”You´re interested in ideas; I in people. If you were more interested in people, you might not like them so much” säger Harriet Pringle till sin man Guy, i Olivia Mannings Balkantrilogi.
Guy, utsänd av British Council till Bukarest som engelsk lektor, är en idealistisk socialist, ständigt lika pigg på att träffa nytt folk, och full av opraktiska idéer. Hans hustru som ser oförvillat nyktert på tillvaron är mera reserverad och skeptisk. Emma Thompson fångade de flesta nyanserna hos henne när böckerna filmades för BBC på åttiotalet, och Kenneth Branagh var bra som den lätt excentriske Guy.
Nu har det kommit ett nytryck i the New York Review of Books Classics, med en uppskattande inledning av Rachel Cusk. ”The Reader´s Companion to the Twentieth Century Novel” påstår att paret Pringle i de sex böckerna (slutet på historien berättas i en snabbare hopkommen Levanttrilogi) “proves one of literature´s funniest and most moving portraits of a marriage.”
Det ska man ta med en nypa salt, liksom Antony Beevors entusiasm i The Wall Street Journal nyss – men det är bra böcker.
Första delen, ”The Great Fortune”, börjar 1938 och visar hur mellankrigstidens kultur går över i kaos i ett Rumänien på väg mot avgrunden (om man vill jämföra med hur de åren upplevdes av en infödd ska man läsa Michail Sebastians dagbok från 1935-44 som finns både på franska och engelska och som är lika fascinerande som Victor Klemperers motsvarande tyska).
Bukarest infiltreras av fascister och kommunister. Prins Jakimov är prototypen för den deklasserade aristokraten – han skjuts ner i tredje delen när han glömmer sig och tänder en cigarett under mörkläggningen – och en den nya tidens skumraskfigur, fast han har stolta minnen och en överrock som hans far fått av tsaren.
Paret Pringle är som folk är mest, och mycket brittiskt. I en festlig scen i andra delen har en kulturpersonlighet sänts ut från London för att föreläsa om engelska romantiker, ett absurt uppdrag i en politiskt upphetsad situation.
Harriet är till en början mer än lovligt naiv, men det ändrar sig drastiskt. Trilogin är i mycket hennes bildningsroman när den skildrar hennes väg till självständighet mitt i en kaotisk värld och tid.
Första delen slutar med att Guy sätter upp en Shakespeare-pjäs, under rådande omständigheter ett eskapistiskt men också trotsigt företag. På det allmänna planet sätter tyskarnas inmarsch i Paris punkt för berättelsen.
I den andra delen, ”The Spoilt City”, har det hunnit bli 1940, med ett alltmer ekande stöveltramp på gatorna, och med ett Rumänien som hamnat i kniptången mellan Sovjet och Nazi-Tyskland. Bessarabien och Transsylvanien går snart förlorade, och krigsfebern stiger. En ung jude tar sin tillflykt till Pringles men grips på slutsidorna av tyskarna. Senare dyker han upp på nytt, full av misstankar att de röjt hans gömställe.
Guy och Harriet Pringle förlorar en del av sin idealism och sina förväntningar, han håller sig som vanligt mest undan och hon dras in i ett triangeldrama.
I den sista delen, ”Friends and Heroes”, skiftar scenen till Aten sedan Guy hamnat på Gestapos lista. Men nu är det Harriet som tar över huvudrollen. Hon skaffar sig överblick utan att dras ner i krigshändelsernas malström, även om både hon och Guy förblir engelskt romantiska och ofta är otidsenligt orealistiska i sin inställning till omvärlden.
Fortsättningen följer alltså sedan i The Levant Trilogy där det bland annat handlar om Egypten och där ökenkriget mellan Rommel och Montgomery ses av en officer på plats, i en teknik lånad av Tostoj. Allt är kaos, de inblandade saknar distans och förstår inte vad som verkligen sker.
Det finns historiska romaner som blandar fakta och fiktion på ett mera sofistikerat vist, inte bara Tolstojs ”Krig och fred” utan också Richard Hughes ”The Fox in the Attic” och ”The Wooden Shepherdess”, eller Horst Bieneks tyska kvartett som inleds med ”Die erste Polka”. Men det är underhållande, och med psykologisk insikt framför allt vad gäller Harriet Pringle som är ett lätt beslöjat självporträtt.
Det framgår av den biografi som Neville och June Baybrooke gav ut häromåret att Olivia Manning ständigt var missunnsam mot mera framgångsrika kolleger, särskilt de kvinnliga – men skriva, det kunde hon.
Hon hävdade, sant eller litterärt, att hon haft Henry Green och William Gerhardie som älskare, för säkerhets skull sedan de båda sedan länge hade slutat författa. Och hon ljög ihärdigt om sin ålder (hon var född 1908).
Hennes man Reggie Smith var först sändelektor för British Council i Bukarest, Aten och Kairo, sedan dramaproducent för BBC och till slut professor i Ulster. Han var tålig och lojal, men gifte bara några månader efter hustruns död 1980 om sig med den älskarinna han haft i många år…
Ivo Holmqvist
‣ Se ett inledande avsnitt ur TV-serien, Fortunes of War: