Om den österrikiske författaren Franzobel

Martin Lagerholm introducerar här den österrikiske författaren Franzobel (egentligen Franz Stefan Griebl, född 1967) – som redan hunnit med närmare ett hundratal titlar på tjugofem år – genom att presentera två av hans senaste böcker, polisromanen Rechtswalzer från förra året och den brett upplagda historiska romanen Das Floss der Medusa (Medusas flotte).

 

Hur presentera ett författarskap som på drygt 25 år redan hunnit spotta ur sig närmare hundra titlar? Som friskt varvar prosa, lyrik, dramatik och essäer med avantgardetexter, deckare, barnböcker, fotbollsböcker och rena gyckelspel, allt i ett furiöst utgivningstempo? Efter att ha läst blott en handfull av österrikaren Franzobels verk (egentligen Franz Stefan Griebl, född 1967), känns det icke desto mindre befogat att introducera denna vidlyftiga textmaskin, excessiva språkvilde och fabulerande konceptkonstnär för den läsande allmänheten. Jag har ännu inte upptäckt en endaste rad skriven om honom i svenska medier, och följaktligen finns han heller ännu inte översatt.

Det finns ofta goda skäl att höja ett eller två ögonbryn inför de skriftställare som uppenbart drivs framåt av en manisk produktionstakt – lex Joyce Carol Oates – och vars litterära kvalitetshalt därmed också är högst skiftande. Så också i Franzobels fall, även om man gör klokt i att mindre haka upp sig på myckenheten och istället betrakta de genre-, form- och motivmässigt skiljaktiga titlarna som ett led i en lika postmodernistiskt raljant som encyklopediskt styrd verksamhet. Här tjänstgör hela den mänskliga erfarenhetsvärlden som stoff och arbetsmaterial i den fantasmagoriska experimentverkstan.

Franzobel (Franz Stefan Griebl)

Den tyskspråkiga kritikerkåren består av såväl dedikerade belackare som hänryckta entusiaster, och recensionerna pendlar så mellan knäböjande hyllningar och brutala totalsågningar (som exempelvis av den burleska romanen Liebesgeschichte från 2007, av någon fyndig anmälare karakteriserad som ”våldspornografisk kasperteater”).

Franzobels senaste utgivning är den i fjol utkomna polisromanen Rechtswalzer – del tre i den satiriska kriminalserien om den wienske kommissarien Falt Groschen, efter Wiener Wunder (2014) och Groschens Grab (2015). Den gement gisslande litterära anrättningen utspelar sig här några år framåt i tiden (2024), och Österrike styrs av det högernationalistiska och antimuslimska partiet Limes, som bestraffar varje förolämpning mot statliga symboler, placerar flyktingbarn i uppfostringsläger och opportunistiskt kompenserar detta med skattelättnader, högre pensioner och billigare bensin. Sin vana trogen låter författaren en stor del av romanen utgöras av fantasifulla utvikningar om allt mellan himmel och jord, vilket ständigt riskerar att sätta den redan lätt skruvade kriminalhistorien ur fokus. Eftersom vi befinner oss i den österrikiska huvudstaden skildras förstås också metropolens berömda operabaler, men här mer som politiskt propagandaspektakel än glittrande kulturtradition. Titeln skvallrar ju också åt vilket håll man gärna valsar i salongerna (rechts- = höger).

Klicka på omslaget för ett utdrag ur boken

Mot fonden av denna ”folkligt” auktoritära statsapparat har den illusionslöse och komiskt ohälsosamme kommissarie Groschen att lösa ett mord med kopplingar till såväl den balkanskt organiserade brottsligheten som till ljusskygga miljöer präglade av okonventionella sexuella praktiker. Den spefulla kriminalromanens persongalleri utgörs inte minst av hysteriker och honoratiores ur den wienska eliten, och satirserien som helhet är en drift med såväl kriminalgenren som sådan som med staden Wien och dess självuppfyllande schablonbilder.

Franzobels stilmässiga karakteristika är de närmast tvångsmässiga språklekarna, det odygdiga skämtlynnet och de många menande blinkningarna. Så är det förstås författarens avsikt att läsaren i det högrerradikala partiet Limes lätt skall kunna identifiera verklighetens skandalomsusade och populistiska före detta regeringsparti FPÖ, som ifjol orsakade en regeringskris och misstroendeförklaring. Det satiriska anslaget är rätt välfunnet, men romanen slår in lite för många vidöppna dörrar i den lilla alprepublikens maktkorridorer för att kunna beskrivas som bitande. (Hur hade för övrigt Franzobel motivmässigt hanterat det pinfärska faktum att landets konservative förbundskansler Sebastian Kurz – av författaren tidigare kallad ”Alpernas Messias” och en ”Robin Hood för de tiotusen rikaste” – som första europeiska regeringschef någonsin, och till mångas häpnad, nu bildat regering med miljöpartiet, Die Grünen?)

Franzobels författarskap må vara ojämnt, men med den brett upplagda historiska romanen Das Floss der Medusa (Medusas flotte) rodde han härom året i land ett episkt kraftprov som rönt både läsarframgångar och kritikernas gunst. Med all rätta, ty detta får nog betecknas som en absolut höjdpunkt i författarens rika produktion. Romanen skildrar den franska fregatten Medusas ryktbara skeppsbrott utanför Afrikas västkust 1816, som snabbt blev omtalad i hela Europa och som dessutom rikligt illustrerats i bildkonsten. Tragedin innebar närmare 150 människors död och blev en stor inrikespolitisk skandal i Frankrike.

Klicka på omslaget för ett utdrag ur boken

Franzobel skildrar katastrofens förhistoria, själva händelse och efterspel i maklig takt, med en nyanserad person- och miljögestaltning och laddad med historisk research, inklusive bestialiska detaljer om mord och kannibalism på romantitelns räddningsflotte som under två veckor drev omkring vind för våg innan den upptäcktes av ett förbipasserande fartyg. Det är en både form- och innehållsmässigt fängslande berättelse om moral, lojalitet och överlevnadens pris i en extrem situation, allt dessutom mot bakgrund av ett smått traumatiserat Europa i svallvågorna efter Napoleonkrigen.

Das Floss der Medusa är också en litterär skapelse med typiskt Franzobelska berättarknep, om än exekverade på en för författaren ovanligt behärskad fason. Det betyder att den allvetande och resonerande författaren kommenterar sin egen historia, drar paralleller mellan sin egen samtid och romantiden och elegant hoppar mellan gestaltning och reflexion, mellan det seriösa och det skurrila. En saftig skälmroman i Rabelais, Grimmelshausens och Fieldings stolta tradition, trots det gruvliga huvudmotivet. Och visst kan man väl också uppfatta ekot av Eco i det lika kunskapsdigra som berättarglada ordflödet! Och likt dessa litterära föregångares verk är inte heller Franzobels ystra epos renons på burleska och monstruösa detaljbeskrivningar, drastisk humor och en odygdig drift med allehanda mänskliga svagheter.

Men Franzobel håller ironin och gycklet i så pass strama tyglar att romanen också kan passera som en, om inte konventionell så i alla fall tillräckligt regelrätt historisk roman, med allt vad det innebär av miljömässiga rundmålningar, dramatiska spänningsmoment, ständiga perspektivväxlingar och en berättarstruktur som tar läsaren från A till B (om än med alfabetets övriga bokstäver introllade däremellan). Utan denna relativa form- och innehållsmässiga tuktan hade romanen sannolikt aldrig belönats med Bayerischen Buchpreis eller nått ända fram till prestigefyllda Deutsche Buchpreis korta nomineringslista, och heller inte översatts till en rad språk. Möjligen kan Das Floss der Medusa alltså ge Franzobel det internationella anseende han vid det här laget gjort sig förtjänt av.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).