Bland de korta, fåordiga dikterna ur Gernes samling Kamikaze, presenterad i BLM 3/99, finns enstaka dikter med starkare underströmmar och högre vattennivå som förebådar det närmast stream of consciousness-aktiga flödet i den nya samlingen. På svenska kanske den kan få heta ”Slitet opus för stråkar & blåsare”. Jag tar fasta på ordet ”slitet” för Gernes är en vagabond. Det finns ett hem någonstans i Köpenhamn och det ligger på tredje våningen men det är inte mycket till fast punkt utan snart sagt lika tillfälligt som de flesta andra platser som vi glider förbi i diktflödet, ombord på en flodbåt, ett tåg eller kanske bara fastsurrade vid den flotte som Gernes fantasi skickar iväg nerför den allt stridare floden:
flotten som bär mig över strömmen är byggd
av längtan; starkare timmer finns inte, och det
flyter lika lätt som det brinner.
Om en dikts kvalitet skulle kunna ses som ett mått på den sträcka som läsarens associationer färdas under läsningen, från det första ordet till det sista, ligger Ulrikka S. Gernes poesi svindlande bra till. Här delar ord som ”kontinentalsockel” rad med ”städskrubb”, nuet ses som en utlöpare till jordens uppkomst och barndomen är lika ofärdig som kroppen; allt fortsätter att växa.
Det finns en stark längtan efter – men också till – ett ”du”, utan vilket diktjaget säger sig vara ”förlorat”. Ändå är det den ensamma vagabondens röst som ljuder starkast, det ensamma betraktandet från världens stränder, caféer och fönster. Spelet som spelas heter Solitär och även om den sista kulan i spelet ges namnet ”du” är det bara en enda person som känner igen sitt eget liv i den slumpmässigt valda spelstrategin.
Gernes har sedan debuten 1984 gett ut ett femtontal böcker. Det var många år sedan hon kom med en diktsamling. Nu är den här. Det är ett starkt flöde. Det har varit väl värt att vänta på.