Av CECILIA CARLANDER
Att första gången se en film av Jacques Tatis är en upplevelse. Jag minns min egen förväntan när jag började titta på Mon Oncle (1958), men också besvikelsen över att inte riktigt förstå, att inte hitta den rätta koncentrationen. Bildspråket engagerade mig, men det långsamma och, som jag tyckte, händelsefattiga scenariot förbryllade mig. Jag hade aldrig sett något liknande. Ändå tyckte jag någonstans om det jag såg. Därför såg jag strax därefter Les Vacances de Monsieur Hulot (1952). Det var längesedan nu. Men utan att sedan ha sett om dem, har jag kommit på mig med att tänka på dem, referera till dem och dra paralleller mellan dem och andra filmer.
Nu i sommar uppmärksammas Jacques Tati (1907-1982) på flera håll i Frankrike. La Cinémathèque française tillägnar honom en stor utställning och Les Vacances de Monsieur Hulot har nypremiär på biograferna. I samband med utställningen på Cinemateket turas Fnac-butikerna om att ställa ut foton från Tatis filminspelningar, under våren spelades en teaterversion av hans film Jour de fête (1947) på Théâtre National de Chaillot, och det bjuds guidade turer och föreläsningar kring Tatis värld.
Utan att veta särskilt mycket om Tati går jag och ser utställningen. Jag vill veta mer och jag brukar tycka om deras utställningar. Här infrias mina förväntningar. Utställningsytan tycks liten, men rymmer precis vad som behövs för att väcka fantasin och kittla barnasinnet och för att ge något också till det vuxna kritiska jaget. Lokalerna är prydda med färgglad filmrekvisita och det optiskt lekfulla står i centrum. Men först i kombination med orden blir utställningen riktigt intressant.
Välfunna Tati-citat med filmfoton och filmklipp, som visas på större och mindre skärmar runt om i salarna, allt balanseras väl. Längden på klipp och texter räcker för att förstå, men också för att vilja veta mer. Längst är dokumentären, som gjorts särskilt för utställningen och som visas i flera TV-apparater på rad, med ett bildflöde som alternerar mellan apparaterna; den är ämnesindelad i lektioner, allt för att visa på Tatis mångfacetterade verk. Flera nutida stora regissörer uttalar sig om Tatis filmer, och med parallella filmklipp ges tydligt och pedagogiskt exempel på hur Tatis filmer lämnat avtryck i filmhistorien. Hans storhet framstår till slut som något alldeles uppenbart, och jag tänker på hur mycket också svensk film påverkats av honom.
”– Mina filmer börjar när man går ut från salen” kan man läsa stort på väggen när man går in. Det är ord jag sedan bär med mig. Det slår mig, att om det var det Tati ville uppnå med sina filmer, så var det just så de fungerade på mig. Samma sak med utställningen. Att komma ut därifrån är som att ha sett en av hans filmer. Man ser på världen med nya ögon. Och som Tati sa själv: ”La vie, c’est très drôle, si on prend le temps de regarder” (Livet, det är väldigt roligt, om man tar sig tid att titta).
”La vie, c’est très drôle, si on prend le temps de regarder”