Om Jonas Thente, finlandssvenskar och det politiskt korrekta

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

Det är ju verkligen yesterday’s news vid det här laget men ändå: länge har jag gått och undrat om jag borde kommentera Jonas Thentes bokbloggsinlägg ”Problemet med Finland” som hela min bekantskapskrets hållit på och mejlat runt. Thente börjar:

”Till en av de få saker som fortfarande fascinerar mig hör svenskfinland.
Svenskfinländarna?
Svenskfinnarna?
(stryk vad som ej önskas)
Jag har kolleger på åtskilliga kulturredaktioner som helst tackar nej till att recensera finländsk litteratur och i synnerhet då svenskfinsk sådan.”

Anledningen är, förklarar Thente, de giftiga mejl recensenterna får om de uttalar den minsta kritik eller gör sig skyldiga till det obetydligaste sakfel. Ja, det är riskabelt att ens gå in på böckernas innehåll:

”Om ett finlandssvenskt litterärt verk handlar om eller flera i allmänna ögon negativ företeelse (droger, incest, våld, krigsförbrytelser, alienation etc.) och recensenten nämner detta faktum, så är recensenten illvillig och en evig fiende till Svenskfinland.”

Om man är så gammal som jag – ack, jag hör till de finlandssvenska 60+-tanter som Thente i ett senare blogginlägg utpekar som särskilt trångsynta – så kommer man ihåg 1970-talet då de finlandssvenska tanterna (jo, tanter har det nämligen alltid funnits) kastade sig över egna landsmän, nämligen författarna Kihlman och Tikkanen (Henrik Tikkanen, idag kanske mest känd som Märta Tikkanens man) och beskyllde dem för att svartmåla sin uppväxtmiljö, den finlandssvenska borgerligheten. Vad de skrev om?

Ja, Kihlman skrev om alkoholism, äktenskapsproblem och bisexualitet. Tikkanen skrev om alkoholism och överklassningslöshet. I slutet av den självbiografiska romanen Brändövägen 8 begick han det ultimata fadersupproret: hans far har dött och blivit kremerad, själv sitter han i en taxi med urnan i knät, han tar fram en cigarrett och börjar röka, lyfter sen på locket till urnan och askar.

Thente låter förstå att finlandssvenska tanter av idag indignerat tycker att han svartmålar Tove Jansson när han påminner om att hon använt uttrycket ”att sitta i pisset”. I så fall är dagens tanter prydare än 70-talets: då talade man helt ogenerat om att Kihlman och Tikkanen ”kackade i eget bo.”

Vad Thente inte vet – eller: nej, låt också mig vara ogenerad: skiter i – är att finlandssvenskarna som alla minoriteter (svarta, bögar, what have you) är känsliga, troligtvis överkänsliga, för hur de uppfattas av andra. Och visst är det intressant att han också skiter i vad finlandssvenskarna helst vill kallas? Jag föreställer mig att han skulle vara mycket mån om att inte tala om indianer. Det är troligt att han till och med skulle vara noga med att inte längre – som för bara några år sen – tala om Native Americans utan om First Nations – och därtill hålla reda på vilken First Nation det är fråga om i det specifika fallet.

Det är kanske inte helt obegripligt att finlandssvenskar kan känna frustration över att det i Sverige är politiskt korrekt att göra sig lustig just över finlandssvensk identitetspolitik?
Fast det är klart: också jag kunde önska att tanterna var artiga.

Kommentera: