Med andra ord
Översättarcentrums tidskrift

Antinous (Wiki Commons)

Klicka på omslaget för att komma till tidskriftens hemsida

Klicka på omslaget för att komma till tidskriftens hemsida

Av PETER LANDELIUS

Som litterär mångsysslare är jag medlem i Författarförbundet, men som översättare är jag med i Översättarcentrum. Förbundet ger nyttiga avtalsjuridiska råd och fördelar statliga kulturpengar efter sina egna kriterier; Översättarcentrum har till främsta uppgift att vara anslagstavla och arbetsförmedling.

Jag har mig veterligt aldrig fått något uppdrag den vägen. Ändå är jag glad att vara med. Centrets lilla tidskrift, Med andra ord, hör liksom Dixikon till de få återstående kulturtidningarna i Sverige. Skillnaden till förbundets tidskrift Författaren är stor. Med andra ord har alltid något intressant att berätta också för en rutinerad skönlitterär översättare. Man stimuleras till eftertanke och ibland till diskussion, och man får ofta lära sig något nytt. Med sedvanlig, nästan månatlig eftersläpning – jag bor i Chile – har det senaste numret nått mig.

Med särskilt intresse läste jag förstås Lawrence Venutis diskussion av Paul Blackburns översättning av Julio Cortázars novell ”Las babas del diablo” (”Djävulens drägel”, i samlingen Las armas secretas, 1959), som i Blackburns version – och i Antonionis med rätta bortglömda filmatisering – blev till Blow-up. Noggrant och insiktsfullt visar Venuti hur Blackburn frångår källspråkets precision och antar en stilnivå som trivialiserar berättelsen genom att anpassa den till målspråkets noir-tradition. Den skicklige svenske översättaren Niklas Haga belyser essän ytterligare genom att tillföra Karin Sjöstrands svenska översättning av relevanta avsnitt. På köpet ger Venuti en genomgång av några översättningsteorier från Ezra Pound och Franco Moretti till Eugene Nidas och Jacques Derrida.

I en kommentar till Venutis artikel tar universitetsläraren Cecilia Alvstad ämnet ett steg vidare: hon diskuterar Venutis förslag att använda originaltexten tillsammans med översättningen i litteraturundervisningen för att fördjupa studenternas förståelse av både grundtext och översättning. Exempel förekommer redan på gymnasienivå i Norge. Alvstad påpekar att översättarstrategier i praktiken sällan går att indela i så strikta kategorier som teoretikerna skulle önska. Hon understryker också att många olika yrkesutövare numera skulle ha nytta av att uppmärksamma det dagliga översättande som allt flera människor numera bedriver utan större eftertanke, från dagisbarn till journalister.

Jeana Jarlsbos artikel om de kvinnliga översättarnas historiar baserar sig på två intressanta böcker. Greta Hjelms ”Gud nåde alla fattiga översättare”. Glimtar ur svensk skönlitterär översättningshistoria (1996) handlar framför allt om 1800-talet, då äversättning blev ett yrke och redan då framför allt lockade kvinnliga utövare. Frédéric Weissman skriver om samma tid i antologin Des femmes traductrices: entre altérité et affirmation de soi (2013).

Jarlsbo uppehåller sig dock mer vid de bidrag som handlar om Marguerite Yourcenars och Elfriede Jelineks översättningar. Särskilt Yourcenar översatte flitigt och fick mycket beröm för den litterära kvaliteten, ibland också kritik för att hennes egen röst hördes mer än originalets. Själv blev hon översatt av Julio Cortázar, vars version av Les mémoires d´Hadrien i den spansktalande världen påstås vara ännu bättre än originalet.

____________

   Slutscenen från Antonionis Blow-up

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Jag bor på andra sidan jorden och får papperstidningar med en månads försening. Efter att ha skrivit ovanstående nåddes jag av senaste numret av Författaren, som med hjälp av Ulrika Knutson gjort ett mycket läsvärt nummer om kultursidornas kris. Där finns kloka tankar från många som jag numera läser tack vare nätet. Är det något som gör mig tveksam är det den utbredda uppgivenheten. Utmaningen är hur vi ska använda nätet och skapa nya fora för det offentliga samtalet, som massportalerna inte kan eller vill erbjuda.

    Och så studsar jag inför Ulrikas indignation över att flera av hennes kolleger ”tvingas försörja sig på att översätta”. De är säkert bara tacksamma att få vidga sin läsförmåga samtidigt som de i någon mån ökar sina inkomster. Att kritiker ska ha månadslöner har inte varit normen i särskilt många decennier, vad jag vet. Översättare har aldrig haft det, och inte författare heller.

  2. peter landelius says:

    Nu fick även ”Med andra ord” en gästredaktör i John Swedenmark, som annars är verksam i Författarförbundet. Tack vare honom har jag läst Maja Lundgrens intressanta artikel om ”Vocabulaire européen des philosophes: Dictionnaire des intraduisibles”, en spännande bok som nu har fått en engelsk, definitionsvis omöjlig översättning av Barbara Cassin och Princeton University Press. Härlig läsning för oss alla som lever i glappen mellan de olika språken och vet att Chomskys Wittgensteinska grammatik inte duger för poeter eller översättare, kanske inte ens för filosofer. Wovon man nicht reden kann …

    Mer tveksam blir jag inför Ludvig Berggrens tankar om Odysseus. Översättningen av de olika adjektiv, varmed Homeros karakteriserar sin hjälte, är i mina ögon inte främst en filologisk fråga, utan ett problem för vad de provençalska poeterna kallade den glada vetenskapen (en term som filologen Nietzsche knyckte för egna syften, fast tilltaget påminner om att han var lika mycket poet som filosof): dvs hur man snor ihop en dikt enligt rådande formkrav.

    I Odysséens berömda inledningsrad kallas huvudpersonen polytrop, vilket jag med Platon anser betyda vittfaren eller helt enkelt berest. På andra ställen får han andra attribut som inleds med samma ”poly”, men varför skulle de prompt betyda samma sak? Odysséens upphovsman/män/kvinnor tog hänsyn till hexameterns lagar om kvantitet; deras svenska imitatörer får nöja sig med versmåttets rytmik. Trösten är att svenskan är rytmiskt så anpasslig, till skillnad från många andra språk. Mångförslagen, gärna det, men hellre fyndig eller uppslagsrik om det går för sig.

Kommentera: