Kulka, som gäller som en av de främsta forskarna när det handlar om Förintelsen, har i hög ålder (född 1933) beslutat sig för att överge dokument och statistik och skriva ner sina egna minnen från tiden som barn i Theresienstadt och sedan Auschwitz.
Tillsammans med sin familj deporterades han dit från Prag 1943. Egentligen är Kulkas text baserad på bandinspelningar, från början inte avsedda för publicering; de går i sin tur tillbaka på den resa som 1978 tog honom från Israel tillbaka till “barndomens landskap”, den vuxne Kulkas försök till konfrontation med sitt eget förflutna.
Mötet med sig själv som pojken från då har resulterat i en poetisk, fragmentarisk och reflekterande text. Han anstränger sig att så exakt som möjligt minnas tiden i lägren samtidigt som den för honom numera också förefaller helt främmande. Forskaren funderar över vetenskapens förhållande till verkligheten, över dess förmåga att överhuvud taget ta sig an den: några korta rader om den blå himlen över Auschwitz kan förefalla uppväga flera hyllmeter gedigen facklitteratur i ämnet.
Det alldagliga, rutinerna och de tillfälliga impressionerna, spelar en stor roll i denna bok, där Kulkas hållning säkert kan verka provocerande på många läsare. Ty också i ett koncentrationsläger skulle finnas vardag och något som kanske kan beskrivas som lycka. Här kan han påminna om vad Imre Kertész berättat om i “Mannen utan öde”.
Kulkas vittnesbörd lär bli en av de sista rapporterna som kommer att nå oss från denna tid, och att den handlar om Förintelsen sedd ur ett barns perspektiv gör den särskilt viktig. Säkert förtjänar den i framtiden en plats vid sidan av de verk som Primo Levi, Anne Frank, Calel Perechodnik eller Tadeusz Borowski redan skänkt oss.