Ruth Lötmarker skriver om Macrons självbiografi, Révolution, och Anne Fuldas Emmanuel Macron, un jeune homme si parfait, som lästa tillsammans kompletterar varandra. Medan Macron berättar om sin syn på politiken tar Fulda fasta på sociala aspekter, på paret Macron och ger också en bild av Brigitte Macrons framtida roll som first lady och stilikon.
Så stod han då slutligen, den 23 april 2017, på valbar plats till presidentämbetet med som enda konkurrent Marine Le Pen. Och den 7 maj 2017 valdes han med god marginal, 65 % mot 35 av avgivna röster, till Frankrikes president, den yngste genom tiderna, bara 39 år, något som kan vara en fördel med tanke på den tunga arbetsbörda som väntar honom. Vid den högtidliga installeringsceremonin i Elyséepalatset höll den tidigare utrikesministern Laurent Fabius ett tal till honom, där han framför allt poängterade det ovanliga i hela hans karriär. Tre år tidigare hade han varit okänd för det franska folket. Politiskt hade han aldrig varit folkvald, vare sig som riksdagsman eller kommunalordförande. Han hade siktat direkt på presidentämbetet. I sin presidentkampanj hade han gått utanför de traditionella ramarna höger-vänster och velat samla väljare från båda läger. Fabius berörde även med några ord Macrons mindre vanliga civilstånd, den detalj som alla känner till och fascineras av, det faktum att han är gift med en tjugofyra år äldre kvinna. Allt har dock sin förklaring.
I sin bok berättar Macron om barndomen i läkarfamiljen i Amiens. Far- och morföräldrar var av enkelt ursprung men hade tack vare egen flit och det meritokratiska franska skolväsendet påbörjat en klassresa. Han hade en ombonad och lycklig barndom som han mest tillbringade bland böcker. Hans föräldrar arbetade mycket och det var hans mormor, som varit folkskollärare, som tog hand om honom. Han blev hennes sista elev. Från det han var fem år tillbringade han eftermiddagarna med henne. Hon lärde honom grammatik, historia, geografi, matematik och att läsa högt. De läste Molière, Racine, Giono och Mauriac. Det var hans mormor som lärde honom att arbeta. Han hade kontakt med henne hela hennes liv ut. Som vuxen ringde han henne varje dag.
När han sedan gick på gymnasiet i Amiens fick han en fascinerande lärare i litteratur. Hon hette Brigitte Trogneux. Brigitte undervisade också i drama och även där var Emmanuel hennes elev. Han var mycket intresserad av teater. Ingen av parterna har känt någon anledning att berätta om hur samarbetet med en teateruppsättning förlöpte. I sin bok ger Macron en enkel kommentar. Han upptäckte att de hade alltid känt varandra. Det enda yttre tecknet på att något hänt var att Emmanuels föräldrar såg till att deras sjuttonårige son lämnade Amiens för att fortsätta sina studier vid Lycée Henri IV i Paris. Hon arbetade, skilde sig, uppfostrade sina tre barn, han utbildade sig. 2007 gifte de sig.
Efter gymnasiala och postgymnasiala studier vid Henri IV sökte Macron till Ecole Normale Supérieure, vilket var ett naturligt val med tanke på hans litterära intressen. Han blev dock inte antagen. Han ansökte ytterligare en gång, med samma resultat. Detta kom att påverka hela hans livsbana. Istället blev det studier i statskunskap vid Sciences Po till masternivå och filosofi vid universitetet i Nanterre. Han träffade filosofen Paul Ricoeur och denne engagerade honom som assistent för redigeringsarbetet av sitt stora verk ”La Mémoire, l’Histoire, l’Oubli”. De samtal de hade under de två år då de regelbundet träffades gav Macron ett historiskt perspektiv på företeelser vilket han kom att ha nytta av i sitt politiska liv.
Samtidigt hade han sökt och blivit antagen vid l’Ecole nationale d’administration, som han 2004 lämnade med så goda betyg att det renderade honom en tjänst vid den statliga finansinspektionen. Den uppehöll han några år innan han fick anställning vid Rotschilds investeringsbank i Paris. Han hade ingen tanke på att ägna sig åt politik men Hollande värvade honom som rådgivare under sin presidentkampanj 2012. Hollande uppskattade hans karisma och skarpa intellekt. Efter att ha vunnit valet bad han Macron att stanna kvar i Elyséepalatset som hans biträdande sekreterare. Macron lovade sig själv att stanna högst två år på den posten för att sedan göra något annat. Hollande ville inte göra honom till minister, eftersom Macron aldrig varit folkvald.
Macron lämnade Elysée-palatset i juli 2014. Tillsammans med en vän, Ismael Emelien, hade han bildat ett konsultbolag som skulle ge råd åt företagsledare. Redan några veckor senare såg Hollande sig tvingad att ombilda sin regering. Den dåvarande ekonomiministern, Arnaud Montebourg, hade vid en partifest skämtat grovt om presidentens brist på initiativförmåga. Dagen efter fick han avgå. Macron blev ny ekonomiminister.
Så långt hade mycket i hans liv varit slumpens verk. Det är inifrån maktens boning som han börjar planera, det är där och då han blir politiker, men utan att höra till ett parti. Han är därför inte medlem i socialistpartiet och avser inte heller att bli det. Han har en pragmatisk syn på de förändringar som sker inom arbetslivet. Det struktureras inte längre av motsättningen mellan kapitalister och arbetare utan av digitaliseringen och de nya krav den medför på skolning och yrkesutbildning. Vi står, menar han, inför ett historiskt ögonblick, allt förändras på djupet. Själv vill han bidra till att liberalisera samhället.
Som minister får han idel exempel på hur trögrörlig den franska samhällsordningen är och tyvärr även på de motsättningar som rådde inom parlamentet. Den proposition han lade fram 2015 gick i den liberala riktningen. Till de viktigaste förslagen hörde att affärer skulle ha söndagsöppet upp till tolv gånger per år. I städer som Paris, Cannes, Nice och Deauville skulle affärer längs turiststråken vara öppna till midnatt på söndagar. Fri etablering och fri konkurrens mellan bussbolag skulle göra resandet billigare. Processen vid arbetsdomstolar skulle ske snabbare och tillträdet till yrken som varit starkt reglerade som familjejurist, exekutor och auktionsförrättare skulle bli friare. I svenska ögon kan dessa förslag te sig ytterst blygsamma, men riskerade att bli föremål för oändliga diskussioner i nationalförsamlingen. Regeringens heder stod på spel. Den dåvarande regeringschefen Manuel Valls ställde då förtroendefråga – lagförslaget skulle antas eller förkastas i sin helhet – och segrade. Förslagen antogs. Frondörerna, den vänsterfalang inom parlamentet som Hollande under hela sin mandatperiod fått kämpa mot, kom till korta.
Det är som minister i regeringen Macron får idén att starta en egen rörelse som skall överbrygga klyftan höger-vänster. Han bjuder in viktiga personer till middagar i tjänstebostaden på departementet, han ser till att få donationer till en kommande kampanj. Han förbereder sig aktivt för att bli presidentens konkurrent, om denne ställer upp för omval. I hans egna ögon var detta inte klandervärt eftersom han hela tiden ansåg sig ha hållit Hollande underrättad om vad han gjorde. I början av 2015 kunde han meddela att han skapat en tankesmedja, mot hösten handlar det om ett manifest och i början av 2016 om en rörelse. Hollande är medveten om vad som är på gång. Hans bäste medarbetare, den som han skulle ha valt till sin efterträdare, om det varit möjligt, är i färd med att lämna honom. Det är en tragisk situation som möjligtvis bidrog till att han själv avstod från att vara kandidat.
Den 2 april 2016, ett år före presidentvalet, lämnade Macron regeringen och lanserade sin rörelse ”En marche” (Framåt) i Amiens. Resten är fransk nutidshistoria.
Och redan innan alla strider vunnits, där valet till nationalförsamlingen utgjorde den sista etappen, hade de stora reformerna planerats. Den 14 juni lade justitieminister Bayrou fram en proposition om etiken i det publika livet. Ingen offentlig person skulle t.ex. framdeles få rekrytera en familjemedlem som assistent i sitt arbete. Parlamentsledamöter har också fram till nu förfogat över ett schablonbelopp på 5.480 euro för representation. Men hädanefter skall fakturor uppvisas för att få ersättning och då endast för faktiska kostnader. Ledamöter får inte heller ägna sig åt någon form av rådgivande verksamhet. Presidentens förmögenhet skall granskas vid slutet av hans mandat. Ironiskt nog har Bayrou sedan dess själv blivit ett av de första offren för dessa nya bestämmelser. Han tvingades lämna regeringen eftersom han misstänks för att ha fifflat med EU-pengar.
_14.jpg?uselang=fr)
Och nu är alla hinder för ett rejält maktutövande undanröjda. Vid den andra omgången av valet till nationalförsamlingen den 18 juni tog Macrons parti, La République en marche tillsammans med systerpartiet Modem, hem 351 av församlingens 577 mandat. Den politiska vardagen kan börja. Ett omfattande reformprogram skall förverkligas redan detta år. Arbetsrätten skall reformeras enligt skandinavisk modell med tonvikt lagd på förhandlingar inom företagen mellan ägare och anställda. En rejäl satsning ska ske på yrkesutbildning och finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen skall ändras. Inför kommande höst skall skolan reformeras från grunden.
De två böcker som utgör underlag för denna artikel kompletterar varandra. Medan Macrons bok, som är en självbiografi, framför allt återger hans syn på politiken, tar Fulda fasta på sociala aspekter, berättar om paret Macron och ger även en bild av Brigitte Macrons framtida roll som first lady och stilikon.