I morgon, den 12 december 2021, fyller Flaubert 200 år och Dixikon, som numera publicerar nya texter varannan fredag, gör därför ett undantag och publicerar redan idag Lena Kårelands artikel om honom, hans verk och om en fransk biografi, de Biasis Gustave Flaubert. Une manière spéciale de vivre.
Gustave Flaubert, en av giganterna i den realistiska 1800-talslitteraturen i Europa föddes för två hundra år sedan i Rouen i Normandie. Hans betydelse för den franska romanens utveckling har varit avsevärd och kan knappast överskattas. Marcel Proust menade att debutverket Madame Bovary (1857) var den europeiska litteraturens första moderna roman, en roman som även bidrog till att förändra vårt sätt att se och uppfatta verkligheten.
Utan tvivel har Flaubert varit en viktig inspirationskälla för många av 1900-talets författare, och inte heller i dag går det att komma förbi den normandiske bjässen. Med vilken slående psykologisk skärpa har han inte gestaltat sina karaktärer så att de blivit arketyper. Skådespelerskor tävlar om att få agera i rollen som Madame Bovary, och tecknare vill göra om hans verk till tecknade serier. Därför är det inte förvånande att det nu i Frankrike ges stor uppmärksamhet åt 200-års-minnet av Flauberts födelse. En rad aktiviteter har anordnats, särskilt i hemprovinsen Normandie. Utställningar har arrangerats, seminarier och konferenser har avlöst varandra och de flesta kulturtidskrifter har haft sina specialnummer om Flaubert. Tidskriften Lire ägnade författaren redan i januari ett välmatat nummer medan Le Point väntade till november med att bringa sin hyllning.
Att skriva var för Flaubert inget mindre än en fråga om liv och död, menar Pierre-Marc de Biasi, som behandlat författarskapet i biografin Gustave Flaubert. Une manière spéciale de vivre. Ändå är Flauberts produktion inte särskilt omfattande mätt i antal verk. Han hann endast med att publicera fyra romaner och en samling berättelser Trois contes (1877). Postumt utkom den delvis ofullbordade romanen Bouvard et Pécuchet (1881). Men det finns även bevarat en omfattande korrespondens som hör till den franska litteraturens mest berömda brevsamlingar både i fråga om stil och innehåll. Här möter vi människan Flaubert i hans vardagsliv. Här får vi ta del av sorger och glädjeämnen, av stort och smått i tillvaron. Dessutom får vi en direkt och konkret inblick i författarens tankar och känslor samt åtskillig kunskap om hur arbetet med romanerna fortskred.
Flauberts föräldrar var till en början starkt negativa till sonens författarambitioner. De ville att han skulle bli advokat, och följaktligen kom den unge Gustave till Paris för att studera juridik. Men han tröttnade snart på de torra lagböckerna och fick dessutom på grund av sjukdom, en form av epilepsi, avbryta studierna. Nu kunde han till hundra procent satsa på det som han såg som sin kallelse: att bli en pennans man. Då fadern var en välbeställd läkare som lämnade ett stort arv efter sig behövde Flaubert aldrig ha några ekonomiska bekymmer. Han delade sitt liv mellan en enslig tillvaro på lantegendomen le Croisset i Normandie och vistelser i Paris, där han höll sig med en våning.
Avskildheten på landet gav Flaubert nödvändig arbetsro, och Paris med sitt nöjesliv och kulturella utbud gav honom den förströelse han ibland behövde. Med tiden blev han väl integrerad i Paris litterära kretsar, deltog emellanåt i kejsare Napoleon IIIs måndagsbaler och uppträdde, iklädd frack och vita handskar, bland gästerna i prinsessan Mathildes salong. (Mathilde var kusin till Napoleon II). Den allmänt spridda bilden av Flaubert som en enstöring i sitt elfenbenstorn behöver alltså nyanseras. Han var inte bara en idogt skrivande författare utan också en modern lebeman. Periodvis var han även en aktiv resenär. Bland annat gjorde han tillsammans med författarkollegan Maxime Du Camp en resa i Orienten 1849 – 1851. Sedan barndomen var han dessutom en skicklig ryttare som älskade att spränga fram i galopp och uppleva fartens tjusning. Även i hans romaner uppträder ett stort antal hästar, galopperande fram över sidorna.
Utifrån sin egen utarbetade estetik arbetade Flaubert metodiskt och noggrant, helt inriktad på att genomdriva sitt projekt: att skapa den moderna romanen. Det litterära verket skulle enligt honom vara autonomt, oberoende av bokproduktionens cykler och endast lyda sina egna lagar. En sådan inställning gjorde att han aldrig anpassade sig efter marknadens krav och förväntningar. Det behövde han inte heller på grund av sin goda ekonomi. Att publicera sig såg han rentav som en form av prostitution. Litterär framgång var för Flaubert inget mål i sig, endast ett möjligt resultat av skrivandet. ”Om ditt verk är bra, om det är sant och äkta, kommer det att ge eko och finna sin plats, om sex månader, sex år eller efter din död. Vad spelar det för roll”, skrev han i ett brev. Som författare ville han vara objektiv och opersonlig och betonade att litteraturen inte har någon relation till upphovsmannens eget liv. Verket är allt, en uppfattning som han poetiskt gav uttryck för i ett brev till Louise Colet, författare och under en period hans älskarinna: ”En människa är bara ett litet kryp. Vår glädje liksom vår sorg bör uppgå i vårt verk.”
Samtiden hade svårt för att ta till sig författarens verk, och under sin livstid fick Flaubert ett tämligen ljumt mottagande av kritiken. Det var först eftervärlden som insåg det nyskapande hos honom. Hans första roman, La Tentation de Sainte Antoine, som handlar om eremiten Antonius, blev till exempel ett nederlag. När Flaubert läste manuset högt för sina vänner ansåg de enhälligt att det inte kunde publiceras. Romanen gavs inte ut i Frankrike förrän 1874, sex år innan författaren gick bort. Hans författardebut skedde sent. Han hade hunnit bli trettiofem år när debutverket Madame Bovary kom ut 1857. Berättelsen om läkarfrun Emma Bovary, som först publicerats som följetong i en tidning, drabbades av sedlighetsåtal. Författaren blev dock frikänd, boken gjorde succé och sålde i flera upplagor.
I Madame Bovary ville Flaubert skriva om allt han inte älskade i syfte att visa att det går att åstadkomma något språkligt vackert, även om man skildrar en medioker och högst banal tillvaro. Prosan ville han ge versens rytm, vardagen ville han beskriva på samma sätt som man skildrar ett historiskt skede eller ett epos och stilen skulle vara på en gång slät som marmor och rasande som en tiger. Ja, nyckeln till allt är kanske stilen och ”le mot juste”, det rätta ordet, som Flaubert med sådan enveten frenesi alltid sökte. I det oändliga kunde han fila på sina meningar för att orden skulle harmoniera såsom han önskade. Han brukade med ljudlig stämma högt läsa upp för sig själv vad han präntat ned för att övertyga sig om att rytmen var den eftersträvade. Målet för hans skrivande var att nå det Absoluta, som han alltid skrev med stor bokstav. Han talade gärna om sin ”estetiska mysticism”.
Flaubert var en hårt arbetande författare, strävsam och idog som en häst. Han var likaså mån om att göra ett ordentligt researcharbete inför varje roman han skrev. Författarens många bevarade arbetsanteckningar är fyllda av dokumentation från resor han gjort, från läsning och studier bland annat i ämnen som filosofi, religion och arkeologi. När han skrev Madame Bovary gällde det att ha ordentlig kännedom om förfallna växlar, interiören i katedralen i Rouen och symtomen på arsenikförgiftning. Under arbetet med L’Education sentimentale, en bildnings- och utvecklingsroman, behövdes det kunskaper om vad som hände i Paris under revolutionen 1848. Då fick han information av sin goda vän George Sand som vistats i Paris och aktivt deltagit i händelserna under upploppen året 1848.
Flauberts romaner behandlar olika motivkretsar och olika tider. I Madame Bovary och L’Education sentimentale skildrar han det samtida Frankrike, det land där han själv levde och oftast fann högst motbjudande, präglat av infantilitet och inskränkthet. Han ville avslöja den moraliska förljugenhet som han tyckte bredde ut sig omkring honom. Redan tidigt förfasade han sig över alla dumheter som människor kläckte ur sig och började teckna ner dem. ”Världen har sina gränser, men den mänskliga dumheten är oändlig”, anförtrodde han sin vän Guy de Maupassant. Kanske kunde Flaubert i sitt skrivande behöva fly bort från samtiden till fjärran länder och fjärran tider, till Orienten och antiken. Romanen Salammbô (1862) utspelar sig i Karthago och ger prov på författarens stora beundran för gångna tider och svunna kulturer.
Flaubert har ofta betraktats som en konservativ och världsfrånvänd författare, vilket till stora delar stämmer, men det finns vissa undantag. Man kan urskilja en underliggande samhällskritik i romanerna, inte minst i Madame Bovary. Där framskymtar den med ironisk underton, bland annat i skildringen av det hårda öde som drabbar paret Bovarys dotter – trots att hon bara är ett barn skickas hon till ett bomullsspinneri för att försörja sig. Flaubert hade också en kritisk inställning till kolonialismen, och den fick extra näring under hans resor i Orienten. På ett modernt sätt var Flaubert även medveten om läsarens betydelse. ”En bok kan skapa en mänsklighetens eviga familj. Alla som lever av författarens tankar är som en grupp barn samlade runt hemmets matbord.”
Flaubert var förvisso dubbelbottnad, ofta paradoxal, både som författare och människa. Inte alltid särskilt sympatisk och aldrig politiskt korrekt. Många forskare har exemplifierat denna dubbelhet och nog ligger det till exempel något av en paradox i att Flaubert som kom från en borgerlig och ekonomiskt välbeställd familj hade just borgerligheten som främsta måltavla för sitt förakt. Man kan vidare notera den starka polariseringen mellan avsmaken för livet och hyllandet av skrivandet. I valet mellan konsten och livet valde Flaubert tveklöst konsten. Livet såg han som ett yrke för vilket han var föga lämpad.
- Se en trailer till Claude Chabrols film med Isabelle Huppert som Emma Bovary: