För en billig peng (rea på reapriset, ingen ville ha dem) köpte jag häromdagen en stapel dvd-filmer, bland dem en som jag såg när den var ny 1968 men inte sedan dess. ”The Swimmer” är baserad på en novell av John Cheever – den har jag däremot läst om med regelbundna mellanrum under åren som gått. Jag hade tydliga bildminnen av den vältränade simmaren Burt Lancaster, med ögon lika klarblåa som Steve McQueen. Vackert solbränd och bara iförd badbyxor (hos ett par nudister låter han dem artigt falla) tar han sig hemåt vattenvägen, genom alla grannars simbassänger.
Filmen är nästan lika bra som jag minns den, i vacker technicolor om än lite väl lyrisk med på sina ställen lätt insmickrande soft focus och slow motion. Fast jag kom inte ihåg att paret Eleanor och Frank Perry, hon manusförfattare och han regissör, broderade ut Cheevers strama lärostycke med ett par längre kanske lite onödigt känslosamma inskott, dels en tonårig flicka som följer simmaren en bit på väg, hon har varit barnflicka i familjen, och dels en liten övergiven grabb vid sina frånvarande föräldrars tömda pool. Men i övrigt följer filmen förlagans subtila förändringar, i båda mörknar det raskt över vägen och vattnet.
Från början var detta en roman som Cheever inte fick styr på. De hundrafemtio sidor han åstadkommit skar han ner till en förtätad tiondel, det var säkert klokt. Sedan länge är dessa sidor obligatorisk läsning för amerikanska collegestudenter som hittar mycket att analysera och kommentera i denna fabel om den amerikanska drömmen som går i kras, dessvärre bra mycket mera aktuell nu än när den var ny. Simmaren är egensinnigt subjektiv i sin tidsuppfattning. Han åldras i takt med att sommaren övergår i höst och ljus i mörker, ungefär som Kaptenen som väntar på sin Victoria i Strindbergs ”Ett drömspel”.
Neddy Merrill är en amerikansk Narcissus, i början mycket nöjd med sig själv och med solen som lyser över de välbeställda från en molnfri himmel: ”It was one of those midsummer Sundays when everyone sits around saying, ’I drank too much last night.’” Han får sin fixa idé och fullföljer den. På vägen hinner han med åtskilliga drinkar (Cheever visste av egen mångårig erfarenhet mycket om sprit). Trakten är Westchester County i Upper New York State, ett välkänt Cheever-land så som man har vant sig vid det från hans läsvärda romaner ”The Wapshot Chronicle”, ”The Wapshot Scandal” och ”Bullet Park”. Det är befolkat av en förmögen övre medelklass, lyxiga villor på vidsträckta marker, obligatoriska cocktailvagnar vid bassängkanten.
Historien stod först att läsa i novellsamlingen ”The Brigadier and the Golf Widow” från 1964. Det slår mig nu att Cheever mycket väl kan ha läst Charles Webbs roman ”The Graduate” som kom året innan. Och kanske tog regissören Frank Perry intryck av filmversionen som kom ett år före hans. I den flyter den unge Dustin Hoffman omkring på en badmadrass i föräldrarnas pool, en håglös dagdrivare tills han råkar ut för Mrs Robinson.
Simbassängen är ett påtagligt bevis på framgång i USA, men hos Cheever blir den en symbol för den narcissistiske Neddys självbedrägeri och misslyckande (att hans tillvaro ramlat samman som ett korthus, att han gått i konkurs och hustru och döttrar lämnat honom förstår läsaren och biobesökaren snart – själv föredrar han skygglappar).
Ju fler bassänger han crawlar sig fram i, desto kärvare blir hans framfart. Den avlagda älskarinnan härsknar till, på ett poolparty hos forna grannar är han en ovälkommen gate-crasher, och folk i den kommunala poolen vars räkningar han inte betalt bemöter honom med knappt återhållen ilska. Ju närmre han kommer sitt hem där han förväntar sig att bli välkomnad av hustrun och de fyra vackra döttrarna, desto mer tar iskylan tag i honom, och desto tröttare blir han.
Slutackordet är som en spökhistoria av Edgar Alan Poe. När han väl nått fram till sitt hus finner han dörren låst:
”He shouted, pounded on the door, tried to force it with his shoulder, and then, looking in at the windows, saw that the place was empty.”