegant skrivföring som Calabrese. Men hans tankar som de uttrycks i boken är noga genomtänkta och researchade och handlingen i boken gör den med tiden om möjligt ännu mera spännande än Calabreses. Dessutom finns i hans text ett socialt patos som värmer och styrker. Ett civilkuragets poesi om när vanliga hederliga människor måste – eller borde – sätta ned foten. När ett samhälle står och faller med att någon eller några tyst arbetar med bara det allmänna bästa för ögonen.
För Umberto Ambrosoli har inte nöjt sig med att skriva om sina minnen av fadern utan har också studerat hans arbete som konkursförvaltare och de beslut som då togs in i minsta juridiska detalj samtidigt som han följer utvecklingen i det italienska samhället under den här perioden.Tuffa dagar som leder fram till att kristdemokraternas partisekreterare Aldo Moro kidnappas och sedan mördas.
En period som ännu väntar på det stora genomarbetade verket om allt det som hände: från studentrörelsen 1968, den fackliga heta hösten 69, försök till statskupper, till ständiga terrormord. Mellan 1970 och 1980 dödades 259 italienska medborgare, skriver Umberto Ambrosoli. 111 i samband med de stora massakrerna och 148 i enskilda attentat eller när gatumanifestationer urartade.
Domarkåren (”i magistrati”) är särskilt utsatt, eftersom de utgör symboler för statens repressiva karaktär, som terroristerna så ofta formulerar sig i kommunikeerna efter ett attentat.
Umberto Ambrosolis bok blir en ny viktig pusselbit i periodens historia medan vi väntar på den genomgripande skildring som rimligtvis någon gång måste komma. Den är en massiv skildring på 300 sidor som analyserar finansiell gangsterism på högsta nivå. Banker som köps och plundras, stående månadsutbetalningar till kristdemokratiska partiet medan Aldo Moro i parlamentet arrogant tillbakavisar anklagelserna om ohederlighet och korruption.
Under tiden ser Ambrosoli i sitt arbete till det allmännas bästa och försöker undgå att ramla ner i de fällor som politikerna och maffian gillrar. Som en röd tråd går kravet på honom själv att vara en statens tjänsteman som följer givna lagar och regler, just dem som korruptionen vill ställa åt sidan som oviktiga.
Efter att Giorgio Ambrosoli mördats fick hans änka en minnesmedalj där hennes döde make förklarades vara en nationens hjälte. – Jag hade hellre haft en levande pappa än en nationens hjälte, skriver Umberto. Han var fyra år när hans pappa mördades utanför porten till fastigheten där de bodde.
Det är förstås detta som gör boken så rasande aktuell. Var är hjältarna idag när Berlusconiregimen i dess regellöshet och arrogans, inte bara ställer reglerna på huvudet utan skapar nya lagar för att gynna sina egna politiska och ekonomiska intressen?
Var inte orolig, käre läsare. Italien har sina hjältar också idag. Åklagare som fortsätter att göra sin plikt trots alla maffiornas försök att förnedra och smutskasta dem. Affärsinnehavare som polisanmäler dem som kräver dem på beskyddarpengar (”pizzo”) trots att de därmed riskerar sitt eget eller andra familjemedlemmars liv.
Det kan vara författare som Roberto Saviano. Eller unga åklagare som Luigi De Magistris som tvingades lämna sina uppgifter och bli politiker för Italia dei Valori.
Men det hade ju varit bättre om samhället inte krävde offer och posthuma hjältar…
Åke Malm
- Läs en intervju med Umberto Ambrosoli på Antimafia Duemila här
- Se en intervju med Umberto Ambrosoli på Beppe Grillos blogg här; han berättar bl.a. om det den gången blev en begravning i ensamhet, utan någon officiell närvaro, men också om hur attityden senare förändrats
- Se en kortare intervju med Mario Calabresi här
- Sök fler böcker på italienska här