Dezső Kosztolányi (1885 – 1936) gäller som den store modernistiske förnyaren av den ungerska litteraturen, berömd inte minst för sitt prosaverk “Kornél Estis äventyr” från 1936. Péter Esterházy har redan tidigare i egna verk ägnat sig åt att lyfta fram andra författare – den tjeckiske prosaisten Bohumil Hrabal är en av dem – och bekänner här sin kärlek till Kostolányi i allmänhet och hans hjälte och alter ego Esti i synnerhet.
Vad han åstadkommer är ett slags porträtt i form av en dubbelexponering där han tar över Kostolányis hjälte
Esti och visar upp honom i all hans mänskliga prakt, denne drömmare och nattmänniska, utrustad med både Musils möjlighets- och verklighetsinne, så att varje idé (självfallet varje gång lika snillrik) omedelbart måste omsättas i handling.
Denna handlingsfilosofi är som man förstår något äventyrlig och som en modern Don Quixote tvingas Esti att inkassera åtskilliga besvikelser och överraskningar som inte alltid är angenäma. Men allt sker av kärlek till livet, en lika lidelsefull som naiv kärlek. I dessa uppgörelser med den omgivande verkligheten – dagens Ungern handlar det ofta om – får Esti/Esterházy också åtskilliga tillfällen att kritisera samtida tendenser till förstockad patriotism med sina ideliga referenser till “Gud, fäderneslandet och familjen”.
Kornél Estis nya äventyr är en räcka löst sammanfogade skrönor där vår hjälte också uppträder som attraktiv studentska, karp och skällande hund, en drift med den sköna litteraturen i sig, och alltsammans förpackat i ett slags metaroman i vilken även författaren själv, alltså herr Esterházy, gång på gång vällustigt speglar sig.
Se en intervju med Péter Esterházy från bokmässan i Leipzig här: