Tony Curtis 1925-2010

Av IVO HOLMQVIST

I den småstad där jag växte upp fanns två biografer, Palladium och Capitol. Söndagsmatinéerna kostade 75 öre, på köpet fick man om man satt därnere hårdrullade biljetter i nacken från glina på balkongen. Filmerna brukade sluta när de var som mest spännande, med hjälten ombord på en flotte halvvägs nerför Niagara: fortsättning nästa söndag.

Just tonårig, samtidigt som jag övergav tecknade serier som jag varit en storkonsument av för mera krävande läsning, hade jag sett mig mätt på Hopalong Cassidy på sin vita springare. Den första mer allvarligt syftande spelfilm jag såg hette ”Trapets”, med två vältränade stjärnor som svingade sig i en sådan högt under taket på cirkustältet – den var mycket spännande. Jag har inte sett den sedan dess, men minns hur atletiska Burt Lancaster och Tony Curtis var i den.

Den filmen var ny 1956, regisserad av engelsmannen Carol Reed som sju år tidigare filmat Graham Greenes ”The Third Man”, minnesvärd både för hur den diaboliskt cyniske Orson Welles frestar Joseph Cotten uppe i korgen på pariserhjulet i Pratern i Wien, och för slutjakten i kloakerna under denna stad, uppdelad i fyra zoner av de allierade ockupationsmakterna efter kriget. Den filmen ser jag om med jämna mellanrum.

Redan året efter ”Trapeze” dök Curtis och Lancaster upp i ”Sweet Smell of Success”, i regi av Alexander Mackendrick som visserligen var född i Boston men uppvuxen i Skottland. En film från slutet av fyrtiotalet av honom var den festliga ”Whisky Galore”, på Compton Mackenzies roman om ett skepp lastat med whisky som går i kvav utanför en liten kustby, till den lokale pastorns och alla ortsbornas glädje.

En sen film av honom var ”High Wind in Jamaica” från 1967, på Richard Hughes bok som jag skrev om häromdagen. 1955 hade han gjort den sista av komedierna från Ealing Studios i London, den klassiska ”Ladykillers” med Alec Guiness, om det tuffa gangstergänget som inte klarar av den gamla tanten i ett hus som skakar varje gång ett tåg far förbi och där semaforen spelar en avgörande roll på slutet. Den filmen har sina diaboliska ögonblick.

Två år senare satte han alltså i scen en riktigt svart amerikansk film noir, med Burt Lancaster som den framgångsrike muckrakern J.J. Hunsecker på en tidning i New York, med en egen daglig slaskspalt. Tony Curtis är hans handgångne man, alltid lika flåsande tjänstvillig. Lancaster är en kallhamrad cyniker, Curtis en slem och slickad amöba utan ryggrad.

Jag tog fram filmen på nytt och såg den när jag nyss fick veta att Bernard Schwartz (så hette han innan han fastnade för det mera säljande artistnamnet Tony Curtis) från de fattigare delarna av Bronx avlidit. Det hela utspelar sig på det nattliga Manhattan och är en ganska enkel och banal historia. Den framgångsrike kolumnisten överbeskyddar sin unga syster (de incestuösa övertonerna är tydliga) och ser till att hennes spirande romans med en jazzmusiker går om intet. Den vesslesnabbe Tony Curtis springer hans ärenden, obehagligt opålitlig. Pressen är genomkorrumperad liksom polisen, och nästan alla i storstadsdjungeln är vargar och hyenor. Lancaster var väl så bra i ”The Swimmer” och ”Birdman of Alcatraz”, men Tony Curtis var nog lika bra fast på annat vis bara i en enda film, den som kom två år senare.

1959 förvaltade Billy Wilder komediarvet väl efter Mauritz Stiller och Ernst Lubitsch i ”Some Like It Hot”. Den har stått sig, mindre tack vare Jack Lemmon än just Tony Curtis som är suverän i sina tre roller: som en musiker som råkar bli vittne till en gangsteruppgörelse i Chicago, som utklädd medlem av ett damkapell när han försöker undvika att bli mördad, och när han inbillar Marilyn Monroe att han är en miljonär i oljebranschen (kammusslan han visar henne på stranden liknar till förvillelse Shells varumärke).

I alla roller han kreerade hördes det att han kom från Bronx, fast som oljemagnat imiterade han på pricken Cary Grant (som också han bytt bort sitt namn, Archibald Alexander Leach, han var född i Bristol). Som råttan Sidney Falco i ”Sweet Smell of Success” är Tony Curtis otäckt bra. På senare år övergick han till en annan konstart, som Ephraim Katz torrt konstaterar i sin underhållande ”The Macmillan International Film Encyclopedia”: ”His paintings, especially the Marilyn Monroe portraits, fetch considerable sums.

___________________

– Se en intervju med Tony Curtis om filmen Some like it hot:

Kommentera: