”jag är en glädjesång” 
Isländska kvinnliga författare (8)

John Swedenmark, som nu hunnit till sin åttonde text om isländska författare, nästan alla kvinnliga, skriver här entusiastiskt om diktsamlingen ég er fagnaðarsöngur – ”jag är en glädjesång” – en samling dikter tillkomna genom både lån, stöld och finslipning, en novellsamling, Kláði (Klåda), och en kortroman Kvika (Magma eller Kött).

 

Svikaskáld är en form av happening som uppfanns av några isländska poeter, och som har visat sig ytterst kreativ och livskraftig. Ordet betyder ungefär ”bedragarpoeterna” – utomlands kallar de sig ”impostor poets”.

Upplägget är att de samlas för längre sessioner som blandar uppläsning och skrivande. Först högläses dikter av en själv eller någon annan; därefter är uppdraget att stjäla och omforma rader i det som nyss ljudit och skriva nya dikter som sen läses upp och i sin tur travesteras. Jag har inga uppgifter om hur många varv det kan bli, men slutresultatet är en samling nya och oväntade dikter som upphovskvinnorna kan vara stolta över. Dessa samlas till slut i bokform och får en erfaren redaktör, som hjälper till med urval och finslipning.

Jag har framför mig den andra boken i serien, just utkommen och uppmärksammad. Den har titeln ég er fagnaðarsöngur – ”jag är en glädjesång” – och redaktör har varit ingen mindre än den internationellt kända författaren Steinunn Sigurðardóttir, som ju också är en framstående poet.

Så här låter titeldikten, som även avslutar boken:

Ibland är jag en katt
med många liv
ser mig om och förvånas
över spöktåget jag släpar

Ibland är jag en platt sten
i en strömmande å
allt mer rundad för varje kast
mjukare och hoppas jag vackrare

och jag är en glädjesång
i en finmaskig ljudmatta
min dörr hålls inte längre stängd
i självförsvar

ja
jag är en glädjesång
liksom du

Antologin är en fest att läsa, inte minst därför att den är både kollektiv och individuell. Man känner stämningen, särskilt därför att vissa teman och motiv återkommer; men man kan också slå upp i det avslutande registret och kolla vem av de fem poeterna som står bakom en enskild dikt: Fríða Ísberg, Melkorka Ólafsdóttir (som skrev dikten ovan), Ragnheiður Harpa Leifsdóttir, Sunna Dís Másdóttir eller Þóra Hjörleifsdóttir. Det är inte alltid lätt att gissa. De tillhör ju också samma generation och har ifall jag är rätt underrättad kopplingar till det framgångsrika seminariet i kreativt skrivande vid Islands universitet. Dessutom är de alla kvinnor. Det är inte det minst viktiga. För det här är ett feministiskt projekt.

Visst kan man tussa ihop ett gäng karlar och ge dem samma förutsättningar och det blir säkert jättebra. Men momentet av omvärdering försvinner. Glädjen i att göra våld på de dikter som är utgångspunkten. Och att trigga varann, upproriskt. Däremot lämpar sig metoden säkert synnerligen väl för andra förtryckta eller osynliggjorda medborgare som delar erfarenheter som kan spegla sig i varandra och hjälpas åt med vad filosofen Nietzsche kallade ”omvärdering av alla värden”.

Island är ett feministiskt föregångsland med tidig rösträtt, många kvinnor på viktiga poster och nu senast lagstiftning om lika lön för lika arbete. Kvinnolistan var det första feministiska parti som tog plats i ett parlament, även om den numera har uppgått i vad som motsvarar Socialdemokraterna. Men samtidigt är patriarkatet väldigt starkt, inte minst på grund av de ytterst ojämlika ägarförhållandena. Männen har väldigt mycket gratis, och kan komma undan med det mesta (jo, det finns korrupta kvinnor också…).

Och därför är den feministiska kampen på allvar, inte minst i litteraturen. I form av nyskrivet, men också via den pågående omtolkning av historien, dess gestalter och texter, som pågår både inom dikten och inom den humanistiska forskningen. Ett lysande exempel är Gerður Kristný, som jag skrivit om tidigare och vars diktsamling Blodhov, omtolkningen av en myt i den poetiska Eddan, nyligen hade urpremiär som opera med musik av Karin Rehnqvist på konserthuset i Göteborg.

Omtolkningen i jag är en glädjesång tar formen både av känsliga erfarenhetsredovisningar (negativa och positiva) och av ett starkt folkloristiskt inslag, med tonvikt på trollkvinnor. Jag gissar att dikter om häxor av olika slag har varit med i den inledande uppläsningen till dessa sessioner, men inga såna uppgifter ges, tyvärr. Eller har de valt att ge ut en bra bok helt enkelt, utan bakgrund.

Det hör också till saken att två av de medverkande nyligen har fått stor uppmärksamhet och uppskattning för prosaböcker som främst skildrar kvinnors utsatthet inför männen och inför den egna bristen på självkänsla. Bägge två är riktigt riktigt bra.

Fríða Ísberg (som också givit ut två diktsamlingar utöver att vara bedragarpoet) skildrar i novellsamlingen Kláði (”klåda”, utgiven hos Partus) olika öden direkt ur samtiden. Hon gör det med ett omväxlande handlag och med överraskande karaktärsteckning. Berättelsen om kvinnan som bekantar sig med makens porrsurfning är en levande inre monolog, med explicita skildringar av vad som händer på skärmen. Slutnovellen är en drastisk beskrivning av hur sorgen tar över kroppen men kan drivas ut. Några texter har en ljuvlig bittersöt komediton. Dråplig är live-essän om hur två tjejkompisar dekonstruerar texten i en känd popsång under en lång barrunda med massor av tequila.

Men allra bäst uppskattar jag nog den ganska strama berättelsen ”Profil” som ingående skildrar en ung kvinna som har blivit beroende av att synas på sociala medier, och vars handling lär ut att den som inte är uppkopplad knappt existerar. Där finns en musikalitet som lovar gott inför mer omfattande romanprojekt.

Þora Hjörleifsdóttir debuterar däremot med en fullfjädrad kortroman, Kvika (”magma, kött”, utgiven hos Mál & Menning), bestående av dagboksanteckningar från en ung kvinna som nästan går under därför att hon flyttar ihop med en lite äldre kille som är ett självgott praktsvin. Men som ändå skildras med ömsinthet.

Lilja (som hon heter) beskriver både honom och sig själv och bindningarna dem emellan ur flera perspektiv samtidigt, därför att stilen i de korta prosastyckena är så omväxlande.

Stundom poetiska, stundom ironiska (”sexet har blivit ett hushållsarbete, ungefär som disken, det måste göras för att inte allting ska urarta”), stundom objektiva med en underliggande självinsikt som ger ett mycket effektivt berättande. Och den historia om underkastelse och självutplåning som växer fram och eskalerar känns både välbekant och unik. Och väldigt smärtsam.

Jag är en sån idiot. Hur misslyckad kan en människa bli? Jag trodde att jag skulle kunna vänta tills jag dög. Att han till slut skulle märka det. Men han tittar bara rakt igenom mig. Jag existerar inte.

 

 

Klicka här för att läsa fler av John Swedenmarks presentationer av isländska författare

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!