Frédérick Tristans nya bok, Tarabisco, handlar om gränsen mellan det egna och det andra och om följderna av att inte kunna upprätthålla gränserna.
Huvudpersonen, Lucien Calicot, håller på att förlora greppet – om verkligheten och om sig själv. Yttervärlden består endast av de fabriksarbetare som Lucien kan se från sitt köksfönster då de tar ett glas på baren mittemot. Inte heller den inre världen bevarar konturerna.
Det är en drömvärld som öppnar sig i bokens första del, en värld som ständigt hotas av Luciens dominanta farmor, den stora sångerskan och skådespelerskan Théodine Tarabisco. Ensam kvarboende i ett rivningshus kämpar huvudpersonen för att skydda sig mot de hot som tornar upp sig mot hans själv.
I den drömlogik han utforskar och som är utformad enligt konstens alla regler är figurerna sammansatta genom förtätning och förskjutning, och bakom den sista masken döljer sig alltid, likt en demiurg, den gränslösa Tarabisco. Luciens enda möjlighet att befria sig från farmoderns tentakler är att ersätta henne med sin ungdomskärlek Eulalie Belladonna.
I bokens andra del är scenbytet totalt, men kampen densamma. Lucien vaknar upp på ett sjukhus utan några minnen. Nu måste han istället skydda sin integritet mot verklighetens lika påträngande invasionsförsök, orkestrerade av den inkvisitive doktor Pierret.
Tristans roman är en intressant och ofta underhållande studie i hur att bevara den egna subjektiviteten intakt gentemot inflytelser från å ena sidan det imaginära och å andra sidan det reella.
Det är emellertid också i balansen mellan verklighet och dröm som bokens svaghet ligger. Verkligheten visar sig till sist vara så verklig att drömvärlden berövas sin giltighet. Då meningsförskjutningarna visar sig grundas i en mycket specifik oidipal situation, förlorar upptäcktsresan något av sin potentiella allmängiltighet och blir till en temporär distraktion som är intressant så länge den varar, men som inte efterlämnar några djupare spår.