I den sjunde presentationen av isländska författare skriver John Swedenmark här om Guðrún Eva Mínervudóttir och hennes samling långnoveller Ástin Texas (Älskling Texas), alla med en tonsäker känsla för skiftningar i språket. Boken, som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut på Island förra året, utspelas i dagens Reykjavík med tillbakablickar till de fem kvinnliga huvudpersonernas uppväxt. Trots olika bakgrund liknar de varandra i oförmågan att ta tag i sina egna liv.
Långnovellen är en av de svåraste litterära formerna. Romanen kan ju stoppa in en massa tilläggsinformation, till och med små essäer, för att på så vis ge nödvändig bakgrund. Kortnovellen å andra sidan drivs av ett subtilt urverk runt en avgörande insikt eller omvärdering. Men långnovellen/kortromanen har sån inre densitet att den kräver av först författaren och därefter läsaren extrem uppmärksamhet. Oavlåtligt händer det grejer i det lilla, inte minst i tonfallen.
Typologin jag anger är förstås inte vetenskapligt heltäckande. Längden korrelerar verkligen inte jämnt med formen. Men jag tror nog att de flesta skulle hålla med om att en berättande text på 40-120 boksidor förutsätter ett språkligt filigransarbete: en minutiös prosa som aldrig förklarar för mycket, men inte heller låter berättelsen bli självgående. En text som är sig selv nok. Som inte låter sig sammanfattas och heller inte med behag byggas ut.
Ett gott exempel är den samling med fem långnoveller som väckte stor uppmärksamhet på Island förra året, Ástin Texas (”Älskling Texas”, Bjartur 2018), skriven av Guðrún Eva Mínervudóttir, född 1976, annars mest känd som framgångsrik romanförfattare, dock inte översatt till svenska. Men faktiskt debuterade hon 1988 med en dialogrik kortnovellsamling, och har dessutom givit ut en bok som presenterar filosofiska problem i novellform. Hon har nämligen examen i filosofi från Islands universitet, vilket känns igen på den klurighet som genomsyrar hennes romaner. Eller också är detta medfött!
Genombrottet var den tredje romanen, en skildring i steampunkanda av turerna kring en magisk kabaré: Yosoy: om kroppskonst och förtvivlan i en skräckteater vid Alafoss. Den utkom 2005 och följdes tre år senare av Skaparinn (”skaparen”), om mötet med en man som tillverkar sexdockor, en mångbottnad historia som också har haft framgång utomlands. Allt með kossi vekur (”allt som en kyss väcker upp”) kom ut 2011 och tilldelades det isländska litteraturpriset, motsvarigheten till August. Det är en berättelse i två tidsplan där långa inslag, bland annat den bibliska skapelsemyten, återges i form av tecknade serier.
Englaryk (”änglastoft”) från 2014 skildrar en familj som utsätts för hårda prövningar när dottern plötsligt blir frälst. Och Skegg Raspútíns (”Rasputins skägg”, 2016) är en underbar krönika i den autofiktiva traditionen om vänskapen mellan en författare som flyttat ut på landet och hennes visa granne, en rysktalande kvinna från Lettland. På ett ställe säger Eva till henne: ”Jag skriver för att förstå hur världen hänger ihop”, och den poetiken kan nog bokens författare instämma i.
Alla romanerna har gemensamt att de är ytterligt väl berättade, med stor detaljkunskap, men också att de prövande pejlar relationerna mellan den vardagliga verkligheten och det fantastiska, och då inte minst religionen. Det är som att de vill både roa och orientera samtiden om tillvarons hemliga djup, och om sanningens irrvägar.
Ástin Texas fortsätter på många vis i samma anda. Novellerna utspelas i dagens Reykjavík, med tillbakablickar till de fem kvinnliga huvudpersonernas uppväxt. De liknar nämligen varandra, även om de tillhör olika samhällsklasser och har olika slags existentiella bekymmer. De sammanstrålar (utan att någonsin träffas) i oförmågan att ta tag i sitt eget liv, delar ett slags indolens, men får likväl vara med om att deras situation ordnar sig till det bättre. Och det är här Guðrún Evas tonsäkra känsla för skiftningar i språket blir avgörande för att kunna driva berättelsen framåt, i action eller stiltje. Läsaren har tack vare språkets hemliga resurser förnimmelsen av att uppfatta huvudpersonernas missmod och hemliga drivkrafter bättre än vad de själva gör. Tillfälligheter tas nyckfullt tillvara och leder ibland ingen vart, ibland till avgörande livsförändringar. Och just osäkerheten om vad som ska ske härnäst gör läsningen så spännande, gör det nödvändigt att följa med noga och ibland även läsa om.
Den första novellen ”Hyski” (”white trash”) är socialpsykologiskt finkalibrerad och skildrar en kvinna som inser att hon aldrig kan finna rotfäste i den borgerliga världen, eftersom hon växte upp vind för våg med en bohemisk mamma. Den andra novellen har två tidsplan. En kvinna drar sig till minnes sin lugubra sexuella relation med chefen under tiden hon som ung arbetade i glasskiosk, och träffar sen honom igen under ett improviserat studiebesök på mormonernas frälsningsmöte – jo, de är verksamma på Island också, ytterst artiga och har lärt sig språket perfekt.
Stämningen av jagsvaghet och vilsenhet blommar ut allra mest i mittennovellen, ”Smitta”, där huvudpersonen utan att begripa varför låter sig kuvas av en kuf hon lärt känna på ett släktparty. Nästa novell, kanske den allra finaste, skildrar kärlekshistorien mellan två udda kvinnor som arbetar på samma lilla industri, och slutar faktiskt lyckligt. Liksom min favorit, slutnumret ”De döendes hus”, som återberättar en osannolik romans i samhällets utkant, på sunkhaket Dallas, mellan en kvinna som inte har långt kvar och en lodis ”som man inte skulle vilja möta i en mörk gränd”. Lustigt nog är det mormonerna som får igång Amor tvärt emot sina intentioner – eller är det kanske verkligen fråga om ett gudomligt ingripande? I så fall har Gud verkligen humor, precis som huvudpersonerna i novellen, och författaren.
För det finns ett speciellt driv i Guðrún Evas stil, i synnerhet här i det svåra mellanformatet långnovellen, en närvaro som inte bara flashar med litterär briljans utan aktivt undersöker på vilka sätt ödet kan gripa in i människors liv så att de kanske slutar acceptera de omständigheter de slussats in i och som egentligen inte alls passar dem. En förvandling som i det yttersta orsaksfallet kommer inifrån, från vad Freud kallade vantrivseln i kulturen, eller helt enkelt: neurosen. Freud skulle ha stordiggat den här boken.
- Klicka här för att läsa alla John Swedenmarks presentationer av isländska författare