Om Per Petterson

nordjylland_gunilla_r

NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2008
Av IVO HOLMQVIST

När Nordiska Rådets litteraturpris delades ut första gången gick det till Eyvind Johnson för romanen Hans Nådes tid, en krönika i olika tidsplan förlagd till Karl den Stores tid men med tydliga samtidsparalleller till Ungernupprorets 1956, uppbyggd enligt formeln då som nu (som Hans Granlid utredde i en intressant studie några år senare). Med det valet lades ribban redan från början högt, liksom med de epiker som fick pris under de följande åren: Väinö Linna, Tarjei Vesaas, William Heinesen, Ivar Lo för en av sina många självbiografier, Göran Tunström för Juloratoriet, Sara Lidman för sitt Jernbaneepos, P O Enquist för Legionärerna, andra stora berättare (och alla de lysande lyrikerna) att förtiga…
 
petterson_perjpgÅrets pris skäms inte för sig i den räckan. Per Petterson är en skicklig berättare, det vet alla som lyssnat på hans exempellöst framgångsrika Ut och stjäla hästar när den gick som radioföljetong för några år sedan (den har översatts till 44 språk!). Också hos honom är det förflutna lika närvarande som nuet. ”Och när någon säger att det förgångna är ett främmande land: att de gör saker annorlunda där, så har jag väl också känt på det viset under större delen av mitt liv…” påstår hans huvudperson, och citerar därmed inledningsraderna till L.P. Hartleys The Go-Between, den bittra uppgörelsen med ett tidigt livsavgörande svek. Likadant i historien om fadern som var hemmafrontens kurir under ockupationsåren, kringvärvd av hjältegloria, men som svek och övergav sin familj. Sonen-berättaren väntar troget fast ständigt lika förgäves på hans återkomst till Oslos Østbanestation.
 
På samma vis handlar det om ouppklarade familjerelationer, nu mellan mor och son, i prisromanen Jeg forbanner tidens elv (Oktober forlag). Titeln kunde varit lånad från Aksel Sandemose vars psykoanalytiska djupborrningar samman med Sigurd Hoels säkert spelat in för Per Petterson. Ett stycke in i boken får vi veta att det är ett citat från Mao Tse Tung, en förebild för huvudpersonen-jagberättaren Arvid den gången han protesterade mot Vietnamkriget och förälskade sig i en ung gymnasist, också hon med FLN-märke på rockslaget. Kanske är hon den hustru han nu många år senare ska skiljas från. Nu är han trettiosju, modern som är danska men som tidigt hamnat i Norge är drygt sextio och dödssjuk. Hon tar båten till sin ungdoms Nordjylland, han följer efter, fast hans stumma förhållande till henne inte blir mycket mera artikulerat för det (fadern och bröderna är skuggfigurer).
 
Allt ses med hans ögon, bara på några sidor mot slutet återges en dialog som han inte kan ha bevittnat, i ett störande berättartekniskt avbrott. Oslo-avsnitten liksom de sidor som utspelas i trakterna kring Skagen har stor påtaglighet, stilen har flyt, och tidsmarkörerna är diskreta men effektiva. Den unge rebellen Arvid läser Jan Myrdal och Sven Lindqvist på sextiotalet, och upplever murens fall på romanens nuplan. Också annat han läser är avslöjande, som Tom Kristensens Hærværk, den klassiska romanen om självdestruktivt supande i tjugotalets Köpenhamn. Berättaren Arvid som är en slappsvans fattar mycket mindre än vad den drivne författaren låter sina läsare ana. Slutet lämnas öppet, med en del lösa trådändar i väven. Några kanske knyts i Per Pettersons tre tidigare böcker om Arvid (till dels ett alter ego?): Aske i munnen, sand i skone, Ekkoland, I kjølvannet.
 
© Ivo Holmqvist

Kommentera: