De kvinnliga författarna är i dagens Frankrike väl ansedda, och ifråga om utgivningen av romaner dominerar de i antal över männen. Men i den franska litteraturhistorieskrivningen är de alltjämt förbisedda, med undantag av några enstaka namn och verk. Detta är något som i olika sammanhang påtalats alltsedan 1970-talets feministiska rörelse. Trots det har någon förändring att tala om inte kommit till stånd.
Enstaka förlag tog på 1970-talet initiativ till att ge ut kvinnliga författares verk, både äldre och nyare, medan universitetsvärlden kännetecknades av ett förhållandevis ringa intresse för studiet av kvinnliga författare.
Dåtidens mest framstående franska forskare och kritiker inom strukturalismen och poststrukturalismen valde för studiet av sina teoretiska modeller enbart manliga betydande författare. Marxistiska och sociologiskt inriktade kritiker lät Balzacs romaner tjäna som exempel för sina undersökningar, medan Greimas utgick från Maupassant för att konstruera sin teoretiska analysmodell i Sémantique structurale (1966). Barthes lät sig inspireras av Racine för att illustrera den nya kritiken, och Sartre skrev sitt monumentala verk om Flaubert. Gérard Genette å sin sida hade Proust som utgångspunkt för sina arbeten om olika aspekter på berättelsen.
Kvinnans undanskymda plats i litteraturhistorien är ämnet för Martine Reids arbete Des femmes en littérature. Reid, professor vid universitetet i Lille och specialist framförallt på 1800-talets litteratur, drar här upp riktlinjer för en kvinnornas litteraturhistoria och försöker fylla luckorna i tidigare översiktsarbeten.
Hon visar hur franska kvinnor kontinuerligt har publicerat sig, alltsedan 1100-talet då den franska författaren Marie de France gav ut sina poetiska verk. De kvinnliga författarna i det medeltida Frankrike och även senare var dessutom både fler till antalet och mer framstående än kvinnliga skribenter i andra europeiska länder.
Men en starkt kvinnofientlig attityd har varit märkbar i det franska samhället och kan alltjämt skönjas inom flera områden. Ett exempel bland flera är att kvinnorna i Frankrike jämfört med andra länder i Europa fick vänta länge på att få rösträtt, ända till år 1945.
Des femmes en littérature är en studie rik på information. I bokens första del studeras några kritikers och historikers uttalanden om kvinnliga författare och deras verk alltifrån den franska revolutionen till idag. Den negativa hållningen till kvinnan som författare är påfallande. I den andra delen granskas några kvinnliga romaner från 1700- och 1800-talen, en period då kvinnans insteg på litteraturens område diskuterades livligt. Parallellt med breda översikter över utvecklingen i stort tar Reid även upp kvinnors möjligheter till utbildning, något som är av fundamental betydelse för att ett författarskap ska kunna växa fram. Reid ger dessutom belysande statistik över kvinnornas del av den litterära produktionen och visar bl.a. hur de placerar sig på olika bestsellerlistor.
Det är emellertid inte bara männen som haft en ringaktande attityd till kvinnors skrivande. Reid refererar i detta avseende till Simone de Beauvoirs epokgörande arbete Le deuxième sexe (1949). Den stora litteraturen var för Beauvoir liksom för Sartre en maskulin angelägenhet.
Med undantag för Colette behandlas inte särskilt många kvinnliga författare i ”Le deuxième sexe”. Frågan om kvinnornas plats i litteraturen är, menar Reid, en av de blinda fläckarna i Beauvoirs arbete. Också Julia Kristeva har varit angelägen om att distansera sig från dikotomin kvinna/man. Hennes inställning till litteraturen är universell och utgår från att författargeniet är utan kön. Ett rakt motsatt tänkande finner man hos Hélène Cixous, som i sitt inflytelserika arbete Le Rire de la Méduse (1975) betonar det typiskt kvinnliga och det som utmärker en ”kvinnlig” stil.
Reid ger många exempel på fördomar rörande kvinnor, både vad gäller de kvinnor som ägnat sig åt att skriva och de som haft andra intellektuella aktiviteter. Författarinnan hörde i likhet med skådespelerskan till de publika kvinnorna, d.v.s. till dem som ansågs prostituera sig. De kvinnor som skrev böcker överskred den gräns som blygsamheten och anständigheten föreskrev.
Blåstrumporna, d.v.s. kvinnor som lämnat den privata sfären och sin av samhället förväntade roll som maka och mor uppmärksammas i ett intressant kapitel. Reid visar där att de franska blåstrumporna på många punkter skilde sig från de engelska. Det var inte heller alla skrivande kvinnor som gavs etiketten blåstrumpa. Benämningen, som hade en förlöjligande klang, gällde inte de kvinnor som ansågs talangfulla. Det fanns också kvinnor som själva aktivt tog avstånd från att hänföras till kategorin skrivande kvinnor, t.ex. Madame de Staël och George Sand samt senare Marguerite Yourcenar och Simone de Beauvoir.
Vi får i Reids undersökning många belägg för hur den kvinnliga författaren historiskt sett alltid tvingades förklara och närmast ursäkta sin närvaro inom det litterära området. Hennes verk har under seklernas lopp lästs, kritiserats, förts åt sidan och någon gång höjts till skyarna. Men vad hon skrivit har alltid bedömts i sin egenskap av ett kvinnligt verk. Och genomgående har hennes litterära alster ansetts underlägsna mannens.
Denna marginalisering av den kvinnliga författaren får sin förklaring när man tar del av Reids genomgång av några 1800-talskritikers och litteraturforskares uttalanden i ämnet. Sainte-Beuve t.ex. håller i sin 1844 utgivna Portraits de femmes en raljerande och överlägsen ton. Framstående kvinnliga författare är enligt honom något exceptionellt, närmast en anomali. Lamartine såg i sina kritiska studier renheten och kyskheten som kvinnans främsta merit. Hon skulle inte leva ett liv i offentlighetens ljus.
Gustave Lansons litteraturhistoria, utgiven 1895, kom att ha stort inflytande under större delen av 1900-talet. I hans arbete figurerar 1400 författarnamn, varav 91 är kvinnor. Reid förser läsarna med många citat som tydligt visar Lansons syn på kvinnan som författare. Denne döljer knappast sin irritation över kvinnornas litterära alster, vilka överlag beskrivs som ytliga, pratsamma och mediokra. Det finns, anser Reid, i Lansons historiebeskrivning ett systematiskt förtalande av kvinnan som författare.
Kvinnorna anses under 1700- och 1800-talen framförallt ha skrivit romaner, ofta i en romantiskt färgad stil. Denna koppling mellan roman och kvinna, som bidrog till att romanen som genre tappade i anseende, har dock enligt Reid betydligt överdrivits. Kvinnorna verkade som skribenter även inom andra områden, bl.a. i pressen. Att såsom ofta skett beteckna George Sand som en romantisk och idealistisk författare blir missvisande. Det är först senare decenniers forskning som fått upp ögonen för mångsidigheten i hennes författarskap, framhåller Reid.
En annan fråga av betydelse är vilka modeller och inspirationskällor kvinnorna hade för sitt skrivande. Med undantag av de litterära salongerna, där kvinnorna hade en framskjuten ställning, saknade de till skillnad från männen tillgång till nätverk och kontakter. De var därför inte delaktiga av den stimulans och det idéutbyte som för männens del kunde ske på caféer, klubbar, föreningar och andra offentliga mötesplatser. Inte alla delade George Sands uppfattning att den sanna konstnären inte behöver tillhöra någon grupp eller skola eller följa något estetiskt program.
Lena Kåreland