Av ÅKE MALM
Rom, lördag 3 oktober. – Vilken demonstration!
Jag kommer direkt från Piazza del Popolo. Vi var 300.000, som ställde upp för press- och åsiktsfriheten i Italien, det lovade organisatörerna. Redan en kilometer därifrån såg vi folket som marscherade i glad takt längs Via Flaminia. Spårvagnen var packad till sista ståplats. Men framför det gamla marinministeriet fick alla stiga av. Högerregeringen i kommunstyret har bestämt att inga spårvagnar får gå ända fram till Piazzale Flaminio. Vagnarna störde kvarteret ansåg man om den stora insatsen som gjordes för trafiken inför fotbolls-VM 1990.
Men då var det vänstern som regerade i Capitolium. Nu hade postfascisterna bestämt att privatbilismen skulle gynnas. Så nu är gatorna en stor grävgrop och bara en högre makt kan förstå hur det hela kommer att fungera. Privatbilismen – det betyder notarier och företagsledningar som har sina egna garage i kvarteret. Men ok – detta är en annan historia.
Efter en närmast otrolig krock av svettiga mänskliga kroppar under porten där drottning Kristina kom inåkande dagen före julafton 23 december 1655, lyckades vi tränga oss in på piazzan. En fullständigt packad piazza betyder enligt polisen ca 50.000. Men vi kan intyga att det var fullt på alla tillfarter också. Pincio var likaså spikad kunde vi se. En dag i demonstrationernas tecken i Rom denna dag. Skolornas extrapersonal, vikarier som alla går under beteckningen ”precari”, hade samtidigt organiserat två demonstrationer på var sitt håll. Låt oss konstatera att trafiken inte flöt särskilt bra denna soliga och sommarvarma lördag i den italienska huvudstaden.
Formellt sett var det italienska journalistförbundet som organiserade. Ordföranden Valerio Onida konstaterade:
– En dåligt informerad medborgare är mindre fri. Det finns en medborgerlig plikt att informera och att bli informerad. Men det är sällan som sanningen och makten förenas.
För att spika fast det budskapet hade några hundra satt sig på bussar i Padova eller Verona klockan 7 på morgonen. En tradition i detta land där demonstrera och manifestera är en sådan fundamental rätt.
Roberto Saviano, författare till Gomorra, förra årets succeroman om den napolitanska maffian, fick en oändligt lång applåd när han närmade sig mikrofonen. Han hade lämnat Milano under några timmar för att delta i demonstrationen i Rom.
– Vi demonstrerar också för att det skall vara möjligt att arbeta normalt, förklarade han. Och alla tänkte på de sex livvakter han lever med dag och natt. Hans tal var kort – jag kan tänka mig att man hade gett honom en gräns. Det måste vara omöjligt att garantera säkerheten för en man som lever under ständigt dödshot när han står utan skydd inför denna folkmassa.
Det oftast upprepade skämtet idag var egentligen två: – Jag är en farabutto sedan 1993 – och jag är stolt över det, stod det på ett plakat en kvinna i övre medelåldern bar på. Farabutto, (skojare eller slyngel, skriver ordboken) var ordet Berlusconi använde häromdagen för att karaktärisera dem som krävde pappren på bordet och den fulla sanningen om vad som hände under festerna i Palazzo Grazioli.
– Ni ser så glada ut att man tror ni är på en fars, konstaterades från tribunen. Och fars – ja, det var också Berlusconis tankar om den här folkfesten.
Åke Malm
P.S. Roberto Saviano befinner sig i Milano dessa dagar därför att han håller på att repetera på sin egen enmansföreställning på Piccolo Teatro Studio. Han har skrivit en teatertext baserad på hans senaste bok La bellezza e l’inferno. Varför ställer sig en författare på scenen frågar La Repubblicas Carlo Brambilla idag: – Därför att jag ville börja uttrycka orden, respirare le parole, svarar Saviano. Lämna ensamheten och ha en verklig kontakt med publiken.