Henrik Nilsson fortsätter sina nedslag i latinamerikansk litteratur – där turen nu kommit till Mexiko med flera stora namn idag som Cristina Rivera Garza, Emiliano Monge, Guillermo Arriaga och Fernanda Melchor – och uppmärksammar här särskilt Brenda Navarro och hennes Ceniza en la boca (Aska i munnen).
När jag för några år sedan färdades ut ur Mexico City i rusningstrafiken, såg jag genom bussfönstret alla de ställen där människor omkommit längs genomfartsleden. Olycksplatserna var enkelt utmärkta, ibland med en samling vissnade blommor, ibland med ett solblekt foto i en ram på marken.
Under ett träd på en mittrefug hade några bildelar samlats i en ceremoniell hög, med ett kors som snickrats ihop av ett par träbitar. Inget namn, inget årtal. Bara en liten samling rostig metall mitt i avgaserna och den framrusande trafiken – en bit av en stötdämpare och en gammal lykta som inte fungerade. Vem hade slutat sina dagar här? Kanske någon som hade putsat fönster eller sålt tuggummi i bilköerna?
Döden är överallt densamma, men ändå så full av skillnader. I få kulturer tar den sig så explicita uttryck som i Mexiko. I detta avseende torde det spanskspråkiga Latinamerikas folkrikaste land utgöra något av en motsats till Sverige. Detta märks inte minst i det färgstarka och livliga firandet av Día de Muertos (De dödas dag) under Allhelgonahelgen, en högtid med kopplingar såväl till den förcolumbianska tiden som till katolicismen.
De döda spelar en framträdande roll också i landets skönlitteratur. Ett av de främsta moderna exemplen är Juan Rulfos roman Pedro Páramo (1955), där gränserna mellan nuet och det förflutna, mellan de levande och de döda har lösts upp i byn Comala. I Carlos Fuentes kortroman Aura (1962), ger en gåtfull gammal dam i huvudstadens historiska centrum en ung historiker i uppgift att avsluta hennes avlidne mans memoarer – vilket slutar med hisnande förvandlingsnummer och identitetsskiften över tidens och existensens gränser.
Under de senaste decennierna har det allvarliga våldet gjort att de döda och försvunna fått en förnyad, smärtsam aktualitet i den mexikanska prosan, poesin och reportagekonsten. Bland de romanförfattare där sådant har blivit särskilt tydligt återfinns Cristina Rivera Garza, Emiliano Monge, Guillermo Arriaga och Fernanda Melchor.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Brenda Navarros Ceniza en la boca (Aska i munnen, 2022) knyter an till temat, och hör till de mexikanska böcker som har imponerat mest på mig den senaste tiden. Hon föddes i Mexico City 1982 och debuterade med den kritikerrosade romanen Casas vacías (Tomma hus, 2018), som kretsar kring ett barns försvinnande.
Den nya romanens berättare är en ung kvinna som har flyttat till Spanien tillsammans med sin familj. Hon har vuxit upp utan att veta vem hennes far är – enligt mormodern är hon dock resultatet av en våldtäkt – och har ett konfliktfyllt förhållande till sin mor, som efter svåra erfarenheter bestämde sig för att lämna hemlandet och söka en bättre framtid i Europa.
Precis som colombianen Gabriel García Márquez roman Krönika om ett förebådat dödsfall börjar berättelsen med själva katastrofen, varefter omständigheterna som ledde fram till den avtäcks. Redan på första sidan i Navarros roman får vi nämligen veta att berättarens halvbror, tonåringen Diego, har tagit livet av sig genom att hoppa från femte våningen i höghuset i Madrid. Vid det här laget har hon redan skaffat sig en egen, komplicerad tillvaro i Barcelona – men oron och omsorgen om brodern har följt med henne.
Den första delen av Ceniza en la boca skildrar dessa människors prekära liv i det nya landet. Modern arbetar med att ta hand om äldre människor i deras hem – en vanlig sysselsättning för latinamerikanska kvinnor i Spanien. Dottern gör samma sak i Barcelona, ibland som ”interna”, vilket betyder att hon inkvarteras hos åldringen som ska vårdas, med osäker anställning och dåliga arbetsvillkor. I egenskap av ”panchitos” – en nedsättande beteckning på latinamerikaner i Spanien – får de alla utstå förödmjukande bemötanden.
Men här finns också frön till värdiga mänskliga möten. Berättaren utvecklar efter hand en ömsint vänskap med en av dessa gamla kvinnor – Laura – som hon tar ut på promenader i rullstolen. När Laura berättar om sitt olyckliga äktenskap, som hon av ekonomiska skäl aldrig kunde lämna, förenas de trots allt över generationsgränserna i sina erfarenheter av brist och utsatthet. Den äldre kvinnans anhöriga behandlar dock den anställda mindre respektfullt, och när Laura en dag inte kommer tillbaka från sjukhuset får berättaren inte ens veta att hon har gått bort.
Navarro skriver en febril och frätande prosa som trots de mörka inslagen inte utesluter ironi och humor. Hon utnyttjar till fullo den mexikanska spanskans variationsrika och elastiska förråd av slang och svordomar, och liksom hos den jämngamla Fernanda Melchor – som vid det här laget finns tillgänglig på svenska med de två romanerna Orkansäsong och Paradais – har erfarenheterna av våld och övergrepp satt sin prägel på människors vardagsspråk.
Men här finns också en kärlek till den mexikanska kultur man lämnat bakom sig – dofterna, maten och det sociala umgänget. ”Sedan vi kom till Spanien levde vi som amputerade, men utan någon diagnos”, säger berättaren på ett ställe. ”De amputerade bort Mexiko från oss”.
Den spanska exilen rymmer rasistiska erfarenheter och en ständig, labyrintisk jakt på såväl pengar som en gnutta kärlek. Förhållandet till den plågade och mobbade brodern rymmer kärlek och omtanke, men förgiftas så småningom av missförstånd och bristande förtroende. Den sista gången de träffas är när han besöker systern och de tar en promenad tillsammans i Barcelona. När de kommer förbi Columbusmonumentet vid hamnen utbrister hon: ”Där har du din jävla upptäckare.”
Efter att ha skrivit in sig på en kurs i engelska blir berättaren tillsammans med läraren, en lång och blond skotte som heter Tom. Hon flyttar in hos honom, den erotiska dragningskraften är stark – men allt får ett sorgligt slut när hon i hemlighet börjar arbeta som matbud. Eftersom hon inte vill att Tom ska veta att hon kör ut skräpmat för att försörja sig, accepterar hon bara leveranser till delar av Barcelona där hon vet att han inte brukar röra sig.
När hon en dag knackar på en dörr för att lämna hamburgare till en gäng killar, är Tom ändå där. Inför sina vänner låtsas han inte känna henne, och sveket fullbordas när hon därefter kastas ut från hans lägenhet och tvingas sova flera dagar på stranden innan hon hittar husrum hos en ny åldring som behöver vård.
Efter broderns död återvänder berättaren till Mexiko. Hans begravningsceremoni blir enkel. Hon sprider ut en handfull av hans aska från en gångbro i huvudstaden. Samma sorts gångbro som mer än tio halshuggna människor dinglar från, i en av narkotikavåldets återkommande makabra uppvisningar. Människor i släktens närhet försvinner, mördas eller hotas. På ett av de få ställen där Navarro blir övertydlig förklarar berättaren att familjen har flytt från ett sorts våld i Mexiko, till ett annat slags våld i Spanien – mindre uppseendeväckande men lika grymt.
Mot slutet av romanen får även titeln ”Aska i munnen” sin förklaring, när vi får veta att huvudpersonen har börjat äta sin brors aska.
”Att känna hans aska, så fin, nästan omärklig på min tunga gjorde mig lugn. Jag vet inte hur jag ska förklara det, och tänker inte försöka. Åt jag hans aska? Ja. Varför? Jag vet inte. Har det någon betydelse? Nej. Ångrar jag mig? Nej. Varför? Så är det, man gör det bara. Jag skulle vilja fortsätta, men askan har tagit slut”.
Det är en märklig, fysiskt påträngande och på något vis mycket mexikansk tradition som Brenda Navarro här axlar, och jag hoppas att Ceniza en la boca en dag kommer att nå även svenska läsare. Efter att jag slagit ihop boken ser jag den glittra mörkt och oroande på bordet, som skrotet av ett liv i kvällsljuset.
- Detta är den tredje i en serie presentationer av latinamerikansk skönlitteratur, texter som gjorts möjliga genom bidrag från Svenska Akademien.
- Klicka här för att läsa den första, introducerande artikeln
- Klicka här för att läsa om litteratur från Colombia