John Swedenmark fortsätter sin presentation av isländska författare och skriver här om två böcker, en roman om en stum, snäll smågangster, som konsekvent hamnar i situationer lika sorgliga som komiska, och en diktsamling, ”välkomponerad men ändå kaotisk”, av Kristín Ómarsdóttir, som med dessa tagit plats bland Islands främsta författare.
Med sina två senaste böcker – en roman och en diktsamling – tar Kristín Ómarsdóttir, född 1962, plats bland Islands främsta författare. Hon har länge varit viktig: hennes dikter, noveller, kortprosa och ytterst skruvade romaner har tillhört de allra mest stimulerande flödena i det isländska litterära landskapet. Men jag vill hävda att dessa två böcker är så bra att de befordrar henne till en av bergstopparna!
Huvudpersonen/berättaren i Flækingurinn (”Lösdrivaren”) från 2015 är en stum, snäll smågangster, som konsekvent hamnar i situationer lika sorgliga som komiska — inte minst på grund av sin lättleddhet. Och ändå är Hrafn (namnet betyder ”korpen”) så införstådd med människornas värld från sin plats alltid en bit utanför att det tydligt märks att han genomskådar dem, också när de utnyttjar honom eller roar sig med honom. Han kan trots stumheten även halvbittert delta i samspelet med andra genom att skriva små kommentarer på det block han alltid bär med sig. Och därmed vara en i gänget av utanförmänniskor. (Kanske är detta en metafor för konstnärens plats i samhället?)
Hrafn bor i ett förråd i industriområdet, och är mycket förnöjd med sitt hem, som han på ett ställe liknar vid en livmoder. Dit drar han grejer han hittar, och får även en inneboende, Engilbert, en lika godmodig som psykopatisk knarkare och inbrottstjuv. I en av bokens vackraste scener kommer en av tillvarons sjutton gudsmödrar (så många är de nämligen!) på besök till förrådet och räddar Engilbert från att dö av en överdos, samtidigt som hon förklarar systemet med gudsmödrar för Hrafn.
Han ser nämligen sånt som andra inte ser, lika mycket som han kan se med andra ögon på andras vardag. Men vad som gör romanen så levande är att hans egenartade varseblivning och tankesystem bärs upp av författaren Kristíns följsamma och varmhjärtade ordkonst. Samma ordkonst som återfinns i de tre romaner som kommit på svenska i utmärkt översättning av Ann-Sofie Axelsson — Älskling jag dör, Gud hjälpe mig I och II och Här — men i Flækingurinn alltså ännu skickligare, ännu mer inkännande i övertygelsen att var och en är galen på sitt eget sätt och bör respekteras för det.
Tack vare att berättandet jobbar med korta scener som klipps när ämnet är uttömt — Kristín är som sagt en framstående kortprosaist, och varje litet kapitel en juvel att stanna upp inför — fastnar de olika episoderna i minnet likt serierutor, samtidigt som språket driver sitt eget lekfulla och kraftfulla flöde. Och det finns en story i boken, en uppgörelse vars innehåll inte ska avslöjas, för den skull den skulle komma på svenska. Den har redan haft stor framgång i Danmark.
O
ch så har vi diktsamlingen. Jag har sällan läst en så välkomponerad men ändå kaotisk diktsamling som Kóngulær í sýningargluggum (Spindlar i skyltfönstren) från 2017. Den liknar en konstutställning, en noga anlagd asymmetrisk trädgård eller ett experimentellt noisemusikalbum. Den inbjuder till att vandra omkring länge, återvända och titta tillbaka för att uppfatta de inre mönstren och korrespondenserna i de sinsemellan väldigt olika texterna, som antar en mångfald av former och förhållningssätt till livet, men ändå hänger ihop.
Självsvåldigheten visar sig till exempel i den oförblommerade användningen av upprepningar, som gör att ett ogenomträngligt ord som ”glasbröst” (glerbrjóst) till slut blir alldeles naturligt och får ett förklaringsvärde som kanske bara är till i läsarens fantasi. Eller ett utrop som:
det regnar
det regnar
det regnar
i läseboken
eller den mäktiga trollramsan ”Söngur” med omkvädet ”dom sålde min kärlek på unionstorget sticky fingers på unionstorget”. Dessa fragmentariska bitar kontrasterar med mer situationsmålande dikter, var och en med en unik form som lämpar sig för innehållet. Men sammantaget växer fram — åtminstone för mig — en problematisering av individualismen i konsumtionssamhället. Hur är det möjligt att vara sig själv bland andra utan att reduceras till att vilja vara en av varorna i det stora enorma utbudet? Svaret är poesin. Eller det ångestfyllda men fungerande förhållningssätt i utkanten som den stumme Hrafn representerar i Flækingurinn.
Här ett exempel på en av de många utmärkta dikterna:
fortsättning
och kvällen tog av sig huvudet och gav det till mig och bad mig se efter det och kamma sitt hår
det är skönt att sova
sa kvällen medan jag kammade lockarna
var glad varje gång folk visar intresse för din sömn och lyssnar när du säger:
mina handskar är försvunna
Här visas upp en värld full av hemliga tillfälligheter, där också de mest grundläggande relationer är omförhandlingsbara: makt/omsorg, abstrakt/konkret, det storslagna/det vardagliga. Ett sällsynt tillstånd av poetiskt samförstånd.
Jag har i presentationen avhållit mig från att presentera Kristín som en queer författare, vilket hon naturligtvis är, i de översatta romanerna såväl som i den finstämda utvecklingsromanen Milla från 2012. Men queer är bara ännu en klassifikation – och detta är ett författarskap som med olika strategier gör uppror mot alla former av klassifikationer och istället bjuder in läsaren till intresserat deltagande på alldeles egna premisser. ”Spindlar i skyltfönstren” borde verkligen översättas.
Avslutningsvis vill jag passa på att nämna en annan viktig insats från Kristíns sida. Hon har visat sig vara en mästarintervjuare. Sen några år tillbaka djupsamtalar hon med kollegor i Islands viktigaste litterära tidskrift, Timarít Máls og menningar, och når häpnadsväckande resultat, både i skildringen av författarskapen och i ömsom lättsinniga, ömsom djupborrande personliga frågor. Dessa intervjuer är för mig en av de allra bästa ingångarna till den samtida isländska litteraturen, och förgylls dessutom av att varje intervjuperson avporträtteras i bild. Kristín Ómarsdóttir är nämligen en duktig och egenartad tecknare — också.