Konst, läkekonst och ett begravt hjärta

Foto: Kjell Weckström
Foto: Kjell Weckström

Först satt jag där och tänkte: om Chopins återkommande diaréer förstår jag inte varför jag ska behöva höra. Eller om hans ständiga sinuitbetonade huvudvärk eller hans morgonhosta med mycket slem.

Det var programafton i serien ”Konst och läkekonst” i Rudbeckssalen på Uppsala universitet och de som uppträdde den här gången var Birgitta Sandvik, pensionerad professor i medicin, som berättade om Chopins livsöde och visade bilder och Jan Ling, pensionerad professor i musikvetenskap, som spelade valser och masurkor och naturligtvis sorgemarschen.

Men Birgitta Sandvik intresserade sig alltså särskilt för Chopins sjukdomar och först var jag oförstående, ja, rentav smått besvärad men när hon började tala om den store mannens händer blev jag trots allt intresserad.

Frederic Chopin 1849
Frederic Chopin 1849

Hon påpekade att han på alla bilder döljer dem, eller döljer åtminstone fingrarna, eller bär handskar och att detta hade fått henne att fråga sig om det eventuellt kunde vara så att det var något fel på hans händer, att han exempelvis hade så kallade trumpinnefingrar som är något bredare och framförallt högre än friska fingrar. Den här gissningen hade att göra med hennes överordnade hypotes, nämligen att Chopin inte led av tuberkulos utan av cystisk fibros, en sjukdom som Birgitta Sandvik arbetat mycket med och som än i dag inte går att bota.

Mag- och tarmbesvären, sinuiterna, hostan, trumpinnsfingrar – och också näsan som på porträtten blir bredare och bredare – är alla vanliga symptom på cystisk fibros och Birgitta Sandviks stora dröm är att man skulle få gräva upp Chopins hjärta som ligger begravt i Warszawa och ta ett DNA-prov men det ser det inte ut som om de polska kardinalerna skulle gå med på.

Chopins grav
Chopins grav

En rent humanistiskt skolad person som jag kan ju tycka att Chopins hjärta skulle kunna få vila i fred. Jag kan också tänka mig att Chopin döljer sina händer för att de är det dyrbaraste en pianist har. Men vid närmare eftertanke kan jag se att Chopin faktiskt blir mera levande, mera påtagligt levande, genom att inte bara vara själ utan också kropp. När jag skrev min senaste bok, Ingen saknad, ingen sorg om en dag i den gamle Topelius liv blev han ju faktiskt mer levande för mig genom döttrarnas bekymrade, mycket konkreta brevväxling om honom – ”Har pappas mage gjort tjänst?” – och hans egna anteckningar om kolik.

För övrigt: Nu blir det inget bloggande för helgen och väl är kanske det, bloggandet är klart beroendeframkallande. Nu ska jag ut och resa, idag till Stockholm för att tala om När vi spelade Afrikas stjärna (å, fortfarande alltid bara denna bok, inte Ingen saknad, ingen sorg) och på torsdag bär det av till Norge, ända upp till Bodö.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).