Ralf Andtbackas dikter är inte språkmaterialistiska, de är materialistiska helt enkelt. I sin senaste diktsamling, Wunderkammer, låter han oss tal del av den föremålsliga världen: gamla, glömda, trasiga, bortslängda, nedgrävda, förlorade och samlade ting.
Språket utgör här inget undantag. Det är bara en samling föremål bland alla andra, som hittas, återanvänds och katalogiseras.
Eller som i den långa lärodikten ”Ljudåtergivningens historia”, där den mänskliga rösten materialiseras som grafiska spår, roterande cylindrar och automater. Den expansiva texten drar också till sig bilder, foton, grafer och Internetadresser.
De långa uppräkningarna har en skönhet som minner om Inger Christensens dikter. Hos Andtbacka liksom hos Christensen får världen omkring oss en märklig lyskraft:
Rör inte föremålen
Ytan absorberar
salt, smuts, fett.
Rör inte.
Hudens syror
förorsakar oxidering.
Närmare och mer avlägset än så blir inte tinget i sig.
– Klicka här för att också läsa Fredrik Herzbergs recension av boken i SvD