Konsten som mötesplats
Milan Kundera – Une rencontre

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS

Det bjöds celebert sällskap hos den legendariska litterära agenten Carmen Balcells i Barcelona: Gabriel García Márquez, Juan Marsé och Manuel Vásquez Montalban. Jag glömmer inte Carmens goda mat, inte heller kvällens dominerande samtalsämne: Don Quijote. De tre författarna var fascinerade av Cervantes: världens förste och främste romanförfattare kunde allt. Inte hur man skriver odödlig prosa utan hur man svänger ihop en historia.

Författare talar gärna om författare. De är lika benägna för ”name-dropping” som andra, och de gör det skickligare. Motiven kan vara triviala som i politiska memoarer (”Och då sa jag till Kissinger”) men de här referenserna till Cervantes var inte rituella. De hade lärt mycket av sin föregångare, kapitel för kapitel.

Jag kom att tänka på den här middagen när jag läste Milan Kunderas Une rencontre (Gallimard, Paris 2009). Än en gång handlar det om möten med författare, målare, kompositörer. Kultur är just möten mellan erfarenheter; de bästa insikterna i skrivkonsten har jag fått från just Kundera (alltsedan ”L’art du roman”, 1988) och Italo Calvino (föreläsningarna ”Six memos for the next millennium”, Harvard 1985-1986).

Att läsa Milan Kundera är att skapa en fiktiv dialog med någon som har sett och hört och läst. Kundera har hela tiden något nytt att tillföra: sådant som jag inte visste, inte hade märkt, förstått eller tänkt på.

Une rencontre” är mindre strukturerad än hans tidigare men inte mindre fascinerande. Den börjar med en upplevelse av Francis Bacon som borde publiceras på varje svensk kultursida som på sistone har fumlat med begreppen modernitet och figurativt måleri. Författaren meddelar stolt sin utgångspunkt: Bacon har bett honom att inleda en katalog, därför att han läst en artikel av Kundera som visar att han har förstått.

Jag frestas jämföra med Michel Foucaults berömda analys av Velásquez (”Las meninas”); då framstår Foucault som en torr rationalist, medan Kundera ser konstens förmåga att hitta ett slags kärna i en verklighet. Bacons förvridna kroppar uttrycker något väsentligt om de mänskliga villkoren: vår kropps meningslösa tillfällighet, dess ”caractère accidentel”.

Velázquez - Las Meninas
Velázquez – Las Meninas

Kunderas beundran är förbehållslös och färgas av pessimism: Bacon är måleriets slutpunkt, säger han, liksom Beckett är dramatikens. Tekniken har förändrats: liksom teatern inte längre behöver en författare, så är oljemålningarnas tid förbi. Både Kundera och Bacon avfärdar det postmoderna med en fnysning: en Duchamp som imiteras av en Warhol som imiteras av …

Men romankonsten får ständigt nya bekräftelser: Hermann Broch, James Joyce, Philip Roth, Gudmundur Bergsson, Marek Bienczyk, Juan Goytisolo, Carlos Fuentes. Hos Céline hittar Kundera en motsvarighet till Bacon. I det europeiska slakthuset finns ingen plats för visdomsord från dödsbäddar.

”Det som stör en i människors dödskamp är pladdret (le tralala)… människan, också den obetydligaste, står ändå alltid på en scen…”

Prosan brukar i Paris betraktats som en ”art mineur”; till parnassen, för att inte tala om Akademin, kom man via poesin. Ett avsnitt ägnas Anatole France, beundrad av sin samtid men mobbad av sitt lands intellektuella alltsedan Paul Valéry (briljant kritiker och medioker poet) som efterträdde honom i akademin med sitt ryktbara ”ickeporträtt”.

Vad Kundera uppskattar hos France är hans ”non serviam”, hans fasthållande vid individens öde under historiens vingslag. ”Gudarna törsta” irriterade vänstern med sin bild av den franska revolutionens skräckvälde; Kundera framhåller författarens humor och blick för det triviala.

Till romanprosans överlevnad medverkar förmågan att införliva det osannolika. Kundera har inga svårigheter att koppla ihop Rabelais, Kafka, García Márquez och Chamoiseau. Rabelais visar sig vara den förmoderne författare som lägger grunden för romanen. Enligt Kundera har efterföljarna ännu inte använt alla de möjligheter för prosan som Rabelais anvisar. Det direkta tilltalet fanns hos Homeros, finns ännu hos Lawrence Sterne och kommer tillbaka hos James Joyce. Cervantes byter (och bryter) ofta det fiktiva berättarperspektivet. Céline får beröm för att ha återinfört gatans språk i den väluppfostrade franska romanen.

Artonhundratalet, romanens storhetstid, medförde en begränsning. Berättaren gömmer sig för läsaren i syfte att skapa ”trovärdighet”. Men texten behöver inte sådana konster för att nå läsaren. Än mindre har Kundera något till övers för den ”nya” franska roman som tråkade ut oss med sin vägran att gestalta människor, händelser och känslor.

Folkkonsten är inte bara kär för romantiker som Brentano, Arnim och Grimm liksom Liszt, Chopin, Brahms och Dvorak. Kundera påvisar den också i modernismen: Bartok, Janacek, Ravel, Milhaud, de Falla och Stravinsky fann där en omedelbarhet, en brutalitet som konstmusiken hade mist. ”Till skillnad från romantikerna” (eller i likhet med dem?) blev modernisterna bekräftade i sin non-konformism.

Leoš Janáček
Leoš Janáček

Kundera har en stark känsla för musik. Hans far var pianist i den tjeckiska småstaden Brno, han beundrade Darius Milhaud och var god vän med den sent upptäckte enstöringen Leo Janacek; analyserna av Janaceks musik hör till bokens bästa avsnitt. Han talar insiktsfullt om Alban Berg, Schönberg och Stravinskij; han hittar värden hos en så radikal avantgardist som Xenakis. Kanske är det den sistnämnde som inger honom en dyster känsla av att även konstmusiken har kommit till vägs ände, vilket är svårt att acceptera för den som känner jazzens enastående livskraft mitt i popmusikens epok.

Milan Kundera understryker att han inte vill ha någon nationell stämpel. Han skriver på franska, men han är inte en fransk författare – lika litet som en tjeckisk. Han lämnade Prag för att bli fri från förtrycket, och så upptäckte han att han därmed slapp både patriotism och nostalgi. Några av bokens bästa texter handlar om konstnärer från Karibien: romanförfattaren Patrick Chamoiseau och målaren Ernest Breleur, båda från Martinique.

Här är en mötesplats för vindar och kulturer; bindande lojaliteter har svårt att få fäste.  Bretons surrealister fann många själsfränder inför ”le merveilleux” och dess konvulsiviska skönhet. René Depestres äventyr i Sovjetunionen – ”ett ständigt erigerat paraply mötte ett uniformsskrädderi på ett obduktionsbord” – är en pärla: ett koncentrat av konstens missöden inför maktens ideologer.

Till skillnad från Bretons var de unga karibiernas surrealism inte politiskt orienterad, men det skulle de snart bli. Césaire var med Fanon i tredje världens befrielse. Själv träffade jag Césaire som åttioårig borgmästare i Fort-de-France, på god fot med de kreolska godsägare som hållit på Vichy men gärna kallade sig gaullister efteråt.

Char och Heidegger
Char och Heidegger

I fjol anklagades Kundera för att på femtiotalet ha angivit en regimfientlig exiltjeck på hemligt besök i Prag.  Han har dementerat uppgiften, som lär ha stöd i en polisrapport. Att han var kommunist på den tiden har han själv berättat; regimen botade honom snart från hans politiska tro.  I egna ögon kan åttioåringen inte lastas för tjugoåringens synder, även om uppgiften skulle vara sann. Kundera har skrivit mycket om den föränderliga identiteten och om det tolkande minnet. Uppståndelsen kring Günter Grass’ tonåriga gästspel i Waffen-SS gällde inte heller själva handlingen utan tystnaden hos en författare som varit så angelägen att reda ut Tysklands förflutna.

Till skillnad från Grass har Kundera vägrat att ställa sitt skrivande i tjänst hos någon ideologi, den må vara aldrig så välvillig.  Denna hans vägran, och särskilt hans brist på patriotism, har gjort honom problematisk för sina landsmän. I ”Une rencontre” berättar han om ett foto: René Char och Heidegger tillsammans, sedda bakifrån, under en skogspromenad efter kriget. Den forne motståndsmannen och den forne nazistsympatisören. ”Jag tycker mycket om det fotografiet,”skriver Kundera.

Varför är en författare viktig för mig? Det växlar med den historiska tiden och den egna. Det beror också på rena tillfälligheter. Kundera inleder essän om Anatole France med en betraktelse över de listor på bra och dålig litteratur som stora och små smakdomare presterat sedan 1900-talets början. En av de första och roligaste kommer från Apollinaire: Dante, Tolstoy, Shakespeare var bara skit, och Poe, Whitman och Baudelaire likaså. En ros överräcker poeten däremot till Apollinaire (!), Picasso och Stravinsky. Inför så stränga krav hade Anatole France förstås inte en chans.

 

– Klicka här för att läsa Kundera om Bacon på Tate´s hemsida (scrolla ned lite i texten för att komma till Kunderas bidrag)

– Se en dokumentär om Francis Bacon här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!