Mor och son

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

Med stigande ålder läser man på nya vis. När jag första gången läste Homeros Odyssé identifierade jag mig med den unga, ljuva Nausikaa, när jag tio år senare skrev doktorsavhandling om Eyvind Johnsons Odyssevsroman Strändernas svall identifierade jag mig med den mogna Penelope.

När jag idag läser Homeros är det den gamla, luttrade amman Evrykleia jag bäst känner igen mig i. Och när jag för ett par år sen läste om Anna Karenina intresserade jag mig föga för Annas och Vronskys passion men desto mer för Levins och Kittys långsamt framväxande men långt mer durabla kärlek.

Odysseus blir igenkänd på sitt ärr av Eurykleia; Christian Gottlob Heyne

Odysseus blir igenkänd på sitt ärr av Eurykleia; Christian Gottlob Heyne

Nu har jag läst den mycket prisade romanen Netherland av Joseph O’Neill, en av de många amerikanska romaner som belyser otryggheten efter terrorattacken 2001. Huvudpersonen Hans har – liksom O’Neill själv – vuxit upp i Holland, utbildat sig i England och sedan slagit sig ner i New York. Han är finansman, han är gift och har en son men 11 september-händelserna har skakat om hans brittiska hustru till den grad att hon väljer att återvända med sonen till England. Själv hamnar han i ett limbo av vilsenhet och nostalgi där en av hans få tryggheter är vänskapen med den gåtfulle men karismatiske Chuck från Trinidad som låter honom få glimtar av New Yorks ’nedre värld’ – immigrantvärlden, gangstervärlden – och som hyser omvälvande planer på att göra New York till en metropol också för cricket.

Romanen handlar mycket om cricket – betydligt mer än jag orkar intressera mig för..(Visserligen har ett litet utdrag ur en av mina självbiografiska böcker översatts för en brittish cricket-antologi men det handlar om en scen där min man och jag som nygifta är på väg till hotellet efter bröllopsmiddagen och jag sitter i taxin i ett lyckorus och trycker hans hand när han plötsligt säger: ”Vi kan väl stanna vid järnvägsstationen så jag får köpa en tidning och se cricket-resultaten?”).

Vad jag däremot intresserar mig intensivt för i Netherland är Hans’ tankar om sin mor för Hans är i samma ålder som min son Ville – strax under fyrtio – och deras erfarenheter är snarlika: Ville har vuxit upp i Finland, har studerat i England och bor numera i Chicago. Hans mor är död och när han tänker på henne heter det:

”Under månaderna som följde stördes min sorg av känslan att mycket litet hade förändrats: med tidens gång var min mor knappast mindre närvarande än hon varit under de många år under vilka vi levt på ett avstånd av en lång flygresa och hade talat med varandra en eller två gånger i månaden och träffat varandra en vecka eller två per år. Till en början uppfattade jag den obekväma känslan som en form för självanklagelse: jag var en gång för alla den frånvarande sonen. Men efter ett tag greps jag av en ännu mer oroande tanke: att min mor för länge sen hade upphört att finnas annat än i min fantasi.

Mor och son

/—/ I tankarna återvände jag om och om igen till mitt besök hos min mor en månad före hennes död då hon hade förefallit mig vara ett slags främling. Åtminstone föreföll hennes konkreta fysiska närvaro mig djupt otillfredsställande där hon gick av och an mellan köket och den av tiden förminskade matsalen eller lät osthyveln glida över osten eller sjönk ner i sin fåtölj för att se på TV tills hon gick och lade sig klockan tio. Och det är mycket möjligt att min verkliga, påtagliga person krockade med de förväntningar hon hade.”

De borde ju nödvändigt ha talat med varandra, tänker jag.
Och sen:
Vi borde nödvändigt tala med varandra.
Jag är ju faktiskt inte död.

3 kommentarer

  1. Marianne Backlen says:

    Hej Merete! Roligt att läsa dina tankar om O’Neills bok och roligt att kunna kommunicera så här på en blogg. Netherland är en roman som jag redan länge velat läsa; äntligen finns den i pocket. Har den redan kommit ut på svenska? Om inte så tycker jag att du borde översätta den ! 😉 Alan Hollinghurst recenserade den i NYR och jag blev mycket nyfiken, eftersom AH (själv en fantastisk stilist) recenserar mest gaylitteratur. Och visst kunde han spåra upp ett slags förträngt gaytema i Netherland.
    Jag tror inte heller att jag orkar med bokens crickettema. Din egen bröllopsnattsskildring med ”cricketinslaget” inspirerade mig förresten att skriva mitt eget bidrag till Skilsmässoboken, fast nu efteråt ångrar jag egentligen att jag skrev så öppet. But what the heck… 😉
    I stället för Netherland (den får vänta ett tag!) har jag nu börjat läsa Edmund Whites bok om Rimbaud, The Double Life of a Rebel, med fokus på Rimbauds förhållande med poeten Paul Verlaine. Jag har inte ännu läst din bok om Topelius, Ingen saknad, ingen sorg, men jag tycker det är intressant att ”författarbiografier” inte alls behöver vara mastodonter i tegelstensformat, ett resultat av tio års research, utan lika väl små pärlor som belyser vissa aspekter i en författares liv. Whites föregående bok Hotel de Dream berättade om författaren Stephen Cranes sista veckor (även Henry James vinglade förbi på sin cykel!).

    Hälsningar annars från ett stämningsfullt Fölisön här i Helsingfors. Jag var där i går kväll och tittade på påskbrasorna. T.S. Eliot hade nog rätt: April IS the cruellest month… Jag vet inte varför jag reagerade så starkt inför vårens alla tecken: den bländande solen, dimman som röde sig över den tjocka isen, koltrasten… Mixing memory with desire… Jag promenerade tills jag fick ont i benen. Margaret Drabble hade nyligen en väldigt fin artikel i Guardian (The Missing Piece) om konsten att motarbeta depression. Hon mår bra av långa promenader och av att lägga pussel. Själv upplever jag pusselläggandet som helt meningslöst, men jag skulle inte klara mig utan mina långa promenader. Men ju äldre jag blir, desto oftare frågar jag mig, så som Drabble: ”What would I do if this harmless, cheap, healthy form of therapy becomes physically unavailable?”
    Allt gott & soliga vårdagar,
    ö. Marianne

Kommentera: