Martin Lagerholm har läst en tysk antologi där de elva författarna behandlar inte den ”goda” och föredömliga litteraturen, utan ”de böcker som ett biblioteks så kallade giftskåp på goda eller mindre goda grunder undanhåller sina läsare” och dessas såväl omedelbara som långtgående ”onda” påverkan på samhällsordningen – konstnärligt, moraliskt, politiskt eller religiöst.
Antologin Literatur, die Geschichte schrieb, som gavs ut på tyska för några år sedan, behandlar litterära verk som enligt bokens redaktörer och medverkande skribenter bevisligen resulterat i konkreta politiska, samhällelliga eller kulturella förändringar i sin samtid. Förvisso lyckas man här, åtminstone delvis, påvisa att litteraturen visst kan gripa in i den sociala och politiska verkligheten och rent faktiskt utgöra en samhällelig maktfaktor. Man tar exempelvis upp Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga från 1851 (märkbar politisk inverkan på den infekterade ”slavfrågan” i USA) och Upton Sinclairs Vildmarken från 1906 (en roman om vidriga arbetsförhållanden för immigrantarbetare i ett slakthus i Chicago, och vars utgivning bland annat resulterade i strejker och slutligen i kongressbeslut om reformerade arbetsmiljö- och livsmedelslagar).
Vad man på allvar däremot inte diskuterar i antologin är att litteraturen, och konsten överlag, inte skall behöva genomgå detta slags instrumentella lämplighetstest för att försvara sin existensrätt. Framför allt säger de ”tjänliga” böckernas ”mätbara” inverkan på ”verkligheten” inte ett dyft om den i själva verket högst intrikata relationen mellan bok och läsare, och än mindre om den litterära kvaliteten.
Mot denna lika tidlösa som fåfängliga benägenhet att värdera och ta mått på ”konstens nytta” har det skrivits en hel del intressant. Man erinrar sig till exempel Georges Batailles inflytelserika essäbok Litteraturen och det onda (1957), som berör den fria litteraturens suveränitet och de överskridanden av gränser som majoritetssamhället alltid betraktat som något ”ont”.
Den nyligen utgivna antologin Böse Bücher är inne på ungefär samma spår när man i elva utförliga essäer om lika många exemplifierade verk ur världslitteraturen försöker ringa in titelns begrepp – ”onda böcker”. Antologins redaktörer, Markus Krajewski och Harun Maye, försöker sig rentav på en definition: onda böcker är ”de böcker som ett biblioteks så kallade giftskåp på goda eller mindre goda grunder undanhåller sina läsare”. Det mångtydiga tyska ordet böse kan dock också betyda ”dålig”, ”bråkig”, ”busig”, och sammantaget vore en lämplig svensk översättning kanske snarare ”farliga böcker”.
Men vad avses då med dessa onda eller farliga böcker? Utgör de något slags motpol till ”den goda boken”? Och vad betyder i så fall det? Undertiteln, Inkohärente Texte von der Renaissance bis zur Gegenwart (”Osammanhängande texter från renässansen till vår tid”) skvallrar om antologins akademiska karaktär. Stilistiskt är en del av bidragen, skrivna av mer eller mindre meriterade litteratur-, konst- och medievetare från en rad tyska lärosäten, lika sexiga som en promemoria från regeringskansliet. Men den övergripande tematiken är spännande och intressant nog för att man ska försöka ta sig igenom även de mest snåriga teoretiska begreppsapparaterna, överlag präglade av postmoderna idoler som Deleuze, Barthes och Foucault.
Generellt hos bidragen gäller närläsningar av de enskilda litterära verken och analyser av deras såväl omedelbara som långtgående ”onda” påverkan på samhällsordningen – moraliskt, politiskt eller religiöst. Och konstnärligt, ty många av exempelvis 1900-talsmodernismens portalverk – av en Beckett, Joyce, Kafka eller Woolf – som numera anses vara ”god” och ”bra” litteratur, utgjorde på sin tid åskådliga exempel på just den avantgardistiska litteraturens ”fördärvade” egenart, och där inslag av både ”otukt” (vad man skriver) och sönderbruten syntax (hur man skriver) i sin normlöshet betraktades som ”onda”. Redaktörerna illustrerar i sitt förord med ytterligare exempel på böse Bücher, som dock inte tas upp i huvudtexterna: Charles Baudelaires Det ondas blommor, Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, Patricia Highsmiths Mr Ripley-romaner, William S. Burroughs Den nakna lunchen, Elfriede Jelineks Lust, Bret Easton Ellis American Psycho med flera.
Antologins textbidrag är inte ute efter att fälla några konstnärliga eller moraliska omdömen om de behandlade litterära verken, utan resonerar om på vilka sätt och i vilken utsträckning de under sin samtid (i vissa fall också framtid) betecknats som ”onda” eller ”skadliga”. Tidsspannet sträcker sig alltså från renässansen till idag, och artiklarna behandlar bland annat Benvenuto Cellinis famösa självbiografi La Vita (1566), Markis de Sades än mer ökända De 120 dagarna i Sodom (1785) och Thomas Bernhards oemotståndligt misantropiska roman Skogshuggning (1984).
Den mest övertygande texten i samlingen står litteraturvetaren och filosofen Ute Holl för. Grundligt och vidsynt går hon i sin essä igenom de vittgående implikationerna av den centrala tematiken i sydafrikanen J. M. Coetzees utmanande och omstridda roman Waiting for the Barbarians (1980), på svenska som I väntan på barbarerna. Holl diskuterar hur det brutalt gestaltade huvudmotivet – apartheidregimens statliga våldsanvändning i form av tortyr, sexuella övergrepp och mord – förvandlar Coetzees egen text till något som förstärker våldets obscenitet. Artikelförfattaren gör inte den kopplingen, men hennes resonemang tangerar de replikskiften som alltid följt på litterära skildringar av Förintelsen, och som gång efter annan haft att ta ställning till följande utsaga: varje litterarisering av det fasansfulla innebär ytterligare en förödmjukelse av offren.
På sätt och vis gäller detta påstående också I väntan på barbarerna – ”romanen själv parasiterar på de obscent lustfyllda ryktena och på deras verkningar” – vars syfte just är att klarlägga hur en hel nation är kontaminerad med den giftiga föreställningen om att fiendebilder och tortyr är grundläggande komponenter i rikets sammanhållning. Holls citat av Foucault är i sammanhanget inte helt taget ur luften: ”Där makten finns etableras en monumental blindhet”. Så är Coetzees roman ytterligare ett exempel på ögonöppnandet som ”ond” handling.