Jean-Pierre Lemaire – Faire place

Jean-Pierre Lemaire (Bild: Wikimedia commons)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ERIK BERGQVIST

I vilken utsträckning kan man läsa poesi och medvetet bortse från dess ärende? Frågan aktualiseras inför Jean-Pierre Lemaires dikter, nu senast i hans tionde bok, Faire place.

Lemaire, som är född 1948, uppvuxen i norra Frankrike men sedan länge bosatt i Paris, där han är högstadielärare, har hyllats av bland andra Philippe Jaccottet: ”Jag hör här en röst absolut befriad från vibrato […], en mildhet utan skuggan av sentimentalitet eller affekt”. Inom detta frekvensområde slår jag personligen gärna följe med Lemaire. Den nya boken är genomgående riktad till ett ”du”, som både blir läsaren själv och en främling läsaren manas att lyssna av. Dikterna närmar sig världen och verkligheten med stort tålamod och med blick för små förändringar, gärna utifrån en avgränsad plats eller stund. Som i denna enkla fyrrading:

Husen iakttar solen som stiger
men rör sig inte, avvaktar dess ankomst.
En ensam båt vid horisonten, vit,
bogserad med tråd, närmar sig.

Ju längre man läser i denna diktsamling, desto tätare följer de bibliska eller, mer exakt, kristna referenserna. Det behöver inte vara något problem, även om man är icke-troende, med allusioner till religiösa föreställningar – religionen är ju på vissa punkter svår att skilja från kultur och språk i mer allmän mening – men av och till upplever jag att Lemaires hantering av, vad ska vi kalla det, tillvarons stilla mystik, blir alltför konfessionell – och därigenom på ett annat plan ganska konventionell. Det är som om en ursprunglig, i god mening barnslig receptivitet för nyanser och ting förtrycks av den religiösa överbyggnaden. Så att säga mitt i en dikt, när läsaren upplever en sorts svävning händer det att poeten sticker in ett katolskt pekfinger.

Här finns för all del även diskreta religiösa syftningar, och jag väljer helst att ta vara på allt det hos Lemaire som förblir öppet, lyriskt, förideologiskt. Det är inte så lite, ska betonas. När Lemaire är som bäst finns ingen transsubstantiationslära eller Jesus i närheten, däremot en typ av tveklös närvaro som drar läsaren med sig. Läs till exempel bokens första rader:

På morgonen verkar husen, upprätta
på sina stenar, en aning högre
och träden med sina uråldriga
rötter underligt gröna
och havet nedkylt, mörkt
över sin avgrund av minnen.

Det finns inom fransk poesi fortfarande ett ganska starkt klassicistiskt ideal – lite förenklat en tröttsam övertro på symmetriska former och abstrakt, förment allmängiltigt, innehåll. Lemaire förhåller sig helt klart till denna tradition, men i positiv bemärkelse, tycker jag. Han har visserligen en dragning åt en sorts klassicismens ljus och en relativt detaljfattig interiör, men formellt är han långt mer avspänd, och man upplever egentligen aldrig att han rent tekniskt reproducerar en museal norm.

Det vore intressant att se hur ett större urval av hans diktning kunde ta sig ut på svenska, i en motsvarande avspänd och kanske en smula blasfemisk tolkning.

___________

– Bläddra i boken här:

Kommentera: