Av RUTH PERGAMENT
Orfeus, vars klagosång klingar ut över oändligheten för att återkomma som ekot, minnet, utgör sinnebilden för operakonsten. Denna analyseras med fördel av litteraturvetare och/eller idéhistoriker som Jean Starobinski (född 1920).
I boken Les Enchanteresses, destillerar han fram operans berättelser; om den älskandes död, om ynglingens prövningar för att nå vuxenlivet, om män som överger och återkommer och om kvinnor som förtrollar och förför. Han leder berättelserna bakåt till myterna, inte i syfte att spåra källorna, utan för att undersöka framhärdandet av – och varaktigheten i den europeiska kulturens ”bildsystem”.
I slutkapitlet Ombra Adorata, vilket syftar på begynnelseorden i en aria ur operan ”Giulietta e Romeo” (1796) av Nicola Antonio Zingarelli, där den utgör en inlaga skriven av kastraten Girolamo Crescentini, analyserar Starobinski texter av Stendahl, E. T. A. Hoffmann och Balzac, där arian på olika sätt legat till grund. Denna Romeos klagan, så intensiv att den ”fyllde henne med ljus” med ord som accenter, skapandes ett vakuum för musiken att fullständiga, lämnade inte någon oberörd.
Starobinski ”lånar” de litterära texterna för att undersöka ekot, minnet av arian och därmed tiden. Den personligt hållna boken fördjupas och texten vindlar likt en kastratsångares utformning av en aria, rakt in i själen.
© Ruth Pergament