Samarkand – poeternas drömstad som få av dem besökt

Samarkand - Richard-Karl Karlovitch Zommer (1866–1939) Wikipedia Commons

Av LARS LÖNNROTH

Sedan ungdomen har jag drömt om att få se Samarkand, denna mytomspunna stad som i århundraden hyllats av diktarna. I år har jag under en resa i Uzbekistan äntligen kommit dit, efter att ha färdats många timmar i en skakig buss genom öknen. Och visst blev det en stark upplevelse, det skall inte förnekas. All denna arkitektoniska skönhet, restaurerad efter mångårigt förfall. Dessa österländska basarer med exotiska textilier, frukter och kryddor! Dessa svindlande höga moskéer med turkosblåa kupoler och färgskimrande kakelmosaik! Dessa praktfulla mausoléer till ära för Timur Lenk och andra muslimska potentater, grymma men ändå gudalika! Dessa vidsträckta torg med fontäner och trädgårdar där broderade sidentyger saluföres av frimodigt leende unga kvinnor utan slöja men med guldtänder i mun som blänkande statussymboler!

Omar Khayyams lösning av tredjegradsekvationen x^3 + a^2x = b

Omar Khayyams lösning av tredjegradsekvationen x^3 + a^2x = b

Fast vid närmare eftertanke: har jag inte sett ännu vackrare städer under tidigare resor? Florens om våren. Venedig med sina kanaler och renässanspalats. Det holländska Delft med sina Vermeer-minnen. Det persiska Isfahan med sina ännu mer fantastiska moskéer och trädgårdar. Vad är det egentligen som gör att Samarkand i diktens värld framstår som den absoluta drömstaden, trots att mycket få av de västerländska poeter som hyllat staden i sina dikter varit där i verkligheten?

En stor del av förklaringen ligger förstås i att Samarkand sedan forntiden varit en viktig knutpunkt i en oas längs Sidenvägen mellan Europa och Kina. Dit kom törstiga och trötta kamelkaravaner från länderna kring Medelhavet, sedan de i veckor färdats genom öknen för att tillskansa sig Österns kostbarheter. Ingen kan förundra sig över att handelsmännen och deras kameler var lyckliga när de äntligen, efter tusen vedermödor, kom fram till denna vackra och fruktbara oas som kunde erbjuda ”lyx, lugn och vällust” (för att citera Baudelaire).

Dit kom på 300-talet före vår tideräkning Alexander den store på sitt långa erövringståg österut när Samarkand ännu hette Marakanda. Han lär ha intygat att staden var ännu vackrare än han föreställt sig. Andra besökare under forntid och medeltid har uttalat sig i liknande ordalag, och på 1000-talet blev staden också ett centrum för persisk lärdom och poesi genom företrädare som Omar Khayyam, berömd som matematiker och filosof men även som epikureisk poet med vin och kärlek på programmet. På 1300-talet skrev den marockanske pilgrimen Ibn Batuta, i en berättelse om sin resa till Indien, att Samarkand var ”en av världens största och mest fulländat sköna städer”, trots att den kort tid dessförinnan lagts i ruiner av den mongoliske världserövraren Djingis Kahn.

Christopher Marlowe

Christopher Marlowe

Än större ryktbarhet för sin skönhet fick staden senare på 1300-talet, sedan en annan världserövrare, Timur Lenk, gjort Samarkand till sin huvudstad och börjat förse dess centrum med nya praktbyggnader och monument, ett arbete som fortsattes av hans efterföljare, häribland sonsonen Ulugh Beg, känd inte bara som sultan utan även som framstående astronom. Men det är först i slutet på 1500-talet som ”Samarkand” blir ett begrepp i den västeuropeiska poesin. Såvitt jag vet sker detta första gången i den elisabetanske dramatikern Christopher Marlowes skådespel Tamburlaine, som handlar om Timur Lenks stormiga liv och innehåller följande stolta spådom, uttalad av den ärelystne erövraren själv:

    ”Then shall my native city, Samarcanda,
    Be famous through the furthest continents,
    For there my palace-royal shall be placed,
    Whose shining turrets shall dismay the heavens,
    And cast the fame of Ilion’s tower to hell.”

Det bör observeras att när Marlowe skrev detta hade nästan ingen västerlänning tillåtits besöka Samarkand på ett par århundraden, och denna isolering fortsatte i stort sett ända fram till 1868, då ryssarna erövrade staden och inkorporerade den i tsarväldet. Att staden sålunda var oåtkomlig för västerländska besökare tycks dock snarast ha befäst dess rykte som en fantastisk och underbar stad. I en av Edgar Allan Poes romantiska dikter från 1827 heter det till exempel (med uppenbar inspiration från Marlowe):

    Look ‘round thee now on Samarcand!
    Is not she queen of Earth? her pride
    Above all cities? in her hand
    Their destinies? in all beside
    Of glory which the world hath known
    Stands she not nobly and alone?

I den engelskspråkiga världen har Samarkands berömmelse sannolikt ytterligare förstärkts under den viktorianska eran tack vare Edward Fitzgeralds omåttligt populära översättning från persiska av den Samarkand-utbildade Omar Khayyams dikter i The Rubayyath of Omar Khayyam, denna spirituella och välformulerade hyllning till ett liv i skönhet med vin, kvinnor och sång, fast i måttlig och lagom dosering, passande för pryda viktorianer. Översättningen utgavs först 1859, senare i en starkt omarbetad och utvidgad version 1868.
Det verkliga genombrottet för Samarkand som poetisk drömstad kommer dock först 1913 med James Elroy Fleckers The Golden Road to Samarkand, som skildrar en arabisk kamelkaravans vandring över den ”gyllene” ökensanden mot det efterlängtade målet. Här återfinns bland annat följande romantiska strof, som citerats otaliga gånger, inte minst i resehandböckerna:

    We travel not for trafficking alone;
 By hotter winds our fiery hearts are fanned:
For lust of knowing what should not be known
 We take the Golden Road to Samarkand.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Det är denna dikt som den rysk-svenske författaren Jascha Golowanjuk anspelar på i den titel han gav sin självbiografiska berättelse, Min gyllne väg från Samarkand, utgiven 1937. Det som skildras i denna bok är alltså inte vägen till utan vägen från Samarkand, där den unge Jascha bodde som barn med sina föräldrar. Familjen tillhörde stadens ryska överklass men tvingades fly därifrån efter bolsjevikernas maktövertagande. Berättelsen om denna flykt till en ny tillvaro i Nordeuropa är ingalunda romantisk utan realistisk och bitvis skrämmande, men staden Samarkand framstår också här i romantisk dager, sedd genom den nostalgiska erinringens glasögon.

Golowanjuks text bygger ändå på en autentisk upplevelse av staden, men det är tveksamt om detta också gäller de senare litterära texter där Samarkand förekommer. Främst bland dessa bör nämnas romanen Samarkand från 1988 av den franskspråkige men i Libanon födde Amin Maalouf. Det är en spännande underhållningsroman om Omar Khayyams liv och vad som hände med originalmanuskriptet till dennes berömda diktsamling Rubayyath. Också här framstår Samarkand i romantiskt ljus, närmast som ett förlorat paradis, men det finns egentligen ingenting i den som tyder på att författaren studerat miljön på nära håll. Än mindre kan detta sägas om Thorstein Bergmans sorgesamma kärlekssång ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, där vi hör en övergiven älskare, eller älskarinna, tala till sin svekfulla kärlekspartner om den lycka man drömmer om men sällan uppnår:

    Och jag visste, i det ögonblick jag vaknat 

    Att för mig det hänt, det som vi talat om ibland
    
Och jag önskar att du får allt som du saknat 

    Om en gång du skulle nå ditt Samarkand.

Här blir alltså ”Samarkand” helt enkelt en symbol för alla drömda och svåruppnådda ljuvligheter som man förväntar sig av en kärleksförbindelse. Ungefär detsamma kan sägas om Joakim Thåströms sång ”Samarkanda”, fast den underbara staden här förvandlats till en kvinna som ”kommer”:

    Som jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvällsberså

    Som ett morronvin i maj

    Som Den Kärlekskranke av Grosz
Som Den Okända av Blok
    
Som klaviaturs allra sista strof

    Som en promenad längs ödetomter vid Bernauer Strasse

    Som när Whitney sjunger Dolly

    
Som Samarkanda när hon kommer

    Som Samarkanda när hon kommer

    Som Samarkanda när hon kommer

    Som Samarkanda när hon kommer

Så vad betyder då egentligen ”Samarkand” eller ”Samarkanda”? Ganska mycket, kan det tyckas, dock alltid något som är extremt positivt och eftertraktansvärt. Man kan också uttrycka det så att staden, enbart i kraft av namnet, har ett utomordentligt starkt varumärke – detta till skillnad från landet där det ligger, Uzbekistan, en nation som åtminstone numera i Sverige ofta förknippas med korruption och Telias mutaffärer.

Det är kanske därför inte så konstigt att Uzbekistans envåldshärskare, Islam Karimov, själv född i Samarkand, nyligen har antytt att han planerar att flytta landets huvudstad från Tashkent till födelsestaden, samtidigt som han uppenbarligen också hyser vissa planer på att lansera sin egen person i rollen som den pånyttfödde Timur Lenk. Skulle en sådan flyttning i så fall medföra att hans politik framstår i vackrare dager än hittills? Eller skulle resultatet snarare bli att Samarkand förlorar sin romantiska aura?

Det frågtes blott, det gavs ej svar.

____________

– Se en dokumentär från BBC om Omar Khayyam här:

– Se ett avsnitt om Samarkand i BBCs serie om Alexander

1 kommentar

  1. Mona says:

    STORT tack för underbar läsning och så mycket intressant information sagoomspunna Samarkand!

Kommentera: