Av PETER LANDELIUS
Som litterär mångsysslare är jag medlem i Författarförbundet, men som översättare är jag med i Översättarcentrum. Förbundet ger nyttiga avtalsjuridiska råd och fördelar statliga kulturpengar efter sina egna kriterier; Översättarcentrum har till främsta uppgift att vara anslagstavla och arbetsförmedling.
Jag har mig veterligt aldrig fått något uppdrag den vägen. Ändå är jag glad att vara med. Centrets lilla tidskrift, Med andra ord, hör liksom Dixikon till de få återstående kulturtidningarna i Sverige. Skillnaden till förbundets tidskrift Författaren är stor. Med andra ord har alltid något intressant att berätta också för en rutinerad skönlitterär översättare. Man stimuleras till eftertanke och ibland till diskussion, och man får ofta lära sig något nytt. Med sedvanlig, nästan månatlig eftersläpning – jag bor i Chile – har det senaste numret nått mig.
Med särskilt intresse läste jag förstås Lawrence Venutis diskussion av Paul Blackburns översättning av Julio Cortázars novell ”Las babas del diablo” (”Djävulens drägel”, i samlingen Las armas secretas, 1959), som i Blackburns version – och i Antonionis med rätta bortglömda filmatisering – blev till Blow-up. Noggrant och insiktsfullt visar Venuti hur Blackburn frångår källspråkets precision och antar en stilnivå som trivialiserar berättelsen genom att anpassa den till målspråkets noir-tradition. Den skicklige svenske översättaren Niklas Haga belyser essän ytterligare genom att tillföra Karin Sjöstrands svenska översättning av relevanta avsnitt. På köpet ger Venuti en genomgång av några översättningsteorier från Ezra Pound och Franco Moretti till Eugene Nidas och Jacques Derrida.
I en kommentar till Venutis artikel tar universitetsläraren Cecilia Alvstad ämnet ett steg vidare: hon diskuterar Venutis förslag att använda originaltexten tillsammans med översättningen i litteraturundervisningen för att fördjupa studenternas förståelse av både grundtext och översättning. Exempel förekommer redan på gymnasienivå i Norge. Alvstad påpekar att översättarstrategier i praktiken sällan går att indela i så strikta kategorier som teoretikerna skulle önska. Hon understryker också att många olika yrkesutövare numera skulle ha nytta av att uppmärksamma det dagliga översättande som allt flera människor numera bedriver utan större eftertanke, från dagisbarn till journalister.
Jeana Jarlsbos artikel om de kvinnliga översättarnas historiar baserar sig på två intressanta böcker. Greta Hjelms ”Gud nåde alla fattiga översättare”. Glimtar ur svensk skönlitterär översättningshistoria (1996) handlar framför allt om 1800-talet, då äversättning blev ett yrke och redan då framför allt lockade kvinnliga utövare. Frédéric Weissman skriver om samma tid i antologin Des femmes traductrices: entre altérité et affirmation de soi (2013).
Jarlsbo uppehåller sig dock mer vid de bidrag som handlar om Marguerite Yourcenars och Elfriede Jelineks översättningar. Särskilt Yourcenar översatte flitigt och fick mycket beröm för den litterära kvaliteten, ibland också kritik för att hennes egen röst hördes mer än originalets. Själv blev hon översatt av Julio Cortázar, vars version av Les mémoires d´Hadrien i den spansktalande världen påstås vara ännu bättre än originalet.
Slutscenen från Antonionis Blow-up