Sten Nadolny – Weitlings Sommerfrische

Jacob Isaakszoon van Ruisdael

Av EVA MATTSSON

Sommerfrische är i den här boken ett hemsnickrat ord med en ovanlig betydelse och laddning. Det står för någon sorts ledighet som man tillåter sig själv i vidsträckt existentiell mening. Att ta sig en Sommerfrische betyder att man lämnar sin vanliga tillvaro och stiger in i en annan.
Domaren Wilhelm Weitling bor vid Chiemsee i Bayern. Han är pensionerad, märkt av ålder och borde inte ge sig ut på sjön och segla utan att ha nån sorts back-up, men det gör han, en storm blåser upp och hans båt får slagsida. Wilhelm får en stock i huvudet och tuppar av. Sjöräddningen är på väg men har inte hunnit fram.
Där tar handlingen fart i romanen som författaren Nadolny skrivit om sin hjälte och i viss mån sitt alter ego, ty Nadolny bor själv vid Chiemsee om somrarna, är lika gammal som sin  huvudperson och brukar också segla. Fler likheter finns: föräldrarna som beskrivs, huset som rymmer släktklenoder och hustrun som refereras till är bitvis synonyma med den autentiske författarens. Nadolnys båda föräldrar var kända författare, hans mor mera framgångsrik än hans far. De hette Burkhard och Isabella Nadolny. I romanen bär de andra namn.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris, 144 kr)

Alltså: stock i huvudet, hjärnskakning, minnesrubbningar, transport till sjukhus. Medan dessa saker händer i realtid, förflyttar sig domaren i sin Sommerfrische tillbaka till sin ungdom, exakt tillbaka till en tidpunkt då han i tonåren upplevde en liknande båtolycka. Läsaren går snabbt och smidigt in i Weitlings ungdom, möter hans föräldrar, morfar och grannar, lär känna hans lärare och klasskamrater. Kronologiskt följer man Weitling via studenten och studierna fram till domarkarriären och äktenskapet. Hustrun Astrid är en stor lycka, en balanserad, godhjärtad och stödjande figur. Hon arbetar i en presentbutik.
Sten Nadolnys stil är realistisk, lugn, reflekterande, sympatisk. Man erinrar sig att författarens (enda) succébok om en polarfarare från 1983 hette just ”Die Entdeckung der Langsamkeit”. Även där handlar mycket om att hejda sig, granska sig, rekapitulera, förstå sig själv och sin omvärld utan att dras med i jäkt och prestationsångest.
Romanen pendlar mellan realism och surrealism. Nätt och jämnt har man suggererats att tro på domaren Weitling förrän man får veta att mannen som fått en stock i huvudet aldrig fullföljde någon juristkarriär. Det barnlösa äktenskapet med Astrid som mannen i sommerfrischen minns är också feltänkt, för när patienten vaknar på sjukhuset finns både dotter och barnbarn med i tillvaron.
Nadolny leker med olika tidsplan, minnesbilder och ”fakta”. En sak är säker: mannen som seglade på sjön i 68-årsåldern var författare och inte domare. Hans barndom hade inte gestaltat sig så som han under medvetslösheten mindes den och hans föräldrar uppvisade i den fiktiva verkligheten andra drag än de haft. Ibland uppförstorade ibland förminskade. Stommen i minnesbygget verkar solitt logiskt och kontrollerbart men detaljerna avviker ideligen. Är det inte ofta så det är när vi själva ska återberätta historier från vårt förflutna, undrar jag?
Weitlings Sommerfrische” är en fascinerande, för det mesta lättläst och underhållande roman med många bottnar. Knappast förvånande att Sten Nadolny för första gången sen 80-talet klättrat upp på bestsellerlistorna på nytt.

______________

– I videon nedan tas också Weitlings Sommerfrische upp:

Kommentera: