Det finns oändligt många sätt att svika någon på. Det allra värsta anses ofta vara när en moder lämnar sina barn. Det handlar Peter Wawerzinkes roman ”Rabenliebe” om. En Rabenmutter, en korpmor, betyder på tyska en hårdhjärtad mor, som saknar moderskänslor.
Romanen är en uppgörelse med Wawerzineks egen mamma, som lämnade honom som tvååring och flydde till väst. Grannarna hittade honom och hans syster först efter några dagar.
Han berättar om sina olika fosterhem, adoptivföräldrar, drömmen om ett återseende och om sveket som ständigt maler i honom. Den förnedrande adoptionsprocessen beskrivs ingående. Barnen lever i en konstant rädsla för att inte uppfylla kraven och därför skickas tillbaka till barnhemmet. Liksom Wolf, minns han inte heller allt. Han tror sig ha kommit till fosterhemmet i en vit limousin. Hans föränderliga minne hjälper honom att överleva.
När han äntligen möter modern, år efter murens fall, finns det inget och ingen att möta. Kvinnan har fött ytterligare åtta barn, men verkar lika hjärtlös mot alla. Wawerzinek inser att ”moderslösheten är hans hemvist”, mer än denna gamla, fula kvinna i en trång lägenhet i en schwabisk småstad. Hon har skapat sin livslögn och är omöjlig att närma sig.
Wawerzinek skyller inte på staten – mer än att järnridån gjorde sveket möjligt – utan på människans egna val. Han har infogat små tidningscitat om andra mödrar som dödat eller hjärtlöst lämnat sitt spädbarn. Det hände och det händer i alla länder. Det finns mycket bortom bilderna av föräldraskap vi omges av, som vi inte vill se.
Wawerzinek vann i somras Ingeborg Bachmann-priset och var nominerad Deutscher Buchpreis.
– Se ett inslag om boken i KulturJournal här: