Jacques Tournier – Le marché d’Aligre

Johannes Vermeer - Flicka med pärlörhänge

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Amazon.fr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Amazon.fr)

Av ERIK BERGQVIST

Jacques Tournier, född 1922 i Toulon och mer känd under pseudonymen Dominique Saint-Alban, debuterade i mogen ålder och har en sparsmakad produktion bakom sig. Hans nya bok, Le marché d’Aligre, är till det yttre dessutom nära nog försvinnande tunn för att vara roman: bara drygt 70 sidor. Här berättar en man i 60-årsåldern – författare, konnässör av klassisk musik, en typisk parisisk intellektuell skulle vi kanske säga – i avskalade scener om sin på en gång flyktiga och meningsmättade relation med en knappt 20-årig kvinna som han träffat på en restaurang i Haag, i samband med en retrospektiv utställning av Vermeer. Trots eller tack vare åldersskillnaden hittar de något slags gemensam frekvens – inte i första hand erotisk, även om det nog också småningom ingår, utan snarare i form av en sorts trevande lek med vissa rituella element.

Visst kan intrigen kännas en smula kitschigt gubbsjuk, men Tournier behandlar sitt stoff med en varsamhet jag i brist på bättre ord vill kalla autentisk: läsaren får intryck av att romanen med högst måttfull förvrängning skildrar något självupplevt och något som gjort ont. Men det blir aldrig klibbigt eller ekivokt, tvärtom är berättarens tillbakablickar på en tid som kanske ligger ganska långt tillbaka, bitvis lite väl svala och respektfulla. Marie, som den unga kvinnan heter, är en något vinddriven men självständig figur. Hon tycker inte om Paris, saknar något som fanns i barndomen, på landet i närheten av Pyrenéerna. Kanske äkthet. Paradoxalt nog håller hon på att göra karriär som teaterkostymör och reser runt i Europas städer. Mannen–författaren saknar i sin tur kanske sin ungdom, eller möjligen ett barn, någon att bry sig om och som kan bryta den insulära lunken.

Man får dock inte veta mycket om vare sig honom eller Marie; texten rör sig helt och hållet i antingen en yttre, lite sömnig, stiliserad vardag (som inbegriper en del konsertbesök) eller i redogörelser av nattliga drömmar som, bör tilläggas, är oväntat läsvärda; drömmar brukar annars vara litterärt svårhanterliga för att inte säga ointressanta.

Den här berättelsen lider trots den skenbara behärskningen av en viss distraktion: en rad spår introduceras men försvinner lika snabbt. En blå, fullskriven dagbok från år 1900, inhandlad hos en antikvitetshandlare vid Marché d’Aligre (som ligger i 12:e arrondissementet), är antagligen tänkt att fungera som ett slags projektion eller gåtfull spegel av mannen och kvinnans tvetydiga samvaro, men Tournier verkar inte riktigt klar över vad han vill göra med denna klenod. Kanske hade man å andra sidan irriterat sig om han förklarat utförligare. I alla händelser tonar historien ut i en på samma gång lågmäld och innerlig slutvinjett, där mannen köper färska hallon, går mot Bastiljen och äter dem, ett och ett, för att glömma att han är ensam.

Kommentera: