I gratistidningen Metro läste jag häromveckan att norska prinsessan Märtha Louise vill få norrmännen att möta sina skyddsänglar och har skrivit en guidebok med konkreta tips och instruktioner.
Hon har en medförfattare – eller spökskrivare, tänker man smått ondsint? – som heter Elisabeth Samnöy och är lika blond och änglalik som hon själv, och de vägar till skyddsänglakunskap som de två föreslår handlar om meditation och att ”justera sin aura”.
Mycket New Age-betonat, alltså, och säkert också ekonomiskt inbringande, men kanske det inte är så dumt att änglar just nu är mera på modet än demoner? Problemet med skyddsänglar är ju bara att det är oklart vem som bär ansvaret för hur de sköter jobbet. Alla är inte lika effektiva: i livsfarans stund verkar somliga helt enkelt ha annat att tänka på. Ändå verkar ingen anklaga dem: ”hon hade änglavakt,” säger vi när det går bra, men när det går illa säger vi aldrig ”Var höll hennes änglavakt hus, egentligen?”
Däremot kan vi fråga ”Var var Gud?” när större katastrofer inträffar – exempelvis tsumanin. Det behöver inte vara ett uttryck för reigionskritik: ”Var var Gud?” frågade intressant nog biskopen i Helsingfors, Eero Huovinen, efter bussolyckan i Konginkangas 2004 som kostade mer än tjugo unga människor livet.
För egen del tycker jag det ligger något problematiskt i att det från religiös synpunkt skulle vara värre att många omkommer än att en person gör det.
Sorg kan inte adderas, sorg är alltid individuell, något som finns i ett enskilt bröst. Från den synpunkten kanske vi kunde börja kräva mer av skyddsänglarna?
- Den som vill kan här se prinsessan och Elisabeth Samnöy kortfattat presentera boken:
- Mindre änglalika änglar syntes i Wim Wenders Himmel över Berlin: