FRÅN FRUKTAN TILL HEMKÄNSLA 
Rune Slagstad och de norska fjällen

Anders Björnsson om den norske sociologen mm Rune Slagstad, vars  mästerverk De nasjonale strateger visade hur olika ”kunskapsregimer” avlöst varandra i det moderna Norges födelse och om hur hans Da fjellet ble dannet nu kompletterar med den  inledande betydelse också naturforskare, målare och inte minst den norska turistföreningen hade för denna utveckling.
 

År 1868 grundades Norska turistföreningen, sjutton år före sin svenska motsvarighet. Detta återspeglar på sitt sätt förhållandet att Norge under förrförra århundradet var ett mer modernt samhälle än Sverige – politiskt, socialt, kulturellt, om också inte ekonomiskt-teknologiskt (i vart fall inte efter 1850, då det svenska industriella genombrottet började ta form). Det var också vid den här tidpunkten som den norsk-svenska unionen utsattes för starka påfrestningar och Norge som första nordiska land tog klivet in i ett parlamentariskt demokratiskt system.

För Norge som ung nationalstat (unionen med Sverige var blott en personalunion, inte en realunion) blev det en central uppgift att mobilisera tillgängliga resurser, och till dem hörde naturen. Den kunde exploateras men också bli till ett element som stärkte den nationella andan – folksjälen sade man nog på den tiden. Som Rune Slagstad påpekar i sin nya bok, full av nyttiga referenser och glimrande sentenser, har nation och natur en gemensam rot i det latinska natus, som betyder ”att födas”. Norge hade ju varit en betydande makt under tidig nordisk medeltid, så kanske handlade det under 1800-talet också om en pånyttfödelse, en renässans?

Turistföreningen blev ett synnerligen framgångsrikt projekt. Den kom med tiden att omfatta hundratusentals medlemmar och lägga grunden för en massturism i de norska landskapen, med fotvandringar och hyttboende som nationella präglande erfarenheter – liksom backhoppningen, enligt socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, blev den nationella symbolsporten framför andra.

Äventyr i fjälltrakterna stärkte inte bara folkhälsan utan även känslan av att leva i ett gemensamt hem och att detta hem var någonting att vara stolt över. (Heter inte det mäktigaste norska fjällmassivet Jotunheimen?) Om det vilda – skogen och bergen – i kristen tradition hade ingett fruktan, ställde det nu platser till förfogande där människan kunde söka frid och ro, också begrundan.

Detta folkliga natursvärmeri hade föregåtts av ett vetenskapligt och estetiskt upptäckande av den norska naturen, särskilt fjällvärlden, och det är detta som är utgångspunkten för Slagstads breda idé- och kulturhistoriska framställning. Naturforskare (inom geologi och tillämpad matematik) undersökte berggrunder och kartlade territoriet med nya teorier, instrument och metoder; involverade var också militärer som ett slags pionjärer på det kartografiska området. Vetenskapsmännen verkade i rationalismens spår: de drog sina raka linjer över vidderna. Bildkonstnärer fångade det storslagna i upplevelserna: här finns en tråd till romantiken.

Och många bildade människor i den europeiska samtiden vände sina blickar från syd och Medelhavet till norr för att skaffa sig vidgade vyer och insikter. För norrmännen själva, som inte hade så gott om monument i marmor och brons, blev den orörda naturen – det väldiga fria rummet – i sig en monumentalitet, som Slagstad understryker. En tidigare rädsla (det tyska ordet för mardröm är Alptraum) fick ge vika för föreställningen om det sublima, det upphöjda.

Hans Gude Adolph Tidemand Brudeferden
Hans Gude och Adolph Tidemand – Brudeferd i Hardanger, 1848, ”Et hovedverk i norsk nasjonalromantikk.”

I Norge, Sverige och Finland (till skillnad från de kultiverade slättlandskapens Danmark) fann målare, diktare, tonsättare motiv i det perifert liggande och skenbart otillgängliga. Bildningsborgerskapet både formade bilden av naturen och bildade befolkningen i ett slags naturdyrkan som hade rätt litet med idyll att skaffa. Denna dubbelhet reflekteras i titeln på Slagstads bok. (Samma intellektuella besatthet av det vilda och orörda finner man för övrigt i USA och Kanada under slutet av 1800- och början av 1900-talet, ett förhållande som har belysts av den amerikanske historikern Alfred Crosby.)

Naturligtvis, höll jag på att säga, förekom det också reaktioner av aristokratiskt slag mot de ”gemenas” myckna fjällvandrande i Norge – författaren Knut Hamsun hörde till dem som tog anstöt. Och bergsbestigarna höll sig exklusivt för sig själva, i ett slags gentlemannagemenskap efter brittisk modell och förblev en rent manlig bastion fram till 1970!. Monumentalismen trädde i bakgrunden för ett miljömedvetande i det rika oljelandet Norge, med filosofen Arne Naess som lysande stjärna.

Med denna bok har Rune Slagstad skapat en liten pendang till sitt mästerverk De nasjonale strateger (1998), där han visade hur olika ”kunskapsregimer” har avlöst varandra i det moderna Norges födelse: först var det filosofer och jurister, sedan lärare och predikanter, slutligen ekonomer och sociologer; nu tillfogar han naturforskare och målare i en tidig fas. Inte gott att veta vilken ”kast” som för närvarande har det intellektuella initiativet. Kan det vara de mediala, underhållarna, klassen av konsulter och rådgivare? Dessa tycks i vart fall inte ägna landskapet något större intresse utan finner sin frälsning i det urbana gyttret och kacklet, varhelst på jorden.

 

    • Klicka här för att läsa Lars Lindvall om en fransk vetenskaplig expedition till Spetsbergen i slutet av 1830-talet
    • Hör Rune Slagstad tala om ämnet ”Hadde vi mer ambisiøse samfunnsbyggere før?”:
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).