Först en oroande nyhet från Berlin. Claudio Abbado har tagits in på sjukhus. Den legendariske dirigenten behöver minst 3 veckors vila för nya kontroller och medicinering.
Han hade just återvänt från Venezuela där han varje år deltar i det enastående experiment som José Antonio Abreu arbetar med bland fattigt folk i Venezuela. Särskilt det som kallas El Sistema eller mera noggrant: Fundación del Estado para el Sistema Nacional de las Orquestas Juveniles e Infantiles de Venezuela.
Ett system som gett oss Gustavo Dudamel och en ung, dynamisk konstnärlig ledare för Göteborgssymfonikerna.
Claudio Abbado jobbar med Abreu i Venezuela en period varje år. Han kom tillbaks till Europa för några veckor sedan och gjorde tre konserter med Berliner. Sedan konstaterade läkarna att han var totalt utkörd. Två konserter i Milano med La Scalas orkester 4 och 6 juni har annullerats – de skulle ha utgjort Abbados återkomst till La Scala efte 24 år. En återkomst som det spekulerats och pratats om i månader. Särskilt sedan Abbado krävt att kommunstyret skulle plantera 90.000 träd i stadens centrum som gage till honom.
Något kommunstyret först gick med på – ända tills man förstod vad det ingreppet skulle kosta för de tömda kommunkassorna. Då började en förhandling om hur många träd Abbado verkligen kräver. Och den är inte över ännu.
Abbado drabbades av cancer 2000 och opererades för den. Han klarade den fajten och något år senare kom han mager och åldrad till Rom med Berlinersymfonikerna. Han gjorde då en serie med samtliga Beethovensymfonier i en ny form. Små orkestrar med bara ett 60-tal musiker, en intim och fräsch ny Beethoven som man sällan glömmer.
Så nu håller musik-Italien tummarna för Abbado igen.
Så över till dagens ämne. Sällan har Italiens tidningar och journalister varit så enade som inför Berlusconiregeringens nya lagförslag, ”Munkavlelagen”, la Legge-bavaglio, ”som sätter munkavle på det fria ordet”. Demonstrationerna avlöser varandra framför parlamentet. Nära nog samtliga tidningar publicerar upplysningen: Denna artikel hade ni aldrig kunnat läsa om lagen mot telefonavlyssning går igenom.
Enligt en enig presskör, både fack och skrå, är lagen ett grundskott mot det fria ordet och rätten att bli informerad. Enligt Berlusconi och hans justitieminister Angelino Alfano är lagen till för att stoppa ”den politiska användningen av sekretesstämplat material”. Bland annat.
Som svensk journalist känner man sig något delad inför den här debatten. Publicistklubbens regler har väldigt litet att göra med den situation som råder i Italien. Jag kan väl förstå mina italienska kollegor som ser dörrarna stängas – i mer än en betydelse. En överträdelse av den nya lagen kan kosta en journalist mer än 4 miljoner kr i böter och fyra års fängelse.
Hittills har det varit möjligt för tidningarna att publicera utdrag ur privata telefonsamtal som avlyssnats av polisen. Det kan gälla misstänkta mafiosi, storbyggmästare med kontakter bland mäktiga politiker eller medlemmar av någon knarkmaffia.
Naturligtvis är dessa dokument hemliga eftersom de ingår i utredningsmaterialet på åklagarmyndigheterna. Men förr eller senare måste de göras tillgängliga för advokater eller registreras hos domstolarnas registrator, dess cancelleria. Och då blir de plötsligt offentliga i meningen att journalisterna kan läsa alla handlingar som ingår i målet.
Det här är den ena änden av den nya lagen. Den andra är att åklagare och poliser får betydligt svårare i framtiden att genomföra en omfattande telefonavlyssning. Det krävs nu övertygande bevis om brottslig handling, det räcker inte längre med bara en misstanke. Avlyssningarna måste godkännas av ett fullt domarkollegium – det räcker inte längre med bara en domare. De får inte heller pågå längre än 75 dagar.
Det är Milena Gabanelli som gör sammanfattningen på 1 minut och 21 sekunder. Briljant. Så är hon också ansvarig för det viktiga programmet Report på Rai3, en ljusglimt i mörkret, och ett andningshål med frisk luft på söndagskvällarna. Det handlar om grävande journalistik i ett land där det grävs allt mindre av en självcensurerande kår.
Vad Milena framhåller är en aspekt av den nya lagen. Den som handlar om frilansare som går under beteckningen ”pubblicisti”. Många av dessa arbetar för Rai och för Report. I framtiden skulle det bli omöjligt för dem att arbeta journalistiskt inom domstolar eller sjukhus – för att bara nämna några områden varifrån Report tagit fram skakande material.
Vad som skall gälla nu är att publicering av samtal, även i form av telefonsamtal, delvis eller i sammandrag eller sammanfattningsvis, är förbjudna, även om de inte längre är sekretessbelagda, så länge förundersökningen inte är avslutad, vilket betyder innan den första rättegångsförhandlingen inleds.
Ungefär så kan man översätta en utsökt snårig text. Regeringen lovar och bedyrar att egentligen kommer ingenting att förändras, opposition, media och journalister är övertygade om att det nu pågår en sista strid innan regimen sätter munkavle på landet.
Det är meningslöst att på senatens hemsida leta efter lagtexten. Även om man lyckas hitta den visar den sig vara fullständigt oläslig annat än för juridiska experter.
Men chocken som drabbade italienska folket i allmänhet och i synnerhet de jordbävningsdrabbade i l’Aquila, kom när alla kunde höra flabben och skratten från två byggherrar som förklarade, att ”jordbävningar kommer minsann inte varje dag, och jag blev så lycklig när jag förstod hur mycket arbete vi nu skulle få”. Det var en utskrift av en telefonavlyssning. Den skulle aldrig ha kunnat publiceras med den nya lagen. Det är lätt att föreställa sig vad de anhöriga till den 307 omkomna tänkte när de hörde inspelningarna sändas via nätet.
Och skandalen med eskorten som besökte Palazzo Grazioli och hela sjukvårdsskandalen i Puglia – den storyn hade aldrig kommit fram med den nya lagen.
Inte heller skandalen med de vidlyftiga entreprenaderna vid G8-mötet – mycket av debatten kring dessa byggde just på att alla kände till samtalen mellan byggmästarn Anemone och ordföranden i Consiglio superiore dei Lavori pubblici.
Demokratin har utan tvekan gynnats av just de här avslöjandena. Men var skall man sätta gränsen? Skall vad som helst publiceras med namn och allt vad som kan komma fram vid en avlyssning av privata telefoner? Och vem skall stå för urvalet.
De här frågorna diskuteras just nu. Hur det slutar kan ingen säga. Just medan jag skriver detta annonseras att regeringen är beredd att göra vissa förändringar i lagförslagets text.
Åke Malm
”Dudamel – One of the biggest stars in classical music”