Av ANN-CATHRINE JUNGAR
När Italien 2005 folkomröstade om forskning på stamceller, hade den katolska kyrkan en avgörande betydelse för valets utgång. Många väljare hörsammade uppmaningen att inte rösta och valet blev ogiltigt, då valdeltagandet var för lågt.
Denna kyrkans uppmaning till politisk inaktivitet har paralleller till det förflutna: När den allmänna rösträtten infördes i Italien uppmanade kyrkan goda katoliker att inte utnyttja sina nyvunna medborgerliga rättigheter. Efterkrigstidens ideologiska korståg riktades framför allt mot kommunismen. Då hade kyrkan tillgång till den politiska maktens beslutsrum via det kristdemokratiska partiet, något som upphörde efter den första republikens sammanbrott.
Marco Damilano visar i boken om ”Guds parti” att detta paradoxalt nog har inneburit att kyrkan – på reträtt i övriga Europa – stärkt sin närvaro och ökat sitt politiska inflytande i Italien. Abortfrågan, samkönade äktenskap och familjens samhällsbärande roll är frågor som behandlas från predikstolar och i demonstrationer. Marco Damilano ser kyrkans politiska aktivitet som ett modernt korståg mot relativismens utbredning, som en medveten politisk strategi utmejslad av tongivande kardinaler och katolska grupper i Italien. Till detta kommer påvestolens återfunna intresse för italiensk inrikespolitik efter Johannes Paulus mera internationella ambitioner. De politiska partierna sneglar därför ängsligt mot Vatikanen i sin jakt på marginalväljare.
Om Italien gick i bräschen för de katolska samhällenas sekularisering på 1970- och 80-talen visar Damilano hur Italien, i likhet med Polen, idag är det territorium där den katolska kyrkan utkämpar ett idémässigt ställningskrig mot sekularismen med förgreningar in i partipolitiken och med kontakter till neokonservativa grupper i USA.
© Ann-Cathrine Jungar