Senast världspressen talade om åklagaren Nicola Gratteri var när finanspolisen i Medelhavets största containerhamn, Gioia Tauro, längst ned i Kalabrien, hade tagit 2 ton kokain i beslag. Knarket hade kommit i containrar från Sydamerika. Med hjälp av förfalskade sigill öppnas och stängs containrarna så att knarket kan gömmas undan före transporten över Atlanten. I Gioia Tauro har ’ndranghetan sina ”ansvariga” som med liknande sigill placerar godset på lämplig plats, bryter sigillet, tar fram knarket och stänger sedan containern igen. Det här var ännu en gigantisk operation med polis i Sydamerika, USA och Europa som samverkade och med Nicola Gratteri som en av samordnarna. 44 personer greps och ytterligare 22 hade fastnat i en liknande operation mellan Belgien och Italien i november.
Åklagare Gratteri lever under ständigt dödshot – han har livvakt dygnet runt sedan 1989. För något år sedan upptäcktes en vapengömma med nästan ett ton sprängmedel, kulsprutor och bazookas. Gömman kunde knytas till en maffiagrupp som höll på att organisera ett attentat mot Gratteri. Detta bara för att säga att han vet vad maffia betyder. En av hans senaste varningar om deras aktiviteter är denna:
– När påven Franciskus börjar rensa upp i Vatikanen och byter ledning och arbetssätt i kyrkans egen bank, IOR, då måste vi räkna med våldsamma reaktioner. För IOR har varit en praktisk och funktionell metod att tvätta smutsiga pengar. Att det rört sig om stora pengar vet man. Om de 2 tonnen kokain nått marknaden hade ’ndranghetan kunnat håva in 400 miljoner nya euro i vinst.
Gratteri är själv kalabresare. Han känner väl till sin hemregions traditioner. Han är en levande uppslagsbok när det gäller Italiens fyra kriminella organisationer: Siciliens Cosa Nostra, Kalabriens ’Ndrangheta, Neapelregionen Campanias Camorra och Puglias La Sacra Corona Unita.
Idag är ’ndranghetan utan tvekan den största, mest inflytelserika och mest framgångsrika maffiaorganisationen i Europa – kanske i världen. Dags alltså att studera fenomenet närmare med Nicola Gratteris hjälp. Han har skrivit en lång rad böcker i ämnet. Den senaste har titeln Acqua santissima – ordagrant Det allrasomheligaste vattnet. På svenska heter det ju vigvatten – men då missar man den laddade betydelsen i superlativet ”santissima”.
Nicola Gratteri har alltså den här gången koncentrerat sig på relationerna mellan kyrkan, religionen och Kalabriens många religiösa traditioner som inte alltid finns inskrivna i kyrkans lära, och den kriminella verksamheten inom ’ndranghetan. Boken inleds med bilden av den döde kyrkoherden Giuseppe Giovinazzi i församlingen Maria Santissima Immacolata i kvarteret Moschetta i kommunen Locri. Och säger man Locri i Italien då kan man vara säker på att folk förstår att man talar om ’ndranghetan.
Padre Giovinazzi hittas en dag dödad i en bil längs en av traktens dammiga grusvägar. Han har skjutits i bröstet i ett bakhåll och som avslutning har mördarna fyrat av mot hans ansikte flera gånger. Polisutredningen som inleds visar att den mördade också är ansvarig för ekonomin i den välkända vallfartsorten Santa Maria del Polsi. I övrigt anses kyrkoherden ha varit en förståndig person. Han anklagade ingen, höll sig i mittfåran och lovade: ”Jag läser inte tidningarna och ingen begär att jag skall fråga efter ett utdrag ur straffregistret för den som kommer och vill bikta sig”.
Pilgrimerna som söker sig i tusental upp för de branta sluttningarna i Aspromonte, bergskedjan som drar rätt igenom Kalabrien, har som mål La Madonna della Montagna på nästan 900 meters höjd över det blå Medelhavet. Fyra gånger om året är det högtidsdag, men den viktigaste börjar 22 augusti och når sin kulmen 3 september. Då kommer ’ndranghetans medlemmar från hela världen för att i Polsi träffas, dra upp strategier, formulera krigsförklaringar mellan familjerna eller skapa fred. Den enkla kyrkan och byggnaderna runt den skyddas av en slags fredspakt som stiftades för nästan 100 år sedan. Trots den har det skett stölder av votivgåvor, flera kilo guld, men stöldgodset har alltid återlämnats, berättar Gratteri och de ansvariga har träffats av sitt rättvisa straff. Åtminstone som traditionerna föreskriver det.
15 augusti 2007 dödades i staden Duisburg i Tyskland sex personer som alla tillhörde ’ndranghetan. Det var en del i en fejd mellan två familjer som pågått sedan 1991. Några veckor senare tvingades de två stridande familjerna att sluta fred. Inte för att de inte längre hatade varandra, utan därför att ”madonnan vill det”. Så hette det i telefonavlyssningarna där polisen kunde höra ’ndranghetans mäktiga bossar bestämma.
När biskopen i Locri kommer upp till Polsi 2010 säger han, enligt Gratteri: ”Om det i år förekommer några olagliga sammankomster så är inte detta något som bekymrar oss. Vi skall bara försjunka i vår tillbedjan av madonnans moderliga ansikte”. Det är sannerligen inte lätt att vara representant för den mänskliga rättvisan i ett sådant samhälle. Nicola Gratteri ger hundratals exempel och har ett ofantligt material att arbeta med. Så här kan det heta när en f d medlem av maffian, som avfallit och blivit en polisens samarbetsman förklarar sig: ”Så länge jag var en mördare kunde jag gå till kyrkan och be på fridsamt maner. Nu när jag förrått organisationen är jag inte lugn längre”.
Bossarna är övertygade om att de legitimerats av kyrkan, madonnan och alla helgon. De bär ständigt små bilder av helgon i fickan, ”santini” och när de dödas trycks omedelbart nya upplagor av den aktuella helgonbilden att distribueras bland vänner och anhöriga. Detta gäller också de politiker som har nära anknytning till någon maffiafamilj. Gratteri nämner flera som utnämnts till medlemmar av en av den katolska kyrkans mest erkända ordensväsen, Ordine di San Silvestro Papa. På senare tid har det hänt att Vatikanen beklagat att dess kontroll inte fungerat när ett biskopsämbete föreslagit en ny medlem.
Det här blir till slut en fascinerande bild av ett samhälle som skulle kunna betecknas som arkaiskt, trots att ’ndranghetan agerar med den moderna finansteknikens metoder. Nicola Gratteri är en skicklig åklagare. Han radar fakta och förklaringar på varandra, visar på det motsägelsefulla i ett samhälle av idag som inviger medlemmarna i den hemliga organisationen med böner, brinnande ljus och löften om att den som inte uppfyller reglerna kommer att brinna i helvetet – i evighet.
Gratteri är ingen sociolog men hans beskrivning av Kalabrien är oerhört effektiv. Han skriver med decenniers egna erfarenheter.
Se ett Youtube-klipp från presentationen av boken här: