”Alla som kom i kontakt med Judith Malina, ville vara som hon.” Det får författaren Anna Opel höra upprepade gånger under sin research för biografin om teatervärldens grande dame, som skulle ha fyllt hundra år i år. Det är lätt att förstå, Malina var en stor personlighet. Hade hon varit man, menar Opel, skulle många fler ha känt till henne. Med sin biografi NOW! Judith Malina und das Living Theatre vill hon lyfta fram och synliggöra för många fler hur pacifisten och anarkisten Malina en gång var en pionjär inom den experimentella teatern.
Biografin följer som sig bör Judith Malinas liv från födseln i Kiel 1926 fram till hennes död 2015. Redan när hon var två år emigrerade familjen till New York. Fadern, som var rabbin, hjälpte judiska flyktingar under kriget. Malina växte upp medveten om Förintelsen och om att hon var en dem som undgått den, något som gav henne en särskild ansvarskänsla. Den judiska principen tikkun olam – att reparera världen – blev också hennes livsmotto. Livet igenom ställde hon sig frågor hon hämtat ur den rabbinska diskursen: Vad är mitt bidrag? Vad vill jag säga? Hur uttrycker jag det bäst?
Hennes liv går sedan inte att skilja från det som blev hennes livsverk, teatergruppen Living Theatre. Hon gjorde aldrig någon skillnad mellan arbete och privatliv, mellan teatern och livet. Genom att i sin experimentteater förena konst och politik i både form och innehåll ville hon förändra världen. Under nästan sjuttio år av aktivt teaterliv skapade hon med orubblig beslutsamhet, ofta obekväm men okuvlig när det kom till sammanhållning, över hundra föreställningar, framförda på åtta språk, i tjugoåtta länder över fem kontinenter, de flesta av dessa i Europa under vad hon kallade hennes och Living Theatres ”europeiska exil”.
I sin biografi vill Anna Opel ge en helhetsbild av teatermänniskan, anarkisten och pacifisten Judith Malina och av hennes metodiska strävan efter sanning. Det blir också en bok om ett liv som levts utifrån en övertygelse om konstens kraft i kristider – då som nu – och om Malinas vision om ett revolutionärt teaterarbete som skulle kunna vara en inspirationskälla även för vår samtid. Men också dagboksskrivandet som konstart diskuteras i biografin. För i hela sitt liv skrev Malina dagbok och hennes dagböcker, som finns utgivna i bokform, har förstås varit viktiga för Anna Opel under arbetet med biografin.
*
1945 studerade Malina för Erwin Piscator på Dramatic Workshop. Han hade kommit som flykting till New York från Berlin där han under 1920-talet bredvid Berthold Brecht varit den främste företrädaren för den episka teatern. Som första kvinna gick hon hans regiklass, även om avantgardisten Erwin Piscator först varit motvillig, han ansåg inte att kvinnor var kapabla till regi. Judith Malinas grundtanke om att förändra världen genom teatern fanns också hos pacifisten Piscator. Han menade att teatern måste ha en samhällspolitisk agens, att man som konstnär förband sig till att förmedla ett budskap där varje livsuttryck var politiskt.
När sedan Judith Malina och hennes livskamrat Julian Beck två år senare grundade teaterkompaniet Living Theatre i New York var det med visionen om en poetiskt politisk teater långt ifrån Broadway och kommersialismen, det gällde att uppnå ”den vackra, icke-våldsamma anarkistiska revolutionen”. Förverkligandet av drömmen om den icke-våldsamma revolutionen var den anarkistiska teatergruppens motor. I sina dagböcker noterar Malina att det enda riktiga problemet kompaniet hade var bristen på pengar, samtidigt som det var en central tanke i Living Theatres filosofi att kunna ”befria sig från pengarnas herravälde”. Klyftan mellan vision och vardag framkallade ständiga kriser, inte minst gällde det gruppens återkommande svårigheter att finna och betala för lokaler. De första pjäserna tvingades man därför sätta upp i parets vardagsrum på 789 West End Avenue.
*
I New York på 1950- och 1960-talen, omgav sig Malina och Beck med intellektuella utopister som ofta hade en politisk agenda. Living Theatre var först i USA med att sätta upp stora europeiska pjäsförfattare och många av tidens poeter och konstnärer samlas kring dem i West Village. 1959 skapade sig gruppen ett namn med sin första stora succé, The Connection av Jack Gelber. Föreställningen var nyskapande med sitt grova språk och nakna beskrivning av drogberoende. Med dess dokumentära ramhandling om en välkänd jazzmusiker ville man kritiskt exponera omvärldens lystna blick på det tragiska levnadsödet. The Connection kom att spelas över 600 gånger i USA och Europa. När Malina regisserade föreställningen The Brig 1963 blev också den en enorm framgång. Pjäsen utspelade sig i ett av marinkårens fängelser och scenografin i den brutala uppsättningen bestod av en bur. Antonin Artaud och hans begrepp grymhetens teater hade stort inflytande på Malinas iscensättningar av både The Connection och The Brig.
Sina idéer realiserade Malina såväl genom olika experiment som i klassiska verk förankrade i hennes samtid, som i Antigone – en av de mest spelade föreställningarna i Living Theatres historia. Dokumentära filmklipp och improvisationer med kroppen som redskap var regelmässiga inslag. Living Theatres Antigone utgår från Brechts version. Den hade Malina bearbetat under sin tid i kvinnofängelset i New York, där hon avtjänade ett straff för ockupationen av den nedstängningshotade teaterlokalen på 14th Street hösten 1963. Pjäsen blev en universell iscensättning av mänskligt motstånd med henne själv i rollen som Antigone. Vid premiären av Antigone i Paris 1965, var Malina höggravid, vilket på inget sätt var ett hinder för henne.
*
Anna Opel hävdar att Judith Malina var den upproriska konstnär som USA aldrig helt försonades med. Hon fördömdes och fängslades två gånger, vilket i förening med att teatern på 14th Street 1963 stängdes ner effektivt tvingade henne och gruppen till vad Malina kallade en av politiska och juridiska skäl nödvändig teaterexil i Europa.
De ekonomiska svårigheterna, som de delat med de flesta av grupperna off-Broadway, hade lett till att föreställningarna där blev mindre experimentella. Men för Malinas teaterkompani blev det precis tvärtom: under åren i Europa blev hon alltmer engagerad i det anarkistiska tänkandet och arbetet för ”den vackra, icke-våldsamma anarkistiska revolutionen”. Turnén i Europa pågick oavbrutet under 1960-talet, framför allt i Tyskland och Italien.
I Europa började Malina också ett nytt dokumentärt skrivprojekt; vid varje fullmåne noterade hon i endast två till tre meningar var hon var och vad hon gjorde. Projektet pågick sedan oavbrutet fram till hennes död 2015 då boken Full Moon Stages ges ut.
Höjdpunkten under turnén blir föreställningen Paradise Now 1968, ett kollektivt verk på fyra till fem timmar som spelades på gatorna med omfattande publikdeltagande. De kallade föreställningen ”en vertikal uppstigning mot den permanenta revolutionen” och idén om den stegvisa vägen mot en bättre värld hämtades ur Martin Bubers koncept om chassidismen.
Stycket består av ritualer, visioner och handlingar som ska få skådespelarna och publiken att uppnå ett paradisiskt medvetandetillstånd. Det präglades av utopiska diskussioner, nakenhet och urspårade folkhav som kunde utmynna i bråk och arresteringar. Teatergruppen passade in i tidens kulturella strömningar med sin fria inställning till droger, sex och radikal politik. Under exilen i Europa arbetade de i allt högre grad kollektivt och spelstilen arbetades fram genom improvisationer med yoga och raga och publiken bjöds in att påverka.
När Malina efter fyra år återvände till USA med Living Theatre tar de Paradise Now på turné. De statliga institutionerna reagerade hårdare mot den unga motkulturen där än i Europa. Teaterns uppträdanden flöt ihop med medborgarrättsrörelsens demonstrationer och protesterna mot Vietnamkriget. Inte sällan uppstod kaos vilket försvårade turnén. Det dröjde inte länge innan Malina och ensemblen på nytt lämnade USA.
*
När jag bläddrar i min kurslitteratur från nittiotalet, då jag pluggade drama-teater-film på universitetet i Lund, finner jag att den amerikanska kurslitteraturen inte förnekade att Living Theatre ”förmodligen var den mest inflytelserika av alla grupper off-Broadway”. Men den beskrivs där som ”missnöjesteater” eftersom gruppen, vid återkomsten till USA 1968, drog till sig radikala och missnöjda grupper i samhället. Man kallar genomgående paret Judith Malina och Julian Beck för ”The Becks” och menar att ”de nedvärderade alla texter som inte kunde omvandlas till ett argument för anarki och samhällsförändring, förenklade språket till förmån för Artauds tekniker och strävade efter att konfrontera och överskugga publiken med en evangelisk ton.”
Men den fria teatervärldens ledande kvinna gav aldrig upp. När hon firades med en kväll på Berlins konstakademi på sin 80-årsdag hade hon just kunnat skaffa en ny lokal för Living Theatre i New York och hade inga planer på att sluta. Tillsammans med den italienska skådespelerskan Silvia Calderoni gav hon senare en av sina sista föreställningar i East Village. I en blandning av dokumentärteater och föreläsning möttes kvinnorna i rollen som Antigone, Malinas signumroll, som sammanfattar hela hennes teatergärning. ”Vem är Antigone, sett ur dagens perspektiv”, frågar Calderoni och Malina, som aldrig tröttnade på att sätta nuets imperativ i centrum för sitt arbete, svarade:
”Wir alle, wenn wir uns weigern, etwas zu tun, an das wir nicht glauben. Und wenn wir uns dem Gesetz engegenstellen. NOW! – Das ist alles, was zählt, wir haben nur das Jetzt.”
(”Vi alla, när vi vägrar att göra något som vi inte tror på. Och när vi trotsar lagen. Nu! Det är allt som betyder något, vi har bara nuet.”)
Hennes arbete för en global förändring byggde på den allt övergripande politiska visionen om anarkism och pacifism som hon och Julian Beck förespråkat sedan tidigt 1950-tal. En vision avsedd att påverka själva grunden för teatern genom det kollektiva skapandet, ifrågasättandet av regissörens auktoritet, skådespelarnas ökade ansvar, erövringen av alternativa spelrum och nedbrytningen av gränsen mellan skådespelare och åskådare. Något som då hade stor betydelse för och påverkan på teaterns möjligheter och som fortsatt att påverka efterföljande generationer.
Jag läser Olivia Laings essäsamling Märkligt väder om konstens betydelse i kristid och påminns om hur konst kan skapa andra förhållningssätt som gör det möjligt att tänka, känna och se andra mönster och konsekvenser för att förstå den världspolitiska situationen och hitta mening i en alltmer tumultartad tillvaro. Judith Malina omsatte konstens kraft via sin Living Theatre. Hon följde upp vad som hade påbörjats i Berlin på 1920-talet med den episka teatern. ”Another world is possible”; det är möjligt att förändra samhället genom konsten, förblev Malinas livslånga övertygelse.
*
Slutligen kan väl påminnas om att Living Theatre också spelat i Sverige. Här skapades de fria teatergrupperna som fristående grupper från institutionsteatrarna och var kollektivistiska kooperativ som en del av 1960- och 1970-talens politiska protestvågor. 1982 arrangerades Scensommarfestivalen i Stockholm och Göteborg och var en av de största internationella scenkonstfestivalerna i Sverige någonsin med över nittio föreställningar. Den tidens mest omtalade internationella grupper deltog och bland dem förstås Living Theatre.
- Judith Malina & Julian Beck om The Connection och The Brig på Youtube:
- Paradise Now på youtube
- Anna Opel om boken