Och om de litterära verken fick byta författare med varandra?

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av CECILIA CARLANDER

Fler möjligheter än andra, ser han, Pierre Bayard, litteraturprofessor med ett antal normbrytande och väl uppmärksammade verk bakom sig; essäer kring litteratur som kittlar fantasin och går bortom den vanliga litteraturvetenskapens gränser. När bokhandeln La Compagnie i Paris femte arrondissement bjuder in professorn och författaren att berätta om sin nya essäsamling har många nyfikna litteraturmänniskor samlats i den lilla hörsalen vid gården med Montaignestatyn, mitt emot Sorbonne.

Bayard är känd för att ifrågasätta, och modigt har han överskridit flera litteraturvetenskapligt godtagbara gränser, inte minst i ”Comment parler des livres que l’on n’a pas lus”- Hur tala om de böcker som man inte läst? Bara genom att gå över gränser menar han att nya idéer kan födas, ja, i kombination med det oordnade och kaosartade, något som han också understryker att så många studier visar.

Det oordnade som Bayard slår ett slag för är något som förvånar och roar såväl åhörare i La Compagnies lilla hörsal som kritikerkåren. Eller nja, det där att förvånas över Bayard får kanske gälla för dem som inte känner till mannens tidigare alster.

Den franska provokativa andan är nämligen något som man får mycket av hos Bayard. Att slå hål på vedertagna så kallade självklarheter är nog en sport för många fransmän, och detta har Bayard anammat, medvetet eller ej, men det blir uppenbart när man lyssnar på honom. Han ser sig själv som en författare med berättarröst; berättaren är aldrig författaren. Att tolka hans essäer som om de vore hans egna åsikter ser han därmed som en feltolkning, något som flera kritiker tydligen inte förstått.

Mycket lättsamt men samtidigt mycket akademiskt stramt och med tyngd berättar Bayard om sin nya bok som på sätt och vis går snäppet längre än Barthes text från 1968 om författarens död. Barthes begrepp och tankar vidrörs emellanåt, men utvecklas till något annat med frågan – som också är bokens titel: ”Et si les oeuvres changeaient d’auteur?”

Ja, om de litterära verken fick byta författare med varandra – hur skulle man då tolka dem? Hur tolka Borta med vinden om man utgick ifrån att det istället för Mitchell var Tolstoj som skrivit den? Eller hur se på Främlingen som en text av Kafka istället för Camus?

Bayard menar att man genom sådana frågeställningar kan hitta helt nya aspekter, infallsvinklar, tolkningar av redan vida tolkade verk. Detta vill han uppmuntra, för han har sett många tankar utvecklas just på detta sätt. Att ständigt förknippa en författare med verket är onekligen problematiskt. Men frågan är väl om vi nu kan vara säkra på att det är Bayard som tycker detta? Det vet vi ingenting om. Det kan förstås vara någon helt annan. För som Bayard ser på saken finns det alltid anledning att ifrågasätta ytterligare, vilket givetvis även måste gälla för författaren själv.

_____________

– Om Bayards bok Comment parler des livres que l’on n’a pas lus har kritikern och kulturjournalisten Johan Dahlbäck tidigare skrivit för DIXIKON:

Klicka på omslaget för att köpa boken

Inte får man väl sitta och konversera om böcker som man egentligen inte läst? Att ertappas med att inte ha läst något som alla förväntas ha läst anses ju vara en social blunder. Men Pierre Bayard har roat sig med att skriva en bok där han inte bara analyserar icke-läsningens mekanismer utan också försvarar dem som fuskar med läsandet.

Han gör distinktioner mellan varianter och olika omständigheter när det gäller prat om olästa böcker. Poeten Paul Valéry var till exempel för upptagen av egna tankar för att läsa, men kunde ändå uttala sig riktigt intelligent om Marcel Proust efter att ha bläddrat igenom några sidor.

När paradoxmakaren Bayard är som mest underhållande måste man väl säga att han motbevisar sig själv, för man vill hemskt gärna läsa hans bok innan man uttalar sig om den.
© Johan Dahlbäck

 

2 kommentarer

  1. Peter Landelius says:

    Det är verkligen ledsamt att inget svenskt förlag har vågat ta sig an Bayard sedan Tomas Fischer försökte med ”Vem dödade Roger Ackroyd?” där Bayard visar att Agatha Christies Hercule Poirot utpekar alldeles fel mördare i ”Kniven från Tunis”. Jag har förgäves försökt få flera förläggare att nappa.

    Boken om hur man talar om böcker som man inte har läst är inte bara kvick utan ofta djupsinnig. Till de många mer eller mindre goda skäl som kan finnas för det beteendet kan jag foga ett som anförts av Lezama Lima, ledare för den berömda gruppen Orígenes i det kubanska femtiotalets intelligentsia och numera själv en av de där författarna som många talar om men få har läst, apropå en ny litterär stjärna: ”Jag föredrar att berömma honom framför att behöva läsa honom.”

  2. Minns filmen Metroplis (http://en.wikipedia.org/wiki/Metropolitan_(film)) där han wannabe-yppersta-överklassen inlevelsefullt beskriver att det är fullt tillräckligt att bara läsa ”baksidestexter” för att kunna bilda sig en tillräcklig uppfattning om innehållet och därigenom kunna diskutera det på ett adekvat sätt.

Kommentera: