Om patafysiken – vetenskapen om de inbillade lösningarna – och om ett nummer av dess kollegiums tidskrift Viridis Candela skriver här le Régent de Travaux Pratique de Cybeutique Expérimentale vid le Collège de ’Pataphysique i Paris, Magnus Hedlund.
 
En av Frankrikes äldsta, ja vi får väl kalla det kulturtidskrifter, fyller snart 75 år. Jag talar om Viridis Candela, det gröna stearinljuset, eller som det brukar översättas, den gröna talgdanken. Det är det Patafysiska Kollegiets (Collége de ’Pataphysique) tidskrift som började utkomma 1950, knappt två år efter att kollegiet bildats. Eftersom patafysiken enligt kollegiets egen definition är en vetenskap bör tidskriften väl rätteligen kallas vetenskaplig.
Under årens lopp har den periodvis haft ett par olika namn, men alltid under den gröna talgdankens huvud. Talgdanken själv är den gröna ljusstump som pryder Far Ubus huvudknopp, och Far Ubu är förstås Alfred Jarrys fiktiva skapelse, mest känd som kung Ubu (Ubu Roi) i Jarrys revolutionerande pjäs med samma namn. Den hade premiär i Paris 1896 och banade väg för det absurdas teater under det kommande århundradet.
Också under den tid på några år då Kollegiet var inaktivt, förmörkat som det kallades, sedan flera av grundarna och de mest aktiva medlemmarna lämnat jordelivet, utkom tidskriften, då under namnet Cymbalum Pataphysicum. Nu är Viridis Candela inne på sin tionde serie och nummer åtta i serien utkom för en tid sedan.
Det patafysiska kollegiets främsta syfte är att bedriva lärd och onyttig forskning och tidskriften är ett lysande forum för just detta. Förutom redogörelser för kollegiets aktuella aktiviteter (och passiviteter) ägnas numret åt sådant som maskiner för att framställa konst, månghörningarnas (polyhedra eller polyedra) kärleksliv, anatomins patafysik och limerickens poetik.
Fransmännen har länge känt sig främmande inför limerickens stränga regelverk, både det innehållsliga och det formella. Det har varken passat den franska språkmelodin eller det franska kynnet, har man menat, alltför djupt rotat som det är i det brittiska.
Nu vill huvudläraren (le régent) i snuskiga vitsar (contrepets) Jacques Antel ändra på den saken. Han anser att limericken är superbt patafysisk och har publicerat en bok i ämnet, Limerix, adaptations gaulois, på förlaget som endast ger ut ordlekar, Éditions de l’Ethernité.
Jag vill här ge ett exempel, först det engelska originalet, sedan den galliska adaptionen.
There was a young man from Australia
Who painted his ass like a dahlia.
The colour was fine,
Likewise the design;
The aroma -ah, that was a failia.Un élégant de Brasilia
Grima son anus en dahlia
On eût dit une fleur
Le dessin, la couleur,
Pour l’arôme on repassera.
Säga vad man vill om Huvudläraren i Snuskiga Vitsar, men nog har originalet en annan både tyngd och vitalitet såväl i fråga om nonsens och rytm som vitsighet än adaptionen. Originalet återfinns för övrigt tillsammans med över 1600 andra i ”limerickbibeln” The Limerick redigerad av G. Legman.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I detta innehållsdigra nummer av Viridis Candela kan man också läsa ett stycke av Underkommissionen för homonymer, som funnit en förfader till kollegiets grundare och förste vicekurator Irénée Louis Sandomir, eller åtminstone en fiktiv sådan, i ett teaterstycke från 1760-talet av Antoine Poinsinet, Sandomir, Prince de Dannemarck, förmodligen likaledes släkt med den inte mindre fiktive Hamlet.
Det har också funnits spekulationer om huruvida den förste vicekuratorn Hans Härlighet Irénée Louis Sandomir själv skulle ha varit fiktiv, men det har stannat vid spekulationer. Man har i alla fall funnit att statyn av Sandomir i brons av skulptören Jean Paul Lang inte existerar. I en notis på sista sidan hänvisas man i stället till ett supplementärt universum, men i brist på tillgänglighet för tillfället till ett enkelt fotocollage med Sandomir framför entrén till Kollegiet. Också entrén på bilden verkar för övrigt vara fiktiv.
Patafysikerna brukar vara noggranna när det gäller apostrofer. Åtminstone när det gäller en. Den som ibland placeras framför substantivet patafysik och då för att beteckna ’patafysiken som vetenskap eller medvetet utövad ’patafysik till skillnad från det hav av omedveten patafysik som vi ständigt vadar omkring i.
Därför kan det tyckas något märkligt att i den artikel i numret som handlar om James Joyce (och Secret Service) har artikelförfattaren lyckats stava fel till kanske den engelskspråkiga litteraturens mest felstavade romantitel, nämligen Finnegans Wake av just James Joyce. Ja, det är så den stavas, ingen apostrof någonstans. Men det visste ni redan.
Och ’patafysiken själv då? Några ord för den fåkunnige. Den omnämndes första gången i Alfred Jarrys drama Den bedragne Ubu (Ubu cocu) som en vetenskap som det länge rått ett skriande behov av. Den vidareutvecklades senare av samme författares Doktor Faustroll (i den posthumt utgivna Gestes et opinions du docteur Faustroll, pataphysicien) som definierade den som vetenskapen om de inbillade lösningarna, som symboliskt tillerkänner tingen den yttre skepnad dessa förefaller ha. Patafysiken sträcker sig lika långt utanför metafysiken som metafysiken utanför fysiken.
Efter Alfred Jarrys frånfälle 1907 upprätthölls patafysiken bl a av författaren René Daumal i hans tidningsspalt Månadens Patafysik. Och 1948 bildades så det patafysiska kollegiet av doktor Sandomir, Jean-Hugues Sainmont, Mélanie de Plumet och några till. Detta var ju strax efter krigsslutet och flera av de mer framträdande medlemmarna, dock inte de nyss nämnda, hade ett förflutet inom motståndsrörelsen under kriget.
Det upprättades en sträng hierarki utan praktisk betydelse inom kollegiet och det avknoppades en rad subkomissioner, av vilka Oulipo, Verkstaden för potentiell litteratur, varit den livaktigaste. Det startades också en mångsidig utgivning av böcker och småskrifter som ännu pågår och, som framgått, av tidskriftsserien Viridis Candela,
 
- Klicka här för att läsa ett patafysiskt kåseri av Magnus Hedlund om Alfred Jarry och Lord Kelvin