Skribenten Delacroix
Eugène Delacroix. Ecrivain, témoin de son temps

La liberté guidant le peuple (Wikipedia)

Konstintresserade Parisbesökare försummar nog inte ett besök på Musée national Eugène Delacroix, beläget på rue de Furstenberg i kvarteret runt kyrkan Saint-Germain-des-Prés. Där hade konstnären sin bostad och ateljé under senare delen av sitt liv, från 1857 fram till sin död 1863. Praktiska skäl låg bakom valet av denna bostad. Delacroix ville befinna sig nära kyrkan Saint-Sulpice för att i ett av kyrkans kapell kunna utföra några väggmålningar. Det rörde sig om de tre berömda änglamålningarna Sankt Mikael krossande demonen, Jakob brottas med ängeln och Helidoros utdrivs ur templet. Dessa verk är bara några i raden av Delacroix’ många officiella utsmyckningsuppdrag.

​Delacroix, född 1798, räknades under 1800-talet till en av Frankrikes främsta målare vid sidan av Jean-Auguste Ingres, hans ständige rival. Delacroix hamnade tidigt i opposition till tidens dominerande konstsmak, den nyantika klassicistiska stil som utvecklats av bland andra Napoleons hovmålare Jacques-Louis David och som Ingres sedan blev den främste representanten för. Delacroix, som istället påverkats starkt av konstnären och vännen Théodore Géricault, kom att bli romantikens målare som satte färgen, känslan och det expressiva uttrycket före linjen och det formmässiga. Han blev också en inspirationskälla för en yngre generation samtidsorienterade målare, till exempel Cézanne, Renoir och van Gogh. Även expressionismen i början av 1900-talet påverkades av Delacroix’ färgteorier.

Sardanapales död

La Mort de Sardanapale

I linje med romantikens ideal intresserade sig Delacrox mest för historiska motiv, för det exotiska och pittoreska. I Sardanapals död 1827, en dramatisk målning i starka färger, kommer romantikens dödslängtan och dragning till Orientens sensualism fram. Detta verk gjorde skandal när det ställdes ut på Salongen och blev föremål för en livlig debatt, vilken främst gällde striden mellan klassicismen och romantiken. Delacroix’ konstuppfattning avvek således från den gängse, vilket bidrog till att han under sin livstid var omstridd och kritiserad. Han fick till exempel vänta länge på att bli antagen som medlem i den franska Konstakademien. Där invaldes han först 1857 efter att sex gånger ha fått sin ansökan avvisad.

Delacroix ställde ut för första gången på Salongen 1822 med en målning med motiv från Dantes gudomliga komedi. Tavlan med titeln Dante och Vergilius i underjorden kan idag beses på Louvren. Ett av Delacroix’s mest kända verk är Friheten på barrikaden som tillkom under inspiration av julirevolutionen 1830 i Frankrike. I denna allegoriska målning ses frihetsgudinnan med bara bröst och med trikoloren i handen blicka ut över ett slagfält av sårade och döda. Tavlan fick ett blandat mottagande men anses i dag vara ett av den franska konstens mest berömda verk.

Som konstnär är Delacroix även i dag välkänd och omtalad. Att han också var en skicklig skribent som ibland lika gärna tog till pennan som penseln är däremot mindre bekant. Han skrev regelbundet vid sidan av målandet, bland annat dagböcker och även konstkritik i olika tidskrifter, till exempel i den kända Revue des Deux Mondes. Dessutom var han en flitig brevskrivare. Allt han skrev kännetecknas av klassisk bildning, en väl utvecklad känsla för komposition och stil och en konstnärs känsla för detaljer.

Dante och Vergilius i underjorden

Dante och Vergilius i underjorden

Nu kan man ta del av ett urval av Delacroix’ texter i volymen Eugène Delacroix. Ecrivain, témoin de son temps. Den är indelad i sex kronologiskt upplagda kapitel med korta inledningar, varefter utdrag ur dagböcker, konstkritik och brev varvas. Delacroix är skarp i sina analyser av olika konstnärers verk. Och han är också sträng och krävande i fråga om det egna måleriet. I sina texter för han stundtals en inre dialog med sig själv, kanske i ett försök att förena de motstridande krafter som fanns inom honom. När han skriver framstår han både som filosof och poet. Han uppehåller sig gärna vid det sköna som begrepp och slår fast att en målning först och främst ska vara en fest för ögat.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Ett annat ämne som Delacroix ofta tar upp till diskussion är sambandet mellan de olika konstarterna. Målarkonsten menade han var överlägsen de andra konstarterna. Men han lyfter också fram intressanta influenser konstarterna emellan. Bland konstnärerna finns till exempel de som kan beskrivas som prosaister medan andra är poeter. Han redogör också för sin läsning och för de konserter och teaterföreställningar han bevistar. Han uppskattar poesin, särskilt lord Byron, och skriver också gärna om Shakespeare. Bland samtidens musiker var han kritisk till både Verdi och Berlioz. Mozart däremot talar gudarnas språk och Beethovens musik är ett långt utdraget skrik av smärta.

Att Delacroix var en komplicerad person framgår tydligt av både brev och dagböcker. Hans sinnesstämning kännetecknas inte sällan av otillfredsställelse och tvivel. Det rationella råkar lätt i strid med det emotionella, en dualism som återkommer även i hans konst, där han gärna väljer att framställa strider och konfrontationer. Så här skriver han i en dagboksanteckning från 1824:

”Resultatet av mina dagar är alltid detsamma: en oändlig längtan efter det man aldrig uppnår; en tomhet som man inte kan fylla. ”

Les Femmes d'Alger dans leur appartement

Les Femmes d’Alger dans leur appartement

Några av de resor som Delacroix gjorde kom att få stor betydelse för hans utveckling som konstnär. År 1825 vistades han tre månader i London och tog intryck av Constables och Turners konst. Viktig var också den fem månader långa vistelsen i början av år 1832 i Algeriet och Marocko, som han ingående skildrat i sina dagböcker. Intrycken från denna resa, där han deltog i en statlig delegation, kan man ta del av i sju album med skisser, teckningar och målningar med afrikanska motiv. Färgerna, ljuset, den kraftfulla naturen och de stilfulla människorna fascinerade honom. Intrycken från Afrika återkommer i hans konst, till exempel i Algeriska kvinnor från 1834, en målning som i dag kan beskådas på Louvren. Delacroix gjorde också allmänna reflektioner över förhållandena i Algeriet och Marocko. Bland annat var han kritisk till fransmännens närvaro i Algeriet och visar således prov på en tidig antikolonialistisk hållning.

George Sand

George Sand

Delacroix stod i brevkontakt med flera av samtidens mest kända författare såsom George Sand, Théophile Gautier och Charles Baudelaire. De två sistnämnda försvarade ofta hans konst i pressen. Man kan också se att Baudelaire har influerats åtskilligt av Delacroix’ resonemang om relationen mellan konstarterna, där ljud och färg kan uppfattas såväl i måleriet och musiken som i poesin. George Sand och Delacroix förenades bland annat i sin kärlek till naturen. Konstnären som gjorde två porträtt av Sand besökte henne så gott som varje sommar under 1840- talet i hennes hem i Nohant. Det var under denna period som Sand levde tillsammans med kompositören Chopin, en nära vän till Delacroix.

Boken Eugène Delacroix. Ecrivain, témoin de son temps är en överskådlig och lättläst introduktion till Delacroix som skribent. Den fördjupar och nyanserar också bilden av konstnären Delacroix.

Kommentera: