Av LENA KÅRELAND
Foucault var varken marxist eller socialist. Överhuvudtaget går det inte att placera in honom i något politiskt fack. Vetenskapligt hörde han inte heller till strukturalisterna, något som ofta hävdats.
Främst kan han ses som en modern Montaigne, en skeptiker och empirist, tillika en lysande föreläsare som alltid lockade en jättepublik när han uppträdde. Detta slås fast i ett nyutkommet arbete om Foucault, skrivet av historikern Paul Veyne, framförallt känd för sina verk om bl.a. romarrikets historia. Vad var drivkraften bakom Foucaults arbeten? Går det att finna en röd tråd i hans tänkande, frågar sig Veyne. Han anser att den omvittnat svårtolkade och motsägelsefulle Foucault ofta har missförståtts.
Med slagkraftiga formuleringar tecknar han i sin bok en delvis ny bild av den författare och filosof som skrivit så utmanande om fängelser, sexualitet, galenskap och makt. Foucault och Veyne var under några år kolleger vid Collège de France och blev med tiden också vänner.
© Lena Kåreland
Läs också Johan Dahlbäck om boken i GP den 16 maj 2008
I Sydsvenskan den 29 juni 2008 recenserar Sven-Eric Liedman två andra böcker om Foucault, klicka här för att läsa mera
I GP den 5 januari 2009 skriver Mikael van Reis om bl.a. denna bok i en längre artikel om Foucault.